En timme i etern

Skratt, småprat. Roliga kommentarer.

Radiostudio. Massor av sladdar, kablar, kartonger (varför då?), stativ.

Mjuka personligheter packar upp instrument.

En av dem bär in en stor oändligt vacker kontrabas. Kontrabasar är bland det vackraste jag vet.

Särskilt den här. I mörkt trä och lagom sliten.

Basisten är som en kontra själv. Mörk, mjuk, stor och snäll. Varma ögon.

Trummisen skruvar upp sitt set. Lägger fram sina vispar. För här passar inga vanliga trumpinnar. Det vet han - och just därför tycker jag så mycket om honom.

Pianisten bläddrar bland noterna. Har stenkoll på allt. Tonarter, takter och tempon. Han är först på plats och allra mest förberedd. Har ambitionsnivå som överträffar mina vildaste fantastier.

Och ett strålande piano.

Gitarristen är min. Min vän och kollega. Min medkompositör och kompanjon. Alltså vet han allt redan. Inget behöver sägas. Det bara är.

Proffsmusiker rör sig ödmjukt. De andas ödmjukt. De tar inte upp mer utrymme än absolut nödvändigt och önskat. De bidrar bara till en god stämning. Ett lugn. Proffsmusiker - som de här - är genuint glada över att få spela musik tillsammans.

Vi har inte repat ihop i just den här konstellationen förut. Men jag är helt lugn. Alla har fått noter, skivor.

Och när någon räknar in och alla slår an den första tonen sprider det sig en värme och en lycka i min kropp.

Just här vill jag vara. Just nu.

Så skapar vi en timmes musik ihop. I radion.

Och jag blir euforisk över alla klanger och toner och önskar så innerligt att jag fick stå där omsluten av den här musiken och de här musikerna oftare.

Det är så lätt. Inget motstånd. Ingen ansträngning. Jag behöver bara öppna munnen, strupen och så kommer texten och sången.

Och jag tänker att om jag börjar sjunga "Bä, Bä, Vita lamm" nu så följer de mig - liksom jag följer dem om de spelar en extra refräng eller takt.

Så jag vilar i den där musiken en stund. I en timme.

Sen kramas vi. Vinkar hejdå och åker hem till dagishämtning, matlagning och tvätt.

Solen skiner och träden har spruckit ut i grönt.

Och jag hoppas på fler såna här dagar.

Schackrutiga kakor

I lågstadiet hade jag inte en enda vän.

Jag lekte iochförsig en del med en kompis på min gata men hon var ett år äldre så vi lekte aldrig i skolan.

Jag ville så gärna också leka med nån av flickorna i min egen klass. Men de hade redan parat ihop sig, två och två. Så jag lekte lite med pojkarna. Det var dock alltid bara på nåder och försämrade mina chanser hos flickorna. Jag minns att jag ibland fick vara med och hoppa rep - om jag lovade att stå först.

En blygare, snällare (eller vad man nu ska kalla det) flicka sa ibland ja när jag frågade om vi skulle leka efter skolan. Fast egentligen var hon bästis och granne med den elakaste flickan i klassen. Så det gick bara när den elaka flickan av någon anledningen var upptagen med annat. För det var den elakaste flickan som bestämde. Allt. Hon hade dessutom egen ponny och fröken i skolan var bästis med hennes mamma. Således var inget hon gjorde fel. Hade hon retat mig tills jag började gråta och skrika i klassrummet så var det mitt fel - inte hennes. Och jag ser än idag hennes skadeglada och grymma ögon för mitt inre när fröken skäller på mig för att jag dramatiserar och gråter på lektionstid.

En dag bjöd den blyga flickan hem mig utan att jag frågat först. Och inom mig jublade det.

Hon gav mig schackrutiga kakor som hennes mormor hade bakat och visade mig sina nya, fina barbie-hästar.

Mitt i alltihop hoppade den elakaste flickan ut ur den blyga flickans garderob och gap-skrattade.

- Trodde du att du skulle få vara med och leka på riktigt?

- Hahahaha!

Och den blyga flickan fnissade tyst.

Jag gick hem.

I mellanstadiet började jag musikklass. Visst - jag hade ett genuint musikintresse - men det var egentligen mest en väg ut, bort. Ett löfte om en nystart och kanske, kanske något lite bättre.

Det gick inget vidare det heller. Flickorna parade ihop sig där med och jag, jag var tydligen inget bra på att para ihop mig. Eller så var det ingen som ville vara i par med mig.

Flickorna jag så gärna ville vara kompis med låtsades bestämma nåt kul vi kunde göra ihop på rasterna och så kom vi överens var vi skulle ses. Sen stod jag där ensam och spanade vid gungorna eller skogsdungen och insåg att de i hemlighet bestämt en annan plats så att jag inte skulle få vara med.

