Ojojoj vad dagarna fullkomligt sprutar iväg. Jag har haft andan i halsen i snart två veckor känns det som. Hostan har äntligen givit med sig. Och sakta har feberkänslan lämnat kroppen.
Snygg blir man inte att ett par veckors sjukdom utan vila.
Häromdagen skulle jag spela in reklamfilmer till Nivea. Det har jag gjort att antal gånger förut. Tjejen från reklambyrån har varit med de senaste fem gångerna - minst. Vi har alltid kommit bra överens och småpratat om ditten och datten.
I torsdags efter inspelningen var klar och kunder och reklambyrå i Danmark godkänt min insats frågade hon lite försiktigt om vi hade jobbat ihop förut...Hon kände hon inte igen mig.
Men jag känner inte igen mig själv heller när jag kollar i spegeln.
Mixen av skivan är klar. Tror jag. Hoppas jag.
Sångerska på gränsen till nervsammanbrott. Det är jag det. När jag fick de första mixarna blev jag kallsvettig. Ändå var det nyanser jag ville ändra på. Men i vanlig ordning tycker jag att det är läskigt att be någon att ändra enligt mina direktiv. Det är dessutom svårt att uttrycka sig när man själv inte är tekniker och producent. Jag måste vara besvärlig. Och det är ju jag inget bra på. Så fick jag nya mixar idag. Skulle lyssna och satte på musiken i kökets högtalare. Tre taktslag räckte för att jag nästan skulle börja gråta hysteriskt. NEJ! det låter jättekonstigt. Eller???!!! Gör det det???.... Hur låter det? Jo, men nu hör man ju inte min sång plötsligt....Nej, den är helt bortmixad. Hjälp!!! Och Gunnar som inte har tid att mixa om nu,....
Panik.
A försöker lugna, det går inget vidare.
Jag ringer Gunnar och säger att förlåt, men jag måste be dig ändra lite i alla fall....
Har ågren i några timmar.
Sen lyssnar jag i källarstudion. Och i bilen.
Det låter bra. Jättebra. PANIK IGEN. Jag har lurat ner Gunnar en söndagkväll i studion för att korrigera nåt som låter fint.
Jag andas, har blivit hes på kuppen och ringer och säger att "Glöm allt jag sa - det låter bra".
Det är så svårt när man är så här nära målet.
När vågar man säga att nu - nu är det klart. Nu låter det bra.
Typ.....aldrig.
Fast man måste tillslut. Hoppas. Hoppa.
På torsdag ska jag mastra och på fredag morgon lämna in min nya skiva till fabrik för tryck .
Känslan i det hörrni, känslan i det.....
Panik och total lycka. På en och samma knasiga gång.
Inlägg
1 kommentar:
Det är som med dina förlossningar, det är ingen skillnad! men sedan när den ligger där på magen så är lyckan total, fast en CD måste växa upp mycket, mycket snabbare - för ett par dagar efter "födelsen" måste du släppa taget och då kan du inget mer göra...människor kommer att gilla eller ogilla..så är det bara. Då är CD:n stor och måste klara sig själv...Blunda och njut de sista dagarna som du ensam äger den!
/Mamma
Skicka en kommentar