På gränsen...

Söndag.

Ojojoj vad dagarna fullkomligt sprutar iväg. Jag har haft andan i halsen i snart två veckor känns det som. Hostan har äntligen givit med sig. Och sakta har feberkänslan lämnat kroppen.

Snygg blir man inte att ett par veckors sjukdom utan vila.

Häromdagen skulle jag spela in reklamfilmer till Nivea. Det har jag gjort att antal gånger förut. Tjejen från reklambyrån har varit med de senaste fem gångerna - minst. Vi har alltid kommit bra överens och småpratat om ditten och datten.

I torsdags efter inspelningen var klar och kunder och reklambyrå i Danmark godkänt min insats frågade hon lite försiktigt om vi hade jobbat ihop förut...Hon kände hon inte igen mig.

Men jag känner inte igen mig själv heller när jag kollar i spegeln.

Mixen av skivan är klar. Tror jag. Hoppas jag.

Sångerska på gränsen till nervsammanbrott. Det är jag det. När jag fick de första mixarna blev jag kallsvettig. Ändå var det nyanser jag ville ändra på. Men i vanlig ordning tycker jag att det är läskigt att be någon att ändra enligt mina direktiv. Det är dessutom svårt att uttrycka sig när man själv inte är tekniker och producent. Jag måste vara besvärlig. Och det är ju jag inget bra på. Så fick jag nya mixar idag. Skulle lyssna och satte på musiken i kökets högtalare. Tre taktslag räckte för att jag nästan skulle börja gråta hysteriskt. NEJ! det låter jättekonstigt. Eller???!!! Gör det det???.... Hur låter det? Jo, men nu hör man ju inte min sång plötsligt....Nej, den är helt bortmixad. Hjälp!!! Och Gunnar som inte har tid att mixa om nu,....

Panik.

A försöker lugna, det går inget vidare.

Jag ringer Gunnar och säger att förlåt, men jag måste be dig ändra lite i alla fall....

Har ågren i några timmar.

Sen lyssnar jag i källarstudion. Och i bilen.

Det låter bra. Jättebra. PANIK IGEN. Jag har lurat ner Gunnar en söndagkväll i studion för att korrigera nåt som låter fint.

Jag andas, har blivit hes på kuppen och ringer och säger att "Glöm allt jag sa - det låter bra".

Det är så svårt när man är så här nära målet.

När vågar man säga att nu - nu är det klart. Nu låter det bra.

Typ.....aldrig.

Fast man måste tillslut. Hoppas. Hoppa.

På torsdag ska jag mastra och på fredag morgon lämna in min nya skiva till fabrik för tryck .

Känslan i det hörrni, känslan i det.....

Panik och total lycka. På en och samma knasiga gång.

Mammakvällar på Junibacken

Jag arrangerar återigen:

Sagolika Mammakvällar på Junibacken!

17/11 med Louise Hallin

Knattetimmen Live

Dessutom Lotta Abrahamsson med boken "Full Koll"

18/11 med Heidi Andersen

Mindfulness för Mammor

Mingel, bubbel, god mat, inspiration, shopping, värme och skratt - bara för Mammor.

Åså en tung goodiebag med massor av lyx och godsaker!

Kolla mer info och boka biljetter på www.mammakvall.se.

Varmt välkommen,

Linn

Stråkar i mitt hjärta

Feber.

Hosta och heshet.

Men imorron blir det stråkkvartett och det mina vänner, är som vilken medicin och energiboost som helst. Det får mig osökt att tänka på sist jag spelade in stråkkvartett på egen musik.

Då åkte jag direkt till studion efter att ha varit inlagd på Danderyd för hjärtobservation.

Det kändes som att komma från dödens käftar rakt in i himmelen.

Dagen innan hade man vid en rutinkontroll upptäckt ett blåsljud på mitt hjärta och jag skickades omedelbart upp till Danderyds hjärtmottagning där jag sen fick följa mitt hjärta på monitor under ett dygn. Ett ultraljud kunde konstatera att blåsljudet var medfött, inget farligt.

Men jag lovar att innan den snälla, räddande ängeln i vit läkarrock konstaterade det hade jag vänt upp och ner på hela mitt liv i mina tankar. Fått lugnande medicin dessutom.

