Håll ut

Ordningen är återställd. Igår när jag skulle hämta Noel från fritids möttes jag av flera barn som gastade: -Han är på fotbollsplanen!

Såklart. Han är på planen. Temperaturerna hade lagt sig på en mer normal nivå, alltså finns ingen anledning att inte spela fotboll längre.

Vårtecken. Det säkraste av dem alla.

Om prick en vecka får de komma upp.

Pelargonerna. Då ska det ansas, omplanteras och välkomnas.

Vårtecken. Det också.

Häromdagen när vi satt och åt frukost tittade plötsligt lilla Stella ut på morgonljuset och sa:

- Titta! Utet är tänt!

Och visst är det tänt. I alla fall mer än för några månader sen. Nu är det ljust när barnen äter havregrynsgröt och inte beckmörkt.

Vårtecken. Även det.

Håll ut! Skrev nån i ett sms till mig.

Så nu säger jag det till dig:

Håll ut! Utet är tänt!

Nära

Jag sitter på sängkanten mitt i natten och stirrar ut i mörkret.

Lilla S kastar sig av och an i sängen bredvid mig och gnyr med jämna mellanrum. Sparkar av sig täcket med fötterna trots att det är kyligt i rummet.

A sover tungt och lugnt på rygg. Snarkar inte inatt. Det är ganska tyst annars i huset sånär som på det där dova brummet från värmepumpen i källaren som fortplantar sig genom rör och väggar upp till sovrummet. Den går för högtryck nu. Det är säkert 20 minusgrader ute och jag längtar efter våren så att det gör ont i kroppen.

Tankarna snurrar i huvudet. Biljettförsäljning, låtlista, osamarbetsvilliga journalister, budgetar, uteblivna jobb, friluftsdagar, matsäckar, matlista, tvätthög, sponsorer, mailutskick.

Ska det vara så här? Ska man må så här?

Nej - det kan inte vara meningen. Jag vill bara fly nu.

Vad håller jag på med? Vad i hela friden håller jag på med?

Det känns som om jag har en tung, tung ryggsäck att släpa runt med och jag vill bara kränga den av mig och springa långt, långt bort ifrån den.

Sova kan jag inte. Och den sömn jag får är ytlig och gör inte gott.

Jag drömmer konstiga drömmar.

Timmarna går. Dagen gryr och klockradion slår igång lagom till 06.30-nyheterna.

Kramas en stund med en sömndrucken och rufsig dotter i nattlinne.

Vi går ner, äter frukost. Alla gör sina morgonbestyr, kommer iväg i tid. Jag låter dottern åka snowracer till dagis. Den röda för att så har hon bestämt.

Jag rör mig som en robot, på autopilot.

Och jag är farligt nära en kant nu känner jag.

Som tur är väntar lite miljöombyte om några dagar. Med skidor, sol och vänner.

Det är tur. Som sagt.

Rättvisa

Om man ska hålla på att skriva sånger till sina barn är det bäst att man är noga med rättvisan. Varje barn måste få samma antal sånger, ha lika mycket vackra ord i sina texter och helst ska ju sångerna bli lika poppis hos andra.

Jag menar, det är svårt om det ena barnets tillägnade sånger ständigt blir mer populära på exempelvis dop än det andra barnets.

"Himlen måste sakna en ängel" skrev jag ju till Leo. Han kom först. Han förvandlade mig till mamma. Och den transformationen händer ju bara en gång.

Det är det första tillfället som den oändliga och hissnande och avgrundsdjupa kärleken väller över en som en tsunami. Men undrar vad man gjort i hela livet innan barnet kom. Och var i hela friden han varit innan.

Det är oförklarligt. Förunderligt. Vidunderligt. Ogreppbart, hissnande för att inte säga chockartat.