De skickade hemska lappar, fnissade bakom min rygg och såg till att jag valdes sist på gympan. Ibland gav dem sken av att jag fick vara med för att nästa skratta åt min naivitet och att jag var så lättlurad.

På högstadiet bestämde de att ingen skulle applådera när jag sjöng i ensemblen och på musikteatern, jag fick sitta själv i matsalen och blev inte bjuden på de coola tjejernas partyn.

Vid det laget hade jag pojkvänner som inte gick i samma klass som jag, försökte hitta andra vänner i parallellklasserna men tillhörde liksom aldrig dem heller. De hade inte samma rasttider som jag, spelade i nåt fotbollslag tillsammans och hade en gemenskap som var etablerad och svår att komma in i på riktigt.

Jag stod egentligen alltid själv. Som vanligt.

På gymnasiet var man nästan vuxen. Vid det laget hade jag givit upp tanken på kompisar i klassen och försökte inte ens. Dessutom var några av mina forna plågoandar på samma ställe och några andra tillkom. Jag förutsatte att jag inte skulle tillhöra, få vara med.

Jag skapade ett liv utanför skolan. Därmed var jag inte lika sårbar.

Hade 120 frånvarotimmar sista året på Humanistisk linje på Katedralskolan och gick ändå ut med 4.7 i snittbetyg. Det är fortfarande en obegriplig ekvation för mig.

Med en sån här historik blir det oundvikligt så, att man någonstans - i alla sammanhang - väntar på att någon ska hoppa ut ur garderoben och säga:

- Haha, trodde du att du skulle få vara med på riktigt???? Hahahahaha!

Det finns liksom alltid med längst bak i huvudet att det faktiskt, trots schackrutiga kakor och fina barbie-hästar, kan bli så.

Man är på sin vakt.

I några få sammanhang tror man att man är med på riktigt, att man tillhör.

Men hur vuxen och gammal man än blir så skulle man ändå inte bli förvånad om det skulle visa sig att man inte blev vald i laget vid midsommarfirandets lek eller ingen vill sitta bredvid en i personalmatsalen.

Det är liksom alltid utgångspunkten.

Och det här blir ju ett moment 22.

En självuppfyllande profetia där man genom garden, som numera är fastbränd likt ett födelsemärke, håller sig lite, lite utanför - egen - och tillhör alltså inget sammanhang fullt ut.

Jag har många, många vänner. Men jag inte kontakt med en enda person från min skoltid.

Och det är faktiskt lite sorgligt.

Inte så konstigt då att den egna, lilla kärnfamiljen blir det heligaste av allt heligt.

Jag tillhör ju dem - fullt och fast - och de tillhör mig.

Min roll som mamma är självklar och någon vill alltid sitta bredvid mig och vara i mitt lag.

Så vad vill jag säga med det här?

Var rädd om ditt sammanhang om du hittat det.

Och lita aldrig på nån som bjuder på schackrutiga kakor.

Vad och varför i Påsk

Jag påskpyntar inte.

Påskens pynt och färger passar inte så bra härhemma. Eller så är det nåt med gult. Jag vet inte. Men några fjädrar kommer inte in i huset. Dessutom är Noel allergisk mot pollen så något ris blir det inte heller. Hönor, tuppar och kycklingar göre sig icke besvär. Inte min grej.

Mina barn går inte runt i husen och gårdarna och tigger godis. De har aldrig frågat och jag skulle aldrig drömma om att själv ta initiativet. Det godis de får har vi hemma. Och att gå runt och be andra människor om godis och pengar och girigt bli besviken över mandariner eller brist på snask - nej det är ingen tradition jag nödvändigtvis vill införa i familjen.

Jag vet - lutheranskt och trist - men sån är jag;)

Men vi målar ägg på påskaftonens frukost.

Många ägg i alla möjliga färger och modeller. Anders kokar egna ägg med rödlök, snören och lakansväv för att han tycker att det blir allra snyggast. Barnen målar alla möjliga och omöjliga motiv. Jag målar nästan alltid påskliljor på mina. Det är det jag kan.

Sen får äggen ligga på ett stort fat mitt på matsalsbordet och där har ni vårt påskpynt.

På påskafton får barnen gå på påskäggsjakt också. Efter nån snitslig karta som pappan har ordnat. Helst ska skatten vara nedgrävd. Då är det som allra roligast.

Sen sjunger jag Oh, Happy Day i midnattsmässan.

Och försöker nånstans - i rent utbildningssyfte - prata med barnen om varför vi firar påsk.

