Störst av allt

Igår segrade kärleken över konventionen.

Och över alla de tvivel och den skepsis som pyrt i konservativa och republikanska hörn av vårt kungarike svepte en varm vind från ömheten i två förälskades ögon.

Magi, romantik och äkta uppriktig kärlek.

Hon var så strålande vacker igår. Man blir ju det av lycka.

Han blev en prins. Inom loppet av några minuter och ett ytterst välformulerat men ärligt tal hade han vunnit många fler hjärtan än det han just svurit evig trohet.

Och det är en saga. Ljuvligt omkastad till pojken som "måhända inte var en groda - men verkligen ingen prins" och som i slutet får sin prinsessa och halva kungariket.

Idag har jag funderat över vad som berört mig allra djupast med deras kärlekshistoria och det vi fick se igår. Jag tror att det är synen av den avgrundsdjupa och innerliga kärleken. Att de båda så ivrigt vill finnas där för varandra.

Att de genom just den viljan också bär varandra och sig själva.

Sen den stora lojalitet och respekt som det ändå står klart att de visat och visar varandra.

Jag blir alltid så djupt berörd av lojalitet som uthärdar allt och alla påtryckningar.

Jag är så glad att hon fick sin prins. Sitt hjärtas prins.

Att hon valde just honom och han henne.

Inte bara igår utan alla dagar som föregått den och alla de dagar som ska komma efter.

Måhända är statsskicket monarki inte det mest moderna, demokratiska eller jämställda.

Men Kronprinsessan Victoria har genom sin kärlek och sin övertygelse ändå visat var skåpet ska stå. Hon har vunnit. Kärleken har vunnit. Vilket den i slutändan alltid gör.

Och det är egentligen det enda som gårdagens fantastiska festligheter handlade om.

Att oavsett statskick, titlar, kronor, rikedom, ordensband och medaljer är vi egentligen alla lika och jämställda. I allt som i sanning betyder något.

För störst av allt är kärleken.