När barn nummer två anländer är man redan mamma. Men man misstar sig om man tror att det ska bli på samma sätt. För det blir det inte. Helt unikt är ju detta barn. Helt unik blir kärleken till det, relationen man har från de allra första sekunderna han finns i rummet, i famnen. Man är visserligen redan mamma men man har aldrig varit mamma till det här barnet förut.

Så han är oändligt speciell. Inte störst och inte först. Men helt oumbärlig, oersättlig och lika självklar som livet självt.

Så mamman skriver "Prins Noel" och även den blir en populär dopvisa. Visan är inte först, den blir inte störst - men den är speciell. Och unik.

Så får man gåvan att bli mamma för tredje gången. Nu till en dotter.

En Längtans dotter. En önskedröm som blivit sann, vilar stilla i min famn och jag smeker andlöst hennes hår, hennes ansikte. Nu finns hon äntligen och ändå har hon alltid varit min dotter. Långt innan hon föddes älskade jag henne och ljuset från hennes ögon fanns i min själ. Innan hon fanns skrev jag hennes sång "Lilla Stjärna Där", den som gav henne namnet Stella.

Långt innan hon kom till världen formulerade jag drömmen om henne. Min dotter.

Så på den nya skivan finns "Längtans Dotter" och hennes egen dopvisa "Bortom alla ord".

Men när yngste sonen i bilen en mörk vinterkväll börjar räkna hur många sånger de har var, barnen. Då blir man kallsvettig och gör ett snabbt överslag.

Och sen är man tacksam över att ekvationen går ihop, någorlunda.

De har lika många sånger. Så när som på en liten, en.

Men jag har ju hela livet på mig.

Kontroll-semester

I fredags var det snöstorm.

Vi kom inte ut genom ytterdörren på morgonen.

A fick äntligen nytta av den nyinköpta snöslungan och var igång med både vår och grannarnas uppfarter från 07.30.

Bilar körde fast kors och tvärs över hela stan. Bussarna var inställda i hela Stockholm och jag fick skjutsa sonen till musikklasserna på morgonen. Efter det att vi lyckats gräva fram bilen det vill säga. Vilket tog sin lilla tid. Fast just den här morgonen var alla i hela länet sena till allt. Så det gjorde inte så mycket.

När jag slirade omkring i sakta mak i min bil den dagen undrade jag över det lugn och den lilla lyckokänsla jag ändå kände inom mig när jag såg ut på den yrande snön, drivbildningen och kaoset. Jag kom på att känslan av att jag faktiskt inte kan påverka de yttre omständigheterna skänker mig en sorts inre frid. När naturen gör som den vill så är det bara för oss människor att hänga med, anpassa oss, gilla läget. Det ligger inte i våra händer och vi kan inte göra något åt det. Vi kan bara hjälpas åt att skotta, putta på bilar som inte kommer loss, ge varandra lift och i samförstånd skratta åt eländet. Det är vi mot vädret. Eller snarare vi i vädret. Med eller mot spelar inte så stor roll.

Och det här är min slutsats. I snöstormen kan kontrollfreaket (dvs jag) ta semester.

Jag kan inget göra. Det ligger inte i mina händer.

Och det är nog det som resulterar i den lilla fridsamma lyckokänslan där i bilen.

Så ibland önskar jag att jag kunde inse det i fler sammanhang än just snöstormar och andra naturkatastrofer. Att jag kunde inse - inte bara med förnuftet - utan också i känslan att allt inte ligger i mina händer. Är inte mitt ansvar - hur gärna jag än skulle vilja.

Att det som är bortom min kontroll heller inte är värt att oroa sig för.

I alla fall inte jämt och ständigt.

Då kunde mitt kontrollbehov ta semester. Lite oftare. Och jag skulle förmodligen vara lite gladare. Fridsammare. Oftare.

Imorse när Stella för första gången sedan sin fyra dygns långa kräksjuka skulle till dagis skuttade hon omkring på nedervåningen och skrek av glädje:

Magen är glad! Och Stella är glad!

