Sett inifrån ett sjukhusfönster...

Sett inifrån ett sjukhusfönster är våren retsamt onödig.

Solen är obarmhärtig och de skrattande, glassätande människorna i solglasögon närmast arroganta och retsamma. Innanför ett sjukhusfönster står tiden konstigt stilla. Rummet blir en kokong där livet liksom stannar upp, väntar...

Timmar kan gå utan att man ens funderar på basala behov som hunger eller toalettbesök.

Och när man kliver ut ur sjukhusbyggnaden - ut på gatan igen - så blir man en aning förvånad och tänker att "Jaha, här har allt fortsatt precis som vanligt som att ingenting har hänt".

För så är det ju. Och så måste det väl också vara.

Min far har varit hemskt sjuk de senaste veckorna och i det där sjukhusrummet har jag alltså bara varit besökare. Åkt fram och tillbaka till min födelsestad och det sjukhus som jag tidigare känt en stor tillit och trygghet inför. Nu känns just det förhållandet lite skamfilat.

Vissa dagar har jag trott att det varit den sista. Men så tänds hoppet igen, sjukdomen tar en vändning och man tänker att kanske ändå...

Idag är en bättre dag. Än så länge.

Min egen mage har utlyst strejk och undantagstillstånd som den gör vid såna här tillfällen. Men det är väl egentligen oväsentligt.

Härhemma går som sagt livet sin gilla gång ändå. Barnen har ett ljuvligt och välbehövligt påsklov. Stella har varit påskgumma på förskolan, Noel har nya fotbollsskor - tydligen av samma sort som en viss herr Messi. Leo har med hjälp av ett nyinköpt pingisrack och lite uppmuntran utökat sin umgängeskrets sen det förra inlägget. Dessutom har han kommit hem med omdömen som får vilken mamma som helst att fullkomligt spricka av stolthet.

Så i övrigt är det härlig vår när den inte är sedd inifrån ett sjukhusfönster.

Bifogar en bild på sötaste påskgumman. Måhända även den argaste. I alla fall stundom - men det syns inte på den här bilden...