Nära

Jag sitter på sängkanten mitt i natten och stirrar ut i mörkret.

Lilla S kastar sig av och an i sängen bredvid mig och gnyr med jämna mellanrum. Sparkar av sig täcket med fötterna trots att det är kyligt i rummet.

A sover tungt och lugnt på rygg. Snarkar inte inatt. Det är ganska tyst annars i huset sånär som på det där dova brummet från värmepumpen i källaren som fortplantar sig genom rör och väggar upp till sovrummet. Den går för högtryck nu. Det är säkert 20 minusgrader ute och jag längtar efter våren så att det gör ont i kroppen.

Tankarna snurrar i huvudet. Biljettförsäljning, låtlista, osamarbetsvilliga journalister, budgetar, uteblivna jobb, friluftsdagar, matsäckar, matlista, tvätthög, sponsorer, mailutskick.

Ska det vara så här? Ska man må så här?

Nej - det kan inte vara meningen. Jag vill bara fly nu.

Vad håller jag på med? Vad i hela friden håller jag på med?

Det känns som om jag har en tung, tung ryggsäck att släpa runt med och jag vill bara kränga den av mig och springa långt, långt bort ifrån den.

Sova kan jag inte. Och den sömn jag får är ytlig och gör inte gott.

Jag drömmer konstiga drömmar.

Timmarna går. Dagen gryr och klockradion slår igång lagom till 06.30-nyheterna.

Kramas en stund med en sömndrucken och rufsig dotter i nattlinne.

Vi går ner, äter frukost. Alla gör sina morgonbestyr, kommer iväg i tid. Jag låter dottern åka snowracer till dagis. Den röda för att så har hon bestämt.

Jag rör mig som en robot, på autopilot.

Och jag är farligt nära en kant nu känner jag.

Som tur är väntar lite miljöombyte om några dagar. Med skidor, sol och vänner.

Det är tur. Som sagt.