Stråkar i mitt hjärta

Feber.

Hosta och heshet.

Men imorron blir det stråkkvartett och det mina vänner, är som vilken medicin och energiboost som helst. Det får mig osökt att tänka på sist jag spelade in stråkkvartett på egen musik.

Då åkte jag direkt till studion efter att ha varit inlagd på Danderyd för hjärtobservation.

Det kändes som att komma från dödens käftar rakt in i himmelen.

Dagen innan hade man vid en rutinkontroll upptäckt ett blåsljud på mitt hjärta och jag skickades omedelbart upp till Danderyds hjärtmottagning där jag sen fick följa mitt hjärta på monitor under ett dygn. Ett ultraljud kunde konstatera att blåsljudet var medfött, inget farligt.

Men jag lovar att innan den snälla, räddande ängeln i vit läkarrock konstaterade det hade jag vänt upp och ner på hela mitt liv i mina tankar. Fått lugnande medicin dessutom.

Jag tänkte att nehej tack - om det här hjärtat inte funkar så vill jag ha ett nytt - omedelbums.

Så jag var liksom lite pånyttfödd den där gången när jag kom till studion och fick höra stråkkvartetten spela så fantastiskt och underbart på min sång "Himlen måste sakna en ängel".

Jag grät floder vill jag minnas.

Ja, nu är ju inte det nåt särdeles märkvärdigt när det kommer till mig tänker ni kanske och nej, det har ni i så fall rätt i.

Men just de där tårarna var lätta och tacksamma. För musiken och livet.

Jag kommer säkerligen att gråta imorron också.

Alldeles säkert kommer jag det.

Och jag ska faktiskt försöka minnas den där känslan av tacksamhet över livet - och musiken - som var så stark sist.

Heshet och hosta. "Spik i foten..."

Vad är väl det?

Inte mycket att gnälla över. Egentligen.