Där har ni sensmoralen av vinterkräksjukan: Är magen glad så är man själv glad.

Och vice versa.

Vabbens klagan

På mindre än en halv sekund vaknar jag och vet vad som är på gång.

Hon ligger visserligen bredvid mig i sängen men innan första kräkningen kommer vaknar jag och vet att det ska hända.

Jag hinner tänka att det borde finnas nåt pris för det där - att vakna på en nanosekund när ens barn behöver det. Och att jag förmodligen skulle ligga rätt bra till i den tävlingen. Jag hinner också tänka att -Hur ytligt sover man egentligen när man vaknar av det obefintliga ljud som föregår en kräkning...? Men sen tänker jag inte så mycket mer på det den natten.

Springer mest med handdukar, hinkar, nappar, nya nattlinnen och pyjamasar, lakan och håller pannan på henne när hon tillslut bara kräks utan att kräkas nåt.

Storebror är sjuk sen i helgen. Febern har sakta krypt ner från 40 till runt 38 men hesheten är kvar. Och hostan.

Februari är ingen kul månad.

Massor av sjukdomar. Fortsatt vinter. Firandet i december gör sig fortfarande lite påmint i plånboken och det tillsammans med få uppdrag (som alltid i februari) är också en dålig kombination för nattsömnen.

Ändå har jag ju precis hur mycket som helst att göra just nu inför de kommande eventen och hinner inte hälften av mina listor om dagarna. Särskilt inte när jag har sjuka barn hemma.

Men jag har köpt mina första offer-pelargoner. De som får komma in så här tidigt och därför aldrig orkar blomma ända in i sommaren. De som får stå tills mina egna fått komma upp ur källaren och kan ta över när de första inte orkar längre. Det är ett litet vårtecken i alla fall.

Och på mjölkpaketet läser jag att "man kan aldrig kramas för mycket" och tänker att stora sanningar får också plats på små tetrapak.

Små och stora äventyr

I helgen har jag övat på att skämma bort mig själv lite. Och på att längta efter barnen.

Det är svårt. Jag kan räkna de gånger jag varit borta från barnen mer än ett dygn på min ena hands fingrar.

Således är barnen inte heller vana vid att jag är utflugen.

Naturligtvis blev den äldste sonen sjuk och då längtar man ju ännu mer efter sin mamma.

Och sin son.

Men det gick ju såklart alldeles utmärkt utan mig härhemma. Ändå.

När jag kom hem var jag såklart nyfiken på vad de hade hittat på för spännande äventyr medan jag var borta.

-"Vi har åkt stoooor tvättmaskin" meddelade Stella så snart jag klev över tröskeln.

Det visade sig att den största begivenheten för helgen var att hon och pappa hade åkt och tvättat bilen. Detta var så spännande att hon berättade om den stora tvättmaskinen, borstarna, tvålen, torkblåsten och hur glad bilen blev av att bli tvättad - om och om igen ända tills det var dags att gå och lägga sig. Samma historia kom med jämna mellanrum även nu på morgonen innan det var dags att gå till dagis (förlåt, förskolan). Och det första hon berättade för sina fröknar var såklart historien om den stora, stora tvättmaskinen.

Jag var tvungen att stanna och förtydliga så att de inte trodde att vi av en händelse råkat stoppa henne i torktumlaren eller så i helgen.

Och jag tänker att här slår man ibland knut på sig själv som förälder. Vänder ut och in på plånbok, hjärna, kropp och sinne för att komma på storslagna, roliga och passande aktiviteter för familjens alla åldrar.

Åså räcker det med att dra till biltvätten för att ett starkt och bestående och värdefullt minne ska skapas i en liten snart tre-åring.

Fast jag misstänker att effekten inte kommer att vara densamma nästa gång.

Det där med biltvättseufori är nog ett enstaka tillstånd. Så vi får väl ta och dra till med nåt annat ändå. Som plane-spotting eller slambils-spaning.

Kan bli spännande.