Grus i skon

När jag hade som mest ont drömde jag om morfin.

Tänker jag på det börjar jag gråta.

Jag kom på mig själv att längta tillbaka till förlossningarna, inte efter mer smärta, utan till lustgasen.

Det var då jag insåg att något måste vara fel.

Jag hade faktiskt inte förstått hur slut och hur ont jag hade i kroppen förrän det gick upp för mig att jag gick och drömde om stark smärtlindring.

Jag har inte riktigt lika ont just nu. I alla fall inte i hela kroppen. Just nu är det mest koncentrerat i bröstrygg, axlar, armar och nacke. Höfterna kanske lite grann. Händer och fötter. Men annars ganska okej.

Det hjälper inte att sova undermåligt och sporadiskt såklart.

I nästa vecka ska jag magnetröntgas.

Tror inte att det kommer att leda till nåt revolutionerande. Men det är bra att ha det gjort i alla fall. Så att jag inte går runt och har nåt diskbråck i onödan bara för att man är van med smärta.

Det är med smärta som det är med all sorts obehag. Går man runt med grus i skon tillräckligt länge så tror man att det ska vara så. Omger man sig med energikrävande människor så blir man en energigivare.

Har man ont i rygg och axlar går man lite lätt framåtlutad, ihopkurad.

Man anpassar sig, förändrar, accepterar.

Tills man kanske inte kan skilja på vad man måste acceptera och vad man faktiskt kan förändra. Ibland är det bara att vända på skon så är gruset borta.

Eller så är det ett diskbråck som går att göra nåt åt men som gömmer sig i en summa av smärta som är odefinierbar.

Jag är en person som gått omkring med så jädrans mycket grus i skorna i mitt liv.

För att inte tala om hur ofta jag är kissnödig men ändå håller mig.

Eller har lite obekväma kläder.

Det får vara ett slut på det nu.

Jag får skärpa till mig.

Och vända på skon.