Igår när Noel frågade om varför det heter långfredagen och jag pratade om korsfästelsen så lyssnade han och avslutade med.

- Shit, jag skulle inte vilja vara Jesus!

Och nej, det kan vi ju vara tacksamma för att vi slapp.

Idag.

Glad Påsk...såsmåningom;)

Glad Påsk

Sett inifrån ett sjukhusfönster...

Sett inifrån ett sjukhusfönster är våren retsamt onödig.

Solen är obarmhärtig och de skrattande, glassätande människorna i solglasögon närmast arroganta och retsamma. Innanför ett sjukhusfönster står tiden konstigt stilla. Rummet blir en kokong där livet liksom stannar upp, väntar...

Timmar kan gå utan att man ens funderar på basala behov som hunger eller toalettbesök.

Och när man kliver ut ur sjukhusbyggnaden - ut på gatan igen - så blir man en aning förvånad och tänker att "Jaha, här har allt fortsatt precis som vanligt som att ingenting har hänt".

För så är det ju. Och så måste det väl också vara.

Min far har varit hemskt sjuk de senaste veckorna och i det där sjukhusrummet har jag alltså bara varit besökare. Åkt fram och tillbaka till min födelsestad och det sjukhus som jag tidigare känt en stor tillit och trygghet inför. Nu känns just det förhållandet lite skamfilat.

Vissa dagar har jag trott att det varit den sista. Men så tänds hoppet igen, sjukdomen tar en vändning och man tänker att kanske ändå...

Idag är en bättre dag. Än så länge.

Min egen mage har utlyst strejk och undantagstillstånd som den gör vid såna här tillfällen. Men det är väl egentligen oväsentligt.

Härhemma går som sagt livet sin gilla gång ändå. Barnen har ett ljuvligt och välbehövligt påsklov. Stella har varit påskgumma på förskolan, Noel har nya fotbollsskor - tydligen av samma sort som en viss herr Messi. Leo har med hjälp av ett nyinköpt pingisrack och lite uppmuntran utökat sin umgängeskrets sen det förra inlägget. Dessutom har han kommit hem med omdömen som får vilken mamma som helst att fullkomligt spricka av stolthet.

Så i övrigt är det härlig vår när den inte är sedd inifrån ett sjukhusfönster.

Bifogar en bild på sötaste påskgumman. Måhända även den argaste. I alla fall stundom - men det syns inte på den här bilden...

Bekymmer och funderingar

Just nu tampas jag med ett känsligt ämne.

Hur påverkar man en 10-årings umgänge? De är inga jättehemska eller superstora grejer i görningen. Men den senaste tiden har jag oroat mig för ett mönster som bli allt tydligare. Det har gjort sig mer och mer synligt och nu har jag även fått det hela bekräftat från skolans och lärarnas håll.

Jag har en mycket social son. Han har genom hela sitt liv lekt med massor av olika typer av barn. En sån där pojke som lätt funkar i alla möjliga sammanhang och hittar nya kompisar omedelbart i nya situationer.

Men den senaste tiden har kretsen liksom krympt. Kompisarna blivit färre, dvs de som han frekvent umgås med och de han pratar om när han berättar om skolan.

Så långt- inga bekymmer. Har man en eller två bra kompisar så är ju det toppen det också.

Men nu har jag börjat se något osunt i det här. Dessa tre pojkar skapar en ganska fysisk och bråkig lek tillsammans - och det är helt nytt i Leos värld.

Den ena pojken brottas, petar, knuffar och puttar hela tiden på Leo för att påkalla hans uppmärksamhet. Så fort Leo inleder ett samtal med någon annan i klassen så är nån av de andra där för att styra om hans fokus.

Leo säger att han inte vill fråga någon av de andra grabbarna eller tjejerna om de ska träffas efter skolan för det kan göra den här pojken i fråga lessen.

Han säger också att brottningen, puttarna osv är något pojken gör på Leo för att han gillar honom.

Må så vara. Men dessvärre har detta lett till att lärare anser att de alla tre är väldigt bråkiga och inte lyssnar på tillsägelser osv.

Det spelar ju ingen roll i deras värld vem som startar brottningen och stöket - de ser att Leo är med och alltså är han lika bråkig, han.

Jag ser att de andra i klassen är mer i större grupper, leker ihop på rasterna, pratar och skrattar. Medan de här pojkarna blir lite avskärmade från de övriga. Några av de andra killarna verkar ha gett upp om Leo - de frågade honom i början om de skulle ses men nu tänker de att det inte är nån idé.

Det känns oroande.

Leo har extremt lätt för sig i skolan. Han lyckas ändå hänga med och presterar fint på lektioner och prov. Det gäller inte den andra pojken.

