Summa summarum

Den höll i sig ett tag. After-Mamma-kvälls-koman.

Men nu har den släppt och kvar finns bara ett trött, nöjt leende. Faktiskt.

Att ha två kvällar på raken visade sig vara ett briljant drag. På så sätt kunde man rätta till små saker man inte tyckte var bra den första kvällen så att den andra kvällen blev ännu bättre.

Ändå måste jag säga att den första var finfin den också.

Och att döma av leendena på mammorna som gick från Junibacken i den mörka höstkvällen med fina goodie-bags i händerna så tror jag att jag inte är ensam om att tycka det.

Eller, jag vet att jag inte är det.

Det är speciellt att samla ca 200 kvinnor som dessutom är mammor under ett tak.

Man har en så stark gemensam nämnare i sitt moderskap att man plötsligt upptäcker många fler beröringspunkter. Man pratar med varandra fast man aldrig träffats förut för att man är i ett tryggt, slutet sällskap. En pakt.

Man skulle kunna tro att det är svårt att vara privat i ett så stort sällskap men just för att det bara är mammor, kvinnor så känns allt väldigt personligt och intimt. Så tryggt att otroligt många mammor ställde svåra och väldigt personliga frågor vid frågestunden med Louise Hallin. Och hela kvällen pendlade mellan skratt, gråt, fniss, eftertänksamhet och asgarv.

Skönt.

Det blir fler Mammakvällar på Junibacken. Snart.

Den här veckan har det varit höstlov och vabb om vartannat.

Vintertidsomställningen kom för mig som en befrielse eftersom det känns som om jag jagat den där förlorade timmen sen i våras utan att riktigt hinna ikapp.

Det är så skönt att under några dagar titta på klockan och säga - Nämen! Är den inte mer?

Och känslan av sovmorgon, den är ljuvlig.

Höstlov alltså och således inte så många tider att passa. Pyjamasdagar och lite flytande läggtider. Stella har feber igen. Hon avslutade sin antibiotika-kur igår så idag är hon sjuk- igen.

Men hey! Fem dagar var hon i alla fall helt symptom-fri. Nu sover hon illa på grund av hosta, täppta andningsvägar och örvärk. Jag sover ännu sämre. Måste vaka lite hela tiden så att hon andas okej.

Jag antar att det är nåt virus som inte medicinen kunde utplåna. Eller så är det nån bacill.

Jag får ständigt påminna mig själv om att det är så här första året på dagis. 24 förkylningar ska de igenom under förskoleåren har jag läst nånstans. Och det är liksom ett måste. Så det är bara att bita ihop och räkna ner.

Följaktligen:

4 down, 20 more to go....

Yipiie.

After-mammakvälls koma

En kort rapport från timmarna mellan Mammakväll på Junibacken och Mammakväll på Junibacken - igen.

Jag är trött så att jag känner mig luddig i hela kroppen. Oskarp i konturerna liksom.

Men nöjd. Tror jag. Jag tror att jag är nöjd men jag vågar inte riktigt vara det fullt ut förrän kvällens repris är avklarad.

Så jag återkommer då med en mer utförlig beskrivning och summering.

Jag tycker ändå att jag är bra på events. Men det är klurigt.

Särskilt när man är ett kontrollfreak som får inse att man faktiskt inte kan ha koll på allt och alla. Att man tillslut efter så lång och minutiös planering får ta ett djupt andetag och tänka att var och en som är involverad i detta får ta sitt ansvar. Och lita på att de gör det.

Vanligtvis när jag är värdinna, ansvarig eller bara är jag så har jag min stämningsradar på full mottagning hela tiden. Jag känner alltid av hur folk mår, tycker och tänker. Om de verkar nöjda, missnöjda, irriterade eller exalterade. Det kan vara energikrävande - minst sagt.

Men på ett event med över 200 personer inblandade - gäster, företagare, personal - så måste jag tillslut dra ner den radarn på ett svagare läge.

För jag hinner omöjligt känna av hur alla har det. Och jag kan omöjligt tillfredsställa varenda kottes behov.

Så det är bra för mig att träna lite på det där.

Ikväll ska jag träna på att lyssna extra mycket till alla positiva kommentarer istället för att låta en enda negativ uppfylla mitt sinne.

Det är också bra för mig.

Återkommer.

Acceptans

Jag vet att jag de senaste dagarna varit en usel bloggare.

Ber om ursäkt för det. Eller nej, det gör jag inte förresten alls.

Som en del i min strävan mot en lite nyare och för mig mer hälsosam livsstil struntar jag i att be om ursäkt.

