TGIF

Klockradion drar igång. 06.30.

Det är Laleh som sjunger. Behagligt mjukt att vakna till.

Natten har varit trasslig. Stella har haft ont i magen på grund av förstoppning och varit uppe och vaken i omgångar. Efter en fullspäckad vecka och trötthet som odlats sen innan jul är det svårt att klara såna nätter. Eller snarare dagarna som följer.

Så jag struntar i det.

När jag drar upp rullgardinen och stirrar ut över en grått, blött och kallt ingenting så tänker jag att idag checkar jag och Stella ut.

Idag tänker jag inte jobba som en galning för att hinna allt som ska hinnas innan eventet på tisdag. Idag tänker jag inte svara på hundra mail eller telefonsamtal. Inte skriva listor i det oändliga. Inte lämna ett trött barn i vinteroverall och galonisar på en lerig dagisgård.

Idag är det hon och jag. Hemma.

Så vi har morgonrock på oss länge. Vi sitter i soffan och kollar Bollis tills klockan är över 10.

Vi skrotar omkring hemma och gör ingenting. Klär ut oss lite. Pratar.

Äter lite lunch.

Sen åker vi till centrum. Hon kvittrar och pratar som en liten papegoja bredvid mig. Vi läser sagor på bibblan, handlar lite på ICA och bär varukorgen tillsammans. Vi fikar lyxbullar med socker på Balders bröd och hon sitter mittemot mig och konverserar.

Vi kollar på fiskarna i dammen, på vattenfallet i Foodcourten, vi går upp och ner för alla spännande trappor, kollar fina leksaker, åker en omgång hiss och inte en enda gång på hela dagen säger jag: -Kom nu Stella, nu måste vi skynda oss.

Vi har en fin och lugn och härlig dag tillsammans.

Och vet ni vad det allra konstigaste av allt är?

Det kommer knappt några mail på hela dagen och det ringer bara två futtiga gånger i mobilen.

Thank God It's Friday!

Tack Gud för den här fredagen!