onsdag 27 april 2011

En timme i etern

Skratt, småprat. Roliga kommentarer.
Radiostudio. Massor av sladdar, kablar, kartonger (varför då?), stativ.

Mjuka personligheter packar upp instrument.
En av dem bär in en stor oändligt vacker kontrabas. Kontrabasar är bland det vackraste jag vet.
Särskilt den här. I mörkt trä och lagom sliten.
Basisten är som en kontra själv. Mörk, mjuk, stor och snäll. Varma ögon.
Trummisen skruvar upp sitt set. Lägger fram sina vispar. För här passar inga vanliga trumpinnar. Det vet han - och just därför tycker jag så mycket om honom.
Pianisten bläddrar bland noterna. Har stenkoll på allt. Tonarter, takter och tempon. Han är först på plats och allra mest förberedd. Har ambitionsnivå som överträffar mina vildaste fantastier.
Och ett strålande piano.
Gitarristen är min. Min vän och kollega. Min medkompositör och kompanjon. Alltså vet han allt redan. Inget behöver sägas. Det bara är.

Proffsmusiker rör sig ödmjukt. De andas ödmjukt. De tar inte upp mer utrymme än absolut nödvändigt och önskat. De bidrar bara till en god stämning. Ett lugn. Proffsmusiker - som de här - är genuint glada över att få spela musik tillsammans.
Vi har inte repat ihop i just den här konstellationen förut. Men jag är helt lugn. Alla har fått noter, skivor.
Och när någon räknar in och alla slår an den första tonen sprider det sig en värme och en lycka i min kropp.
Just här vill jag vara. Just nu.

Så skapar vi en timmes musik ihop. I radion.
Och jag blir euforisk över alla klanger och toner och önskar så innerligt att jag fick stå där omsluten av den här musiken och de här musikerna oftare.
Det är så lätt. Inget motstånd. Ingen ansträngning. Jag behöver bara öppna munnen, strupen och så kommer texten och sången.
Och jag tänker att om jag börjar sjunga "Bä, Bä, Vita lamm" nu så följer de mig - liksom jag följer dem om de spelar en extra refräng eller takt.
Så jag vilar i den där musiken en stund. I en timme.

Sen kramas vi. Vinkar hejdå och åker hem till dagishämtning, matlagning och tvätt.
Solen skiner och träden har spruckit ut i grönt.
Och jag hoppas på fler såna här dagar.


1 kommentar:

Hannah Carin sa...

Och vet du Linn, utan all smärta du också upplevde i din barndom hade du kanske inte förstått och i djupet så uppskattat den här sortens kärleksgemenskap! Någonstans längs vägen vänds törnekrona i segerkrona - det har den gjort för dig, Linn...medan den elaka flickan sitter kvar i garderoben...och skäms! Medan du kan vara stolt och ödmjuk livet! //Mamma