Längtan till Rabarberkräm

Jag var mer än lovligt trött dagarna efter eventet. Det kan ändå konstateras att folk med min typ av kropp och diagnos nog inte riktigt är skapta för att vara event-ansvarig.

Hur många underbara släktingar och vänner man än har som ställer upp måste man ändå stå, gå kånka och bära. Ha ett högt tempo. Adrenalinpåslag under en längre period.

Jag var utmattad.

Sakta men säkert återvänder jag till ett mer normalt tillstånd och schema.

Igår hade jag en riktigt bra dag faktiskt. Inte så ont. Inte så trött.

Tog på mig den ljuvliga och helt onödiga vårkappan jag köpte i början av februari.

Njöt av det.

Den har hängt där i garderoben och viskat att det faktiskt kommer en vår och en tid då den kan användas. Igår började den tiden.

Idag tog den paus - igen.

Gummistövlar och Hellyhansen skidjacka på. Den är lysande röd. Så det är okej - men inte alls ljuvligt.

Jag vill sticka in bara fötter i träskor. Ha kjol och bara ben.

Jag vill äta rabarberkräm med mjölk i de vita utemöblerna.

Jag vill flytta ut pelargonerna på altanen.

Jag vill känna doften av