Jag lekte iochförsig en del med en kompis på min gata men hon var ett år äldre så vi lekte aldrig i skolan.
Jag ville så gärna också leka med nån av flickorna i min egen klass. Men de hade redan parat ihop sig, två och två. Så jag lekte lite med pojkarna. Det var dock alltid bara på nåder och försämrade mina chanser hos flickorna. Jag minns att jag ibland fick vara med och hoppa rep - om jag lovade att stå först.
En blygare, snällare (eller vad man nu ska kalla det) flicka sa ibland ja när jag frågade om vi skulle leka efter skolan. Fast egentligen var hon bästis och granne med den elakaste flickan i klassen. Så det gick bara när den elaka flickan av någon anledningen var upptagen med annat. För det var den elakaste flickan som bestämde. Allt. Hon hade dessutom egen ponny och fröken i skolan var bästis med hennes mamma. Således var inget hon gjorde fel. Hade hon retat mig tills jag började gråta och skrika i klassrummet så var det mitt fel - inte hennes. Och jag ser än idag hennes skadeglada och grymma ögon för mitt inre när fröken skäller på mig för att jag dramatiserar och gråter på lektionstid.
En dag bjöd den blyga flickan hem mig utan att jag frågat först. Och inom mig jublade det.
Hon gav mig schackrutiga kakor som hennes mormor hade bakat och visade mig sina nya, fina barbie-hästar.
Mitt i alltihop hoppade den elakaste flickan ut ur den blyga flickans garderob och gap-skrattade.
- Trodde du att du skulle få vara med och leka på riktigt?
- Hahahaha!
Och den blyga flickan fnissade tyst.
Jag gick hem.
I mellanstadiet började jag musikklass. Visst - jag hade ett genuint musikintresse - men det var egentligen mest en väg ut, bort. Ett löfte om en nystart och kanske, kanske något lite bättre.
Det gick inget vidare det heller. Flickorna parade ihop sig där med och jag, jag var tydligen inget bra på att para ihop mig. Eller så var det ingen som ville vara i par med mig.
Flickorna jag så gärna ville vara kompis med låtsades bestämma nåt kul vi kunde göra ihop på rasterna och så kom vi överens var vi skulle ses. Sen stod jag där ensam och spanade vid gungorna eller skogsdungen och insåg att de i hemlighet bestämt en annan plats så att jag inte skulle få vara med.
De skickade hemska lappar, fnissade bakom min rygg och såg till att jag valdes sist på gympan. Ibland gav dem sken av att jag fick vara med för att nästa skratta åt min naivitet och att jag var så lättlurad.
På högstadiet bestämde de att ingen skulle applådera när jag sjöng i ensemblen och på musikteatern, jag fick sitta själv i matsalen och blev inte bjuden på de coola tjejernas partyn.
Vid det laget hade jag pojkvänner som inte gick i samma klass som jag, försökte hitta andra vänner i parallellklasserna men tillhörde liksom aldrig dem heller. De hade inte samma rasttider som jag, spelade i nåt fotbollslag tillsammans och hade en gemenskap som var etablerad och svår att komma in i på riktigt.
Jag stod egentligen alltid själv. Som vanligt.
På gymnasiet var man nästan vuxen. Vid det laget hade jag givit upp tanken på kompisar i klassen och försökte inte ens. Dessutom var några av mina forna plågoandar på samma ställe och några andra tillkom. Jag förutsatte att jag inte skulle tillhöra, få vara med.
Jag skapade ett liv utanför skolan. Därmed var jag inte lika sårbar.
Hade 120 frånvarotimmar sista året på Humanistisk linje på Katedralskolan och gick ändå ut med 4.7 i snittbetyg. Det är fortfarande en obegriplig ekvation för mig.
Med en sån här historik blir det oundvikligt så, att man någonstans - i alla sammanhang - väntar på att någon ska hoppa ut ur garderoben och säga:
- Haha, trodde du att du skulle få vara med på riktigt???? Hahahahaha!
Det finns liksom alltid med längst bak i huvudet att det faktiskt, trots schackrutiga kakor och fina barbie-hästar, kan bli så.
Man är på sin vakt.
I några få sammanhang tror man att man är med på riktigt, att man tillhör.
Men hur vuxen och gammal man än blir så skulle man ändå inte bli förvånad om det skulle visa sig att man inte blev vald i laget vid midsommarfirandets lek eller ingen vill sitta bredvid en i personalmatsalen.
Det är liksom alltid utgångspunkten.
Och det här blir ju ett moment 22.
En självuppfyllande profetia där man genom garden, som numera är fastbränd likt ett födelsemärke, håller sig lite, lite utanför - egen - och tillhör alltså inget sammanhang fullt ut.
Jag har många, många vänner. Men jag inte kontakt med en enda person från min skoltid.
Och det är faktiskt lite sorgligt.
Inte så konstigt då att den egna, lilla kärnfamiljen blir det heligaste av allt heligt.
Jag tillhör ju dem - fullt och fast - och de tillhör mig.
Min roll som mamma är självklar och någon vill alltid sitta bredvid mig och vara i mitt lag.
Så vad vill jag säga med det här?
Var rädd om ditt sammanhang om du hittat det.
Och lita aldrig på nån som bjuder på schackrutiga kakor.
Inlägg
1 kommentar:
Jag blir både så ledsen och otroligt arg på samma gång av vad du beskriver! Ledsen för hur händelser i vår barndom förföljer och påverkar oss resten av livet, och så arg för att dom vuxna inte ser vad som är uppenbart! Känner igen mej i en del vad du beskriver, jag var också "utanför" i låg och mellanstadie och kände att jag aldrig riktigt passade in nånstans. Jag körde motocross och var därför inte typiskt "tjejig", och killarna i klassen verkade se det som deras uppgift att trycka ner mej så jag inte trodde att jag var speciell på nåt sätt. Jag gjorde som du skapade mej ett liv utanför skolan men ändå, hela skoltiden och mitt vuxna liv har jag haft känslan av att inte vara nån man minns eller saknar. Blir lika förvånad varje gång då jag flyttat eller bytt jobb och människor faktiskt verkar vara uppriktigt ledsna! Visst är det sorgligt vad ovetande barn kan åstadkomma? Jag hoppas innerligt att min son slipper uppleva samma sak under hans skolgång även om man såklart inte kan skydda dom från allt..
Skicka en kommentar