Jag har de senaste dagarna inte haft tid eller möjlighet att blogga. Eller lust (oj, det där var tillochmed svårt att skriva).

Så är det med den saken.

Punkt.

Andas.....

Jo, det är okej att bara säga så. Och inte förklara varför.

Mammakvällarna på Junibacken stundar.

Onsdag och torsdag nästa vecka skall 180 mammor per kväll mingla, bubbla, shoppa, inspireras, lyssna, njuta, äta och fnissa ikapp på härliga Junibacken i Stockholm.

Alla biljetter är tok-slut och det ska bli superskoj och spännande.

Jag trivs verkligen med att vara arrangör av dessa temakvällar. Dessutom stoppar jag in mig själv som pausunderhållning och det är ju bra.

Utan att be om ursäkt för det. Och det är också bra ;)

Idag har jag varit till läkaren igen som stint tittade mig i ögonen och sa att:

- Det handlar om acceptans.

Du får acceptera att du är sjuk. Och gå vidare. Göra det bästa av situationen.

Du har inte cancer, MS eller ALS eller något annat som leder till hemskheter som döden.

Men du får leva med din värk.

Det är inget mer med det.

Fast jag är inte riktigt där än.

Men tids nog är jag väl det också. Och det får ta den tid det tar.

Så är det med den saken.

Jag pratade med pojkarna om min sjukdom häromkvällen.

Leo sa: - Men kommer du aldrig att bli helt frisk? Det är ju jättehemskt.

Noel sa: - Stackars mamma, och smekte mig på kinden.

Sen sa Leo: - Visste du att maneter tillhör arten ryggradslösa djur?

Sen sa Noel: - Kan jag få en banan?

Och det är väl precis så läkaren egentligen menar att jag ska säga till mig själv.

"Stackars Mig! Ge mig en banan!"

Stanna upp, reflektera, acceptera och gå vidare.

Födelsedagssjukan

Jag har en sjukdom.

Ja, jag har flera men en är något som jag kallar "födelsedagssjukan".

Den går ut på att om jag en gång fått reda på vilket datum en person fyller år så minns jag det.

Det var väl inte så farligt tänker du och - nej, det kan väl tyckas som en lindrig sjuka vid första anblick. Men nu är det så att jag försöker rensa ur min hjärna och mitt system med en massa mindre viktiga saker som ligger där och pockar på min uppmärksamhet och vill ha mitt engagemang och då är denna lilla åkomma tämligen retsam.

För det är ju inte så att jag minns enbart de födelsedagar jag vill komma ihåg.

Nej, jag vet när kompisar som jag inte träffat på 20 år fyller år. Jag minns när bekantas barn har födelsedag - och då pratar vi bekanta som jag aldrig någonsin umgåtts med.

Det ringer klockor i min mentala födelsedags-kalender när forna kollegor, bandmedlemmar och körkompisar har bemärkelsedag för att inte tala om alla svägerskors svågrar, kusiner och bryllingar.

Man kan tycka att detta utrymme i min hjärna kunde nyttjas till helt andra typer av saker.

Man kan också tycka att det vore den enklaste saken i världen att bara strunta i att komma ihåg - men se, det GÅR inte. Jag har till exempel kämpat i flera år med att glömma bort min att min gamla skivbolagsdirektör fyller år den 14e september.

Och förra året hade jag nästan lyckats. Men nånstans i huvudet ringde ändå en klocka så jag gick hela dagen och kände mig lätt stressad över att jag glömt nåt. Tills jag på kvällen kom på vad det var.

I år resignerade jag bara och skickade ett grattis-sms på en gång så kunde jag släppa det sen.

Idag fyller en god vän år - och det kommer jag gladeligen ihåg så klart.

Grattis M! Men jag vet inte hur sunt det är att jag minns att jag imorron den 10/10 hade beräknad förlossning första gången för 9 år sen. Eller att en i min kompis' mammagrupps son fyller år nästa torsdag.

Så det tänker jag glömma bort. Nu.

Nu vet jag!

Igår kom några nya sånger på mailen.

"Jag tror att det är Linn-sånger" hälsade kompositören Anders.

De var fint och enkelt inspelade med gitarr, precis som brukligt, och det var med glädje och förväntan jag satte mig att lyssna framför datorn. För att det var så länge sen sist.

Och hur vet man då att det är en "Linn-sång"? Hur känner man att det är en visa som jag ska sjunga. Jo, det magiska händer att när jag lyssnar på melodin för allra första gången så vet jag på en gång vad sången handlar om. Texten, eller i alla fall andemeningen i texten, kommer till mig inom loppet av några sekunder.