Jag tänkte att nehej tack - om det här hjärtat inte funkar så vill jag ha ett nytt - omedelbums.

Så jag var liksom lite pånyttfödd den där gången när jag kom till studion och fick höra stråkkvartetten spela så fantastiskt och underbart på min sång "Himlen måste sakna en ängel".

Jag grät floder vill jag minnas.

Ja, nu är ju inte det nåt särdeles märkvärdigt när det kommer till mig tänker ni kanske och nej, det har ni i så fall rätt i.

Men just de där tårarna var lätta och tacksamma. För musiken och livet.

Jag kommer säkerligen att gråta imorron också.

Alldeles säkert kommer jag det.

Och jag ska faktiskt försöka minnas den där känslan av tacksamhet över livet - och musiken - som var så stark sist.

Heshet och hosta. "Spik i foten..."

Vad är väl det?

Inte mycket att gnälla över. Egentligen.

Söndags-kul

Lunch. Söndag.

En helg då inget riktigt blev som det var tänkt. Baciller och virus står som spön i backen.

Ryggen vill ingenting. Absolut ingenting.

Men så händer något som lättar upp sinnesstämningen avsevärt.

Älskade 10-åringen har sovit borta. Drog till bästisen B redan igår på förmiddagen och kommer hem exakt ett dygn senare.

Nya klasskompisen J ringer och vill ses efter lunch.

Mamman suckar lite motvilligt. Okej - en stund då, men sen får du komma hem och ta det lite lugnt på eftermiddagen.

Mamman: Borstade du tänderna imorse?

10-åringen: .....Mmmmmm....

Mamman: Borsta nu tänderna innan du åker till Johan.
10-åringen: Jag haaaar borstat tänderna...
Mamman: Det har du ju inte, nu ljuger du allt, (och tillägger lite skämtsamt) ,den som ljuger kommer inte till himlen vet du väl.

Blixtsnabbt kommer 10-åringens replik:
- Jag ska inte till himlen, jag ska bara till Johan.

Och mamman skrattar ur hjärtat en lång stund. Och skrattet har räckt hela eftermiddagen.

Vet iochförsig inte om han nånsin borstade tänderna. Men med den punch-linen tror jag att jag struntar i det för dagen.

Svartvitt eller färg?

Det är frågan...

Vad tycker du?

Grus i skon

När jag hade som mest ont drömde jag om morfin.

Tänker jag på det börjar jag gråta.

Jag kom på mig själv att längta tillbaka till förlossningarna, inte efter mer smärta, utan till lustgasen.

Det var då jag insåg att något måste vara fel.

Jag hade faktiskt inte förstått hur slut och hur ont jag hade i kroppen förrän det gick upp för mig att jag gick och drömde om stark smärtlindring.

Jag har inte riktigt lika ont just nu. I alla fall inte i hela kroppen. Just nu är det mest koncentrerat i bröstrygg, axlar, armar och nacke. Höfterna kanske lite grann. Händer och fötter. Men annars ganska okej.

Det hjälper inte att sova undermåligt och sporadiskt såklart.

I nästa vecka ska jag magnetröntgas.

Tror inte att det kommer att leda till nåt revolutionerande. Men det är bra att ha det gjort i alla fall. Så att jag inte går runt och har nåt diskbråck i onödan bara för att man är van med smärta.

Det är med smärta som det är med all sorts obehag. Går man runt med grus i skon tillräckligt länge så tror man att det ska vara så. Omger man sig med energikrävande människor så blir man en energigivare.

Har man ont i rygg och axlar går man lite lätt framåtlutad, ihopkurad.

Man anpassar sig, förändrar, accepterar.

Tills man kanske inte kan skilja på vad man måste acceptera och vad man faktiskt kan förändra. Ibland är det bara att vända på skon så är gruset borta.

Eller så är det ett diskbråck som går att göra nåt åt men som gömmer sig i en summa av smärta som är odefinierbar.

Jag är en person som gått omkring med så jädrans mycket grus i skorna i mitt liv.

För att inte tala om hur ofta jag är kissnödig men ändå håller mig.

Eller har lite obekväma kläder.

Det får vara ett slut på det nu.

Jag får skärpa till mig.

Och vända på skon.

