Störst av allt

Igår segrade kärleken över konventionen.

Och över alla de tvivel och den skepsis som pyrt i konservativa och republikanska hörn av vårt kungarike svepte en varm vind från ömheten i två förälskades ögon.

Magi, romantik och äkta uppriktig kärlek.

Hon var så strålande vacker igår. Man blir ju det av lycka.

Han blev en prins. Inom loppet av några minuter och ett ytterst välformulerat men ärligt tal hade han vunnit många fler hjärtan än det han just svurit evig trohet.

Och det är en saga. Ljuvligt omkastad till pojken som "måhända inte var en groda - men verkligen ingen prins" och som i slutet får sin prinsessa och halva kungariket.

Idag har jag funderat över vad som berört mig allra djupast med deras kärlekshistoria och det vi fick se igår. Jag tror att det är synen av den avgrundsdjupa och innerliga kärleken. Att de båda så ivrigt vill finnas där för varandra.

Att de genom just den viljan också bär varandra och sig själva.

Sen den stora lojalitet och respekt som det ändå står klart att de visat och visar varandra.

Jag blir alltid så djupt berörd av lojalitet som uthärdar allt och alla påtryckningar.

Jag är så glad att hon fick sin prins. Sitt hjärtas prins.

Att hon valde just honom och han henne.

Inte bara igår utan alla dagar som föregått den och alla de dagar som ska komma efter.

Måhända är statsskicket monarki inte det mest moderna, demokratiska eller jämställda.

Men Kronprinsessan Victoria har genom sin kärlek och sin övertygelse ändå visat var skåpet ska stå. Hon har vunnit. Kärleken har vunnit. Vilket den i slutändan alltid gör.

Och det är egentligen det enda som gårdagens fantastiska festligheter handlade om.

Att oavsett statskick, titlar, kronor, rikedom, ordensband och medaljer är vi egentligen alla lika och jämställda. I allt som i sanning betyder något.

För störst av allt är kärleken.

Får jag?

Får jag lägga mitt huvud här?

Får jag vila min kind i dina händer?

Min kropp är så trött, så trött.

Musklerna värker och spänner.

Lederna vill inte.

Det finns ingen kraft här inuti.

Och jag minns inte hur det känns att vara lätt. Svävande.

Får jag lägga mitt huvud här?

Får jag krypa ihop i din famn och somna?

Är du vaken tills jag somnat och flutit bort i den barmhärtiga sömnen?

Håller du vakt? Lyssnar du efter barn-gråt, monster och obehöriga intrång?

Tar du natten inatt?

Får jag lägga mitt huvud här?

Kan du lägga dina varma, torra händer om mina skuldror?

Inte röra eller tynga. Bara beröra. Finnas.

Får jag gråta tills tårarna är slut?

Utan att behöva svara på var de kommer ifrån. Eller varför.

Får jag vila hos dig?

Får jag?

Vila.

Kiss bland annat

Han fick den där TV-reklamrollen. 3 filmer för IKEA...Skulle han ha gjort.

Istället fick han 39 graders feber och kräksjuka. Tufft va ordet.

Men, men det är inte mycket att göra åt. Vi får hoppas på nästa tillfälle.

Lilla My pottränas. Eller tränas gör hon inte alls. Hon låter sig inte påverkas på ett sånt sätt. Nej, hon erbjuds möjligheten att beträda potta och toalett då och då. En möjlighet hon faktiskt uppskattar på alla sätt. Dessutom är det ju tydligen en fantastisk sensation detta med att lyckas åstadkomma något i pottan eftersom hela familjen gör vågen, klappar och hurrar varje gång hon stolt visar upp resultatet. Att hon bär pottan tvärs över köksgolvet och hälften skvimpar ut på vägen rör dem tydligen inte alls.

Så hon hurrar tillbaka. "BJAAAAAVO MAMMA!!!" utropar hon förtjust när jag kissat klart. Och jag måste tillstå att nog är det lite skojigare att gå på toa med sådan feedback.

