Hoarse

Ingen röst. Inga speaker-jobb. Ingen inspelning av ny musik på fredag. Snyft.

Det är så j-drans frustrerande för mig att vara utan röst.

Jag känner mig liksom...naken. Funktionshandikappad.

Så jag får tid över till administration, planering, uppdateringar och allt sånt annat som jag vareviga dag skjuter på framtiden.

Men för att ändå slippa några stunder här och där tänker jag givetvis på annat.

Som varför "hes" heter "hoarse" på engelska...

Det känns alltid så märkligt att säga "I'm a little hoarse today..."

Nu är det inte varje dag jag är hes (vilket ändå är väldans sällan) som jag behöver förmedla mig på utrikiska - men idag skulle jag faktiskt behövt det.

Och ändå valde jag att inte använda just ovannämnda uttryck utan sa bara att jag hade ont i halsen. I rädsla för att bli lite missförstådd.

Imorse var jag på besök i Leos nya musikklass. Jag var pirrigare än han och tyckte det var superspännande.

De fick sjunga på en gång, träffa sin nya musiklärare (Toppen!) och sina nya mentorer.

Tillbaka från klassrummet kom Leo skuttandes och utropade:

"Mamma! Första dan och jag har redan en ny kompis!!!".

Lycka.

Min underbara unge. Min.

Annars har den blivande 10-åringen en stark identifikationsperiod riktad åt sin pappas håll just för tillfället. Det är bara pappa som gäller. Mig ser han knappt åt. Än mindre kramar. Snyft.

Jag antar att det är som det ska vara men det är lite hårt faktiskt. Vi har delat så mycket jämt han och jag. Pratat innerligt om allt.

Nu är det som om han är på väg från mig lite. In i en värld jag liksom inte tillhör. Den manliga.

Kanske är det därför vi mammor omhuldar våra söner lite extra. För att vi innerst inne vet att de inte kommer att stanna för evigt. Och sen spenderar vi resten av livet med att önska att de ska "återvända" och lockar med god mat, ren tvätt och bakade bullar.

Nä, jag vet inte. Lite könsstereotypiskt blev allt det här inlägget. Men det må vara hänt.

Jag är en ganska typisk mamma.