Är jag verkligen så här gammal nu...?

Går igenom bilder som kanske ska få vara med i CD-boken... Skulle just skicka iväg ett mail till fotografen och be henne fixa lite med den här bilden. Dämpa linjerna runt ögonen. De syns nämligen extra mycket i just den här formen av retuchering, där färgerna liksom förhöjs och bränts ut. Men jag hejdade mig. Linjerna berättar nåt de med.

Berättar att jag har nåt att berätta.

Texterna på den här skivan är inte skrivna av någon 19-åring.

Så det måste väl få synas.

För trovärdighetens skull.

För att det är sant.

Jag har nåt att berätta.

Samtal i tanken

Igår efter mitt inlägg fick jag den mest fantastiska hälsningen på min mobil.

"Du är förlåten.

Jag för tanke-samtal med dig flera gånger om dagen och du svarar så bra".

Tänk att jag får vara någon att samtala med i tanken.

För att vara en sådan person måste man ändå vara ganska tydlig i sin kontur.

Ha en utpräglad personlighet och karaktär. Med något att säga.

Oj, va stolt jag är över att få vara en person som någon tanke-pratar med.

Jag jobbar på. Åker och hämtar läxor till sjuke sonen mellan varven, packar matsäck i ryggsäck till dottern. Lyssnar på friske sonens läsläxa.

Planerar nya mammakvällar på Junibacken. Maken backar upp med webb-support.

Samtidigt lyssnar jag hela tiden på skivan. I bakgrunden. På datorn medan jag jobbar, I bilen när jag far hit och dit.

På så sätt försöker jag klura ut om något saknas. I vilken ordning låtarna ska få komma.

Det är klurigare än det låter.

Texterna är små berättelser. Budskap.

Stämningen i slutet av en sång får inte förta starten på nästa. Det ska liksom vävas ihop som ett fint lapptäcke.

Ibland gråter jag en skvätt. Jag vet - det är förmätet att gråta till sin egen musik och sina egna texter. Likväl gör jag det när jag kommer på vad de handlar om. Hur jag kände när jag skrev dem. Och nej - det är inte ångest över hela plattan.

Men den är långt ifrån lättsmält och glättig.

Fast det var det väl ingen som förväntade sig heller.

I söndags fyllde Leo 10 år och jag firade ett decennium som Mamma.

Vart tog tiden vägen...?

Om det handlar en av sångerna på skivan. En av de bättre faktiskt....

Snart får ni höra;)

Ett meddelande: Förlåt!

Vid terminsstarten tänkte jag att - jo, men det blir bättre bara man kommer in i vardagen igen. När alla föräldramöten, träningsstarter, skolbyten och sånt är över. Då kommer det att lugna ner sig. Bli lite lättare.

Nu är det oktober. Mitt i terminen får man ändå säga.

Och jag har fortfarande inte kommit in i matchen.

Det känns som om det här är hösten då jag bara hinner med att dra runt familjelivet. Ja, och så producera en skiva och göra de andra jobb som jag måste för att överhuvudtaget gå runt. Etablera det nya aktiebolaget. Försöka strukturera upp mitt nya yrkesliv.

Jag hinner absolut inte prata med nån i telefon.

Har inte träffat en vän IRL sen Rom brann.

Vad är det som händer???

Har inget inplanerat heller. Framöver. Jag hinner inte planera in nåt.

Orkar inte tänka kreativt längre än till vilken sovställning jag ska försöka prova inatt för att kanske, eventuellt kunna sova mer än två timmar i streck.

Tar en dag i taget hela tiden, en timme nästan för att orka.

Den här mamman är en smula utbränd. Sa hon i tredje person för att ändå inte riktigt erkänna det för sig själv.

Kära vänner, släkt och familj (som inet råkar bo i mitt hus) ! Det här är ett meddelande till er.

Förlåt - men jag räcker inte till som kompis och medmänniska just nu.

Jag har inte glömt er, jag tänker på och längtar efter er - men jag får inte till det just nu helt enkelt.

Så jag ber om lite överseende. Jag ska försöka hinna ikapp. Krypa ut ur hålet så snart jag kan.

Jag hoppas att det blir snart.

Men kanske blir det inte förrän efter jul.

Vi får se.

Kram.