Och jag börjar gråta.

Oftast startar det med bara någon textrad eller kanske tillochmed något enstaka ord.

Något som leder in på sångens textspår.

Något som berör mig och som gör att jag vill berätta om det.

Det speciella den här gången var som sagt att det var länge sen sist vi skrev nytt ihop.

Men också att jag nyligen bestämt mig för att jag ska göra en till skiva och funderat mycket runt vad det är jag vill skriva om och berätta den här gången.

Vad känns mest i mig just nu?

"Gräv där du står" brukar ju vara ett stalltips för författare och det gäller liksom även för sångtexter.

Och nu vet jag.

Nu vet jag vad jag ska skriva om. Och vad som berör mig allra starkast just nu.

Och hur jag ska ta det jag gjorde sist vidare på ett naturligt sätt.

Det känns enormt skönt.

Som en propp som gått ur, en sten som kommit i rullning.

Så jag satt där och lyssnade, skrev och grät. Tills jag hade sån huvudvärk att jag var tvungen att sluta. På något sätt relaterade visst ämnet till knutorna mellan skulderbladen...

Nåja, det var i alla fall en början på något bra.

Det känner jag i hela kroppen.

Grrrrrrrrr!!!!

Det är en diskussion på TV4 nyhetsmorgon om jämställdhet. Vid bordet sitter tre män och pappor (hur jämställd blir den diskussionen f.ö.?).

Man pratar om att pappor borde vara hemma mer och ta större ansvar för sina barns uppväxt och liv.

Så långt - så bra.

Men när man kommer in på orsaker och hur man ska förändra detta görs uttalanden som gör mig så oerhört förbannad att jag är tvungen att gå ifrån TVn och skriva detta istället.

För det första sitter där en pappa som ammar sitt barn.

Han pumpar, donar och står i för att med nån typ av anordning kunna amma sitt barn.

Och jag vet inte ens vad jag ska säga om detta. Jag kan bara skaka på huvudet och återigen konstatera följande:

Jämställdhet kan inte handla om att alla ska vara lika. För det är vi inte.

Det måste handla om värderingen vi lägger i olikheterna - ingenting annat.

Det finns en mening med att vara olika. Det vinner våra barn på också.

MEN det värsta kommer ändå när den manliga jämställdhetsexperten konstaterar att så länge vi uppfostrar våra döttrar till att vara "mothering", omhändertagande och till att tycka att barnafödandet är höjdpunkten i våra liv och våra karriärer så kommer vi inte att ha ett jämställt samhälle - det är då jag går i taket!!!!

Vad är det för fel på att anse att det är höjdpunkten i livet att få barn??? Jag undrar verkligen detta? Vad är mer betydelsefullt än att få ge liv och få välsignelsen att bli förälder???

Jag säger så här:

Så länge vi fostrar våra söner, pojkar och män till att anse att det INTE är höjdpunkten eller det viktigaste i livet att få barn - så länge har vi ett icke jämställt samhälle!!!!

Förbannade, skitdiskussion!

Jag är mamma. Och det är jag stolt över. Det är den största bedriften och karriärtoppen i mitt liv. Och vid min dödsbädd kommer jag sannolikt aldrig att ångra alla de jobb jag inte tog eller alla de dagar jag var hemma med mina barn. Tvärtom.

Det är väl ändå det budskapet som är det viktigaste. Och som vi borde förmedla till våra barn att ta med sig in i sitt föräldraskap.

Olika är bra. Fast lika mycket värt.

Basta!

Leo 9 år

För nio år sedan föddes jag.

På nytt.

Min dimmiga syn blev skarp. Min fadda hörsel krispig.

Alla frågor fick ett svar. Alla böner blev hörda och alla drömmar blev sanna.

Allt som löst flutit runt i ett virrvarr fann sin riktning och landade tillslut -

I dig.

Älskade son. Ängel och riddare.

Du kom, du såg och du segrade.

Om mitt hjärta och hela universum tog du ett stadigt grepp med din lilla, lilla hand.

För första gången i hela mitt liv fick jag möta någon som såg rakt in i mig helt utan att döma.

Villkorslös kärlek.

Och för det är jag så oändligt och outsägligt tacksam.

Du räddade mig, min ängel. Och jag räddade mig själv.

För att jag inte ville vara annat än just din mamma.

I dina ögon ser jag mig själv och en glimt av himlen.

Och jag är så stolt. Så stolt.

Du är den finaste och mest fulländade skapelse som nu har berikat mitt liv med mening i nio år.

Tack älskade Leo.

Tack.

I kärlek,

Din Mamma