Även om Leo klarar sig på lektionstid så vet jag mer än väl att en lärares samlade bedömning och uppfattning av ett barn spelar in i bemötandet av densamme och i bedömandet av dess prestationer.

Så jag är orolig. Men vet inte riktigt hur jag kan påverka detta - Leo själv blir bedrövad när frågan kommer upp. Han försvarar sin vän med näbbar och klor. Såklart. Lojala fina Leo.

Och egentligen är det ju inte vännen eller Leo det är fel på - bara en olycklig och begränsande kombination.

Jag är glad att jag var där idag. Satt med hela dagen och såg. Skulle rekommendera det till alla föräldrar att minst en dag per läsår, helst per termin, följa med en dag och titta in i barnens värld en stund. Man kan tänka att inget är som det brukar när man själv är i närheten men det är fel. Man ser otroligt mycket på en gång. Både bra och dåliga saker såklart. Och man får en ökad förståelse för sitt barn.

Så gör det - var med en dag i skolan eller på förskolan innan sommarlovet.

Att ni blir klokare av det kan jag inte lova - men att ni lär er nåt, det kan jag garantera.

Ett slut och en början

Så var det över.

Tisdagens event med 350 mammor och pappor på Uppsala Konsert & Kongress tillsammans med Knattetanterna gick bra. Och ut ur mitt huvud kryper sakta, sakta biljettbeställningar, utställarinformation, planskisser, tidsscheman, annonsering och teknikspecar.

Kvar är såklart redovisning, sammanställning och utvärdering.

Tack för sist-mail och uppföljning.

Lite fakturering.

Och jag tar det i lagom takt. Är faktiskt inte lika utpumpad som efter Rival och det är tur.

Nu ska jag ta upp mina pelargoner ur källaren. Det är minst två veckor sent men det känns som om våren också dröjde så det kanske inte gör så mycket.

Nu ska jag sakta av och invänta mig själv. Hinna ikapp.

Komma ner till botten av tvätthögen. Byta fotbollsskor. Boka massage.

Lägga mig ner på köksgolvet och vara mamma.

Igår kom Stella fram, lyfte på min tröja och sa:

- Mamma, jag vill vara bebis i din mage igen.

Sen kröp hon ihop som en boll i knäet med ansiktet tryckt in mot min navel.

Imorse bad hon mig bära henne som en bebis.

Så nu börjar en sån period.

En "oj, va stor jag plötsligt är och va stor världen är, bäst jag blir liten igen -period".

Och jag kan inte annat än hålla med henne. Om drygt en månad blir hon tre år.

Tre år. Min minsta bebis.

Förunderligt är vad det är. Livet.

TGIF

Klockradion drar igång. 06.30.

Det är Laleh som sjunger. Behagligt mjukt att vakna till.

Natten har varit trasslig. Stella har haft ont i magen på grund av förstoppning och varit uppe och vaken i omgångar. Efter en fullspäckad vecka och trötthet som odlats sen innan jul är det svårt att klara såna nätter. Eller snarare dagarna som följer.

Så jag struntar i det.

När jag drar upp rullgardinen och stirrar ut över en grått, blött och kallt ingenting så tänker jag att idag checkar jag och Stella ut.

Idag tänker jag inte jobba som en galning för att hinna allt som ska hinnas innan eventet på tisdag. Idag tänker jag inte svara på hundra mail eller telefonsamtal. Inte skriva listor i det oändliga. Inte lämna ett trött barn i vinteroverall och galonisar på en lerig dagisgård.

Idag är det hon och jag. Hemma.

Så vi har morgonrock på oss länge. Vi sitter i soffan och kollar Bollis tills klockan är över 10.

Vi skrotar omkring hemma och gör ingenting. Klär ut oss lite. Pratar.

Äter lite lunch.

Sen åker vi till centrum. Hon kvittrar och pratar som en liten papegoja bredvid mig. Vi läser sagor på bibblan, handlar lite på ICA och bär varukorgen tillsammans. Vi fikar lyxbullar med socker på Balders bröd och hon sitter mittemot mig och konverserar.

Vi kollar på fiskarna i dammen, på vattenfallet i Foodcourten, vi går upp och ner för alla spännande trappor, kollar fina leksaker, åker en omgång hiss och inte en enda gång på hela dagen säger jag: -Kom nu Stella, nu måste vi skynda oss.

Vi har en fin och lugn och härlig dag tillsammans.

Och vet ni vad det allra konstigaste av allt är?

Det kommer knappt några mail på hela dagen och det ringer bara två futtiga gånger i mobilen.

Thank God It's Friday!

Tack Gud för den här fredagen!