Vabbens klagan

På mindre än en halv sekund vaknar jag och vet vad som är på gång.

Hon ligger visserligen bredvid mig i sängen men innan första kräkningen kommer vaknar jag och vet att det ska hända.

Jag hinner tänka att det borde finnas nåt pris för det där - att vakna på en nanosekund när ens barn behöver det. Och att jag förmodligen skulle ligga rätt bra till i den tävlingen. Jag hinner också tänka att -Hur ytligt sover man egentligen när man vaknar av det obefintliga ljud som föregår en kräkning...? Men sen tänker jag inte så mycket mer på det den natten.

Springer mest med handdukar, hinkar, nappar, nya nattlinnen och pyjamasar, lakan och håller pannan på henne när hon tillslut bara kräks utan att kräkas nåt.

Storebror är sjuk sen i helgen. Febern har sakta krypt ner från 40 till runt 38 men hesheten är kvar. Och hostan.

Februari är ingen kul månad.

Massor av sjukdomar. Fortsatt vinter. Firandet i december gör sig fortfarande lite påmint i plånboken och det tillsammans med få uppdrag (som alltid i februari) är också en dålig kombination för nattsömnen.

Ändå har jag ju precis hur mycket som helst att göra just nu inför de kommande eventen och hinner inte hälften av mina listor om dagarna. Särskilt inte när jag har sjuka barn hemma.

Men jag har köpt mina första offer-pelargoner. De som får komma in så här tidigt och därför aldrig orkar blomma ända in i sommaren. De som får stå tills mina egna fått komma upp ur källaren och kan ta över när de första inte orkar längre. Det är ett litet vårtecken i alla fall.

Och på mjölkpaketet läser jag att "man kan aldrig kramas för mycket" och tänker att stora sanningar får också plats på små tetrapak.