måndag 17 mars 2014

Hopplös


Länge hoppades jag att det skulle vända.
Att han skulle ångra sig.
Inse sitt fatala misstag.
Komma tillbaka full av insikt och kärlek.

Sen slutade jag hoppas på det.

Sen hoppades jag på att vår skilsmässa skulle bli bra. Eller så bra den kunde bli.
Att vi skulle vara viktiga för varandra. En familj fast på ett annat sätt.
Att han skulle inse. Ångra. Förstå. Att vi skulle försonas.

Sen slutade jag hoppas på det.

Nu hoppas jag bara på att jag ska må bra igen.
Att jag ska kunna känna mig lätt.
Att vemodet, sorgen, smärtan och ilskan och besvikelsen ska dämpas. Att jag ska få tillbaka mitt liv.
Börja på ny kärlek.
Och den finns där. Kanske inte inom räckhåll just nu. Men den finns.
Och det är nytt. Alldeles nytt.

Och det jag är allra mest rädd för. Nu.
Det är att den förhoppningen ska sluta i samma avgrund där alla de andra grusade drömmarna finns.
I en samling hopplöshet.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Någon har sagt: "bara den som har älskat mycket kan älska igen" och det tror jag på. Och det har du gjort, ibland kanske FÖR mycket, för blint, för hoppfullt - men hellre det än inte alls.
Ta risken att älska igen, garantierna vet du nu; de finns inte. Men det spelar ingen roll - det värsta som skulle kunna hända är att välja bort kärleken som möjlighet. Då, men bara då är livet meningslöst. Du är värd en ny balkongklättrare!!!
//Mamma

Anonym sa...

En gång klättrades det. Högt, nästan jämnsides med en domkyrka. Den som tvättades med franskor sades det. Såna man äter alltså, inte såna som bor i Paris. Det klättrades på en stupränna, så vansinnigt dumt så vansinnigt ungt. När den balkong som lovat värme och inomhus nåddes, andades det en stund. Man vilade en tå på metallpinnen som håller rännan fast mot tegelväggen. Sen hoppades det. En sisådär 12 meter ovanför ett cykelställ. En arm sträcktes ut och samma arm STRÄCKTES ut. Sen överlevde man.