Jag menar, det är svårt om det ena barnets tillägnade sånger ständigt blir mer populära på exempelvis dop än det andra barnets.
"Himlen måste sakna en ängel" skrev jag ju till Leo. Han kom först. Han förvandlade mig till mamma. Och den transformationen händer ju bara en gång.
Det är det första tillfället som den oändliga och hissnande och avgrundsdjupa kärleken väller över en som en tsunami. Men undrar vad man gjort i hela livet innan barnet kom. Och var i hela friden han varit innan.
Det är oförklarligt. Förunderligt. Vidunderligt. Ogreppbart, hissnande för att inte säga chockartat.
När barn nummer två anländer är man redan mamma. Men man misstar sig om man tror att det ska bli på samma sätt. För det blir det inte. Helt unikt är ju detta barn. Helt unik blir kärleken till det, relationen man har från de allra första sekunderna han finns i rummet, i famnen. Man är visserligen redan mamma men man har aldrig varit mamma till det här barnet förut.
Så han är oändligt speciell. Inte störst och inte först. Men helt oumbärlig, oersättlig och lika självklar som livet självt.
Så mamman skriver "Prins Noel" och även den blir en populär dopvisa. Visan är inte först, den blir inte störst - men den är speciell. Och unik.
Så får man gåvan att bli mamma för tredje gången. Nu till en dotter.
En Längtans dotter. En önskedröm som blivit sann, vilar stilla i min famn och jag smeker andlöst hennes hår, hennes ansikte. Nu finns hon äntligen och ändå har hon alltid varit min dotter. Långt innan hon föddes älskade jag henne och ljuset från hennes ögon fanns i min själ. Innan hon fanns skrev jag hennes sång "Lilla Stjärna Där", den som gav henne namnet Stella.
Långt innan hon kom till världen formulerade jag drömmen om henne. Min dotter.
Så på den nya skivan finns "Längtans Dotter" och hennes egen dopvisa "Bortom alla ord".
Men när yngste sonen i bilen en mörk vinterkväll börjar räkna hur många sånger de har var, barnen. Då blir man kallsvettig och gör ett snabbt överslag.
Och sen är man tacksam över att ekvationen går ihop, någorlunda.
De har lika många sånger. Så när som på en liten, en.
Men jag har ju hela livet på mig.
Inlägg
3 kommentarer:
En av de stora utmaningarna med att vara förälder - att få till det rättvist mellan barnen!
Gillar din senaste cd mycket!!
Blir lite tårögd när jag läser detta inlägg, för du beskriver så fint det där med att vara mamma. Har ännu inte barn själv, men tror att det är just så som du skriver. Och alla tre sånger är så otroligt fina!!
Victoria, tack snälla! Jag hoppas att du får uppleva det själv snart! Och att du lyssnar på sångerna igen då...;)
Skicka en kommentar