Samtal i tanken

Igår efter mitt inlägg fick jag den mest fantastiska hälsningen på min mobil.

"Du är förlåten.

Jag för tanke-samtal med dig flera gånger om dagen och du svarar så bra".

Tänk att jag får vara någon att samtala med i tanken.

För att vara en sådan person måste man ändå vara ganska tydlig i sin kontur.

Ha en utpräglad personlighet och karaktär. Med något att säga.

Oj, va stolt jag är över att få vara en person som någon tanke-pratar med.

Jag jobbar på. Åker och hämtar läxor till sjuke sonen mellan varven, packar matsäck i ryggsäck till dottern. Lyssnar på friske sonens läsläxa.

Planerar nya mammakvällar på Junibacken. Maken backar upp med webb-support.

Samtidigt lyssnar jag hela tiden på skivan. I bakgrunden. På datorn medan jag jobbar, I bilen när jag far hit och dit.

På så sätt försöker jag klura ut om något saknas. I vilken ordning låtarna ska få komma.

Det är klurigare än det låter.

Texterna är små berättelser. Budskap.

Stämningen i slutet av en sång får inte förta starten på nästa. Det ska liksom vävas ihop som ett fint lapptäcke.

Ibland gråter jag en skvätt. Jag vet - det är förmätet att gråta till sin egen musik och sina egna texter. Likväl gör jag det när jag kommer på vad de handlar om. Hur jag kände när jag skrev dem. Och nej - det är inte ångest över hela plattan.

Men den är långt ifrån lättsmält och glättig.

Fast det var det väl ingen som förväntade sig heller.

I söndags fyllde Leo 10 år och jag firade ett decennium som Mamma.

Vart tog tiden vägen...?

Om det handlar en av sångerna på skivan. En av de bättre faktiskt....

Snart får ni höra;)