Annars är det faktiskt sommarlov. Äntligen sommarlov. Inte ledigt för mig eller A än. Men pojkarna har ingen skola. Nonno går på 4H-läger och pysslar om djur vilket passar honom som hand i handsken. Får se om storebror ansluter när febern gett upp för den här gången.

Jag drömmer om varma dagar på stranden. Varma dagar i trädgården. Varma dagar i Danmark. Varma dagar.

Nästa vecka ska jag starta inspelnings-resan mot den nya skivan. Spännande. När människor frågar mig vad den ska handla om blir jag tyst. Fundersam. Fast jag redan har texterna.

Det är inte lika enkelt den här gången. Men det är det ju inte i verkligheten heller. Livet.

Den handlar om livet. Som mamma. Bland annat.

Anarki

Hjälp. Anarki råder här hemma.

Jag letar tämligen desperat i min inbyggda mamma-handbok och undrar vad jag ska ta till nu.

Lilla My har flyttat in och förklätt sig till min ljusa, ljuva lilla dotter.

Hon är arg som ett bi hela dagarna. Ja, eller åtminstone när jag är i närheten. Förskolefröknarna verkar oberörda. Men de kanske är luttrade. Vår tillvaro känns som en snitslad bana där jag balanserar mig fram och undviker utbrott, fallgropar, strider och fullständig härdsmälta.

Jag hade glömt att det är så här i 2-årsåldern. Tänk va fort man förtränger!

Hon ska betämma ALLT och testar alla regler. rutiner och ramar.

Dessutom har hon börjat rymma.

Vid minst ett par tillfällen har vi råkat titta bort i någon minut och så har hon sett sin möjlighet att dra och försvinna ganska långt bort. Och det är inte alls så att hon tillslut stannar av oro att komma bort eller att vi inte ska hinna ikapp henne. Icke.

Igår stod jag med ryggen vänd åt henne i EXAKT 45 sekunder ute i trädgården. När jag vände mig om och såg att hon var borta började pojkarna och jag omedelbart springa runt och leta.

Jag kommer utrusande på gatan och hinner just se toppen på hennes lilla solhatt just som den försvinner bakom kröken bort mot skolan.

Jag sprang så fort jag kunde och ändå hann hon hur långt som helst och vände sig inte om en enda gång.

När vi andra ska äta - ska hon inte det. Hon skriker istället ilsket i 45 minuter och när allt sen är undanplockat och klart, då går det minsann bra att käka sin mat. Fast bara med den blå gaffeln. Hon ska inte ha blöja på sig utom när jag vill ta av den gamla som hon haft på dagis - då ska den minsann sitta på. Hon vill inte klä på sig och inte klä av sig. Hon vill inte bli hjälpt men blir tokig när inget funkar som hon tänkt.

Så idag testade jag det äldsta tricket i boken.

När jag försökte få henne att borsta tänderna och hon skrek NEEEEEEJ! Så började jag säga att: Nej Stella, du får inte borsta tänderna nu!

Då skrek hon JOOO-HOOO! och tog tandborsten i ett surt grepp.

Samma sak räddade vällingvägran senare och nappkrånglet.

Så nu blir det tvärtom-mamman ett tag.

Tills hon klurar ut taktiken.

Har jag tur tar det ett par dagar och jag hinner fundera ut nästa drag.

Det gäller att ligga steget före en tvärilsken och trotsig 2-åring.

Min snart 7-åring

Idag var det dags för förskoleklassen sommarshow. Som en avslutning för klassen innan de delas upp och ska starta i "riktiga" ettan.

Inför detta hade Noel, snart 7, och jag varit och inhandlat ett par solglasögon och ett mycket coolt nitarmband. I onsdags hade han det på sig i skolan vid repet och tydligen upprättades det en lånelista bland de andra killarna. Så coolt var det.

På kvällen tränade han fotboll på HIP och var ju tvungen att ta av sig armbandet under straffläggningarna. Såklart. Och då glömde han det såklart.

Så när han försökte leta upp det igårmorse ringde han och storgrät av förtvivlan eftersom det naturligtvis inte gick att hitta.

Och som den curling-mamma jag är gick jag raka vägen till H&M och köpte ett nytt. Som han dyrt och heligt lovade att aldrig tappa bort. I alla fall inte innan showen.

På showen mimade han och dansade koreografi till "Manboy" tillsammans med två av tjejerna i klassen. Han var strålande. Gav allt. Bjöd verkligen på sig själv.

Med armband och allt.

Förresten ska han nu få glasögon. Igen och ÄNTLIGEN enligt honom själv. Jag har ju hoppats att han skulle slippa men det verkar oundvikligt. Som tur är verkar han inte behöva dem annat än när han jobbar i skolan och sitter framför datorn. Så när han tränar fotboll kan han vara utan. Skönt.

Min älskade Noel. Som har blivit så stor och lång, fast han egentligen är ganska liten. Som kan läsa finfint nu och har lärt sig klockan. Som kan bli arg som en hel vulkan på bråkdelen av en sekund och som utan vidare retar gallfeber på sin storebror. Som myser, gosar och busar med sin lillasyster och vill somna i mammas säng och sen bli nedburen till sin egen. Bara för att vakna vid 4-snåret och komma tillbaka upp igen.

Som är så snygg i sin blonda snelugg och sitt brunbrända ansikte.

Som är en mästare på fotboll och på att charma tjejer.

När han rensade sin låda i skolan häromdagen och tog hem innehållet i en stor påse hittade vi tre-fyra skrivböcker, en mattebok, en bok om planeter och 32 kärleksbrev från olika flickor i klassen.

Den killen kommer att gå långt!

Hoarse

Ingen röst. Inga speaker-jobb. Ingen inspelning av ny musik på fredag. Snyft.

Det är så j-drans frustrerande för mig att vara utan röst.

Jag känner mig liksom...naken. Funktionshandikappad.

Så jag får tid över till administration, planering, uppdateringar och allt sånt annat som jag vareviga dag skjuter på framtiden.

Men för att ändå slippa några stunder här och där tänker jag givetvis på annat.

Som varför "hes" heter "hoarse" på engelska...

Det känns alltid så märkligt att säga "I'm a little hoarse today..."

Nu är det inte varje dag jag är hes (vilket ändå är väldans sällan) som jag behöver förmedla mig på utrikiska - men idag skulle jag faktiskt behövt det.

Och ändå valde jag att inte använda just ovannämnda uttryck utan sa bara att jag hade ont i halsen. I rädsla för att bli lite missförstådd.

Imorse var jag på besök i Leos nya musikklass. Jag var pirrigare än han och tyckte det var superspännande.

De fick sjunga på en gång, träffa sin nya musiklärare (Toppen!) och sina nya mentorer.

Tillbaka från klassrummet kom Leo skuttandes och utropade:

"Mamma! Första dan och jag har redan en ny kompis!!!".

Lycka.

Min underbara unge. Min.

Annars har den blivande 10-åringen en stark identifikationsperiod riktad åt sin pappas håll just för tillfället. Det är bara pappa som gäller. Mig ser han knappt åt. Än mindre kramar. Snyft.

Jag antar att det är som det ska vara men det är lite hårt faktiskt. Vi har delat så mycket jämt han och jag. Pratat innerligt om allt.

Nu är det som om han är på väg från mig lite. In i en värld jag liksom inte tillhör. Den manliga.

Kanske är det därför vi mammor omhuldar våra söner lite extra. För att vi innerst inne vet att de inte kommer att stanna för evigt. Och sen spenderar vi resten av livet med att önska att de ska "återvända" och lockar med god mat, ren tvätt och bakade bullar.

Nä, jag vet inte. Lite könsstereotypiskt blev allt det här inlägget. Men det må vara hänt.

Jag är en ganska typisk mamma.