Kontroll-semester

I fredags var det snöstorm.

Vi kom inte ut genom ytterdörren på morgonen.

A fick äntligen nytta av den nyinköpta snöslungan och var igång med både vår och grannarnas uppfarter från 07.30.

Bilar körde fast kors och tvärs över hela stan. Bussarna var inställda i hela Stockholm och jag fick skjutsa sonen till musikklasserna på morgonen. Efter det att vi lyckats gräva fram bilen det vill säga. Vilket tog sin lilla tid. Fast just den här morgonen var alla i hela länet sena till allt. Så det gjorde inte så mycket.

När jag slirade omkring i sakta mak i min bil den dagen undrade jag över det lugn och den lilla lyckokänsla jag ändå kände inom mig när jag såg ut på den yrande snön, drivbildningen och kaoset. Jag kom på att känslan av att jag faktiskt inte kan påverka de yttre omständigheterna skänker mig en sorts inre frid. När naturen gör som den vill så är det bara för oss människor att hänga med, anpassa oss, gilla läget. Det ligger inte i våra händer och vi kan inte göra något åt det. Vi kan bara hjälpas åt att skotta, putta på bilar som inte kommer loss, ge varandra lift och i samförstånd skratta åt eländet. Det är vi mot vädret. Eller snarare vi i vädret. Med eller mot spelar inte så stor roll.

Och det här är min slutsats. I snöstormen kan kontrollfreaket (dvs jag) ta semester.

Jag kan inget göra. Det ligger inte i mina händer.

Och det är nog det som resulterar i den lilla fridsamma lyckokänslan där i bilen.

Så ibland önskar jag att jag kunde inse det i fler sammanhang än just snöstormar och andra naturkatastrofer. Att jag kunde inse - inte bara med förnuftet - utan också i känslan att allt inte ligger i mina händer. Är inte mitt ansvar - hur gärna jag än skulle vilja.

Att det som är bortom min kontroll heller inte är värt att oroa sig för.

I alla fall inte jämt och ständigt.

Då kunde mitt kontrollbehov ta semester. Lite oftare. Och jag skulle förmodligen vara lite gladare. Fridsammare. Oftare.

Imorse när Stella för första gången sedan sin fyra dygns långa kräksjuka skulle till dagis skuttade hon omkring på nedervåningen och skrek av glädje:

Magen är glad! Och Stella är glad!

Där har ni sensmoralen av vinterkräksjukan: Är magen glad så är man själv glad.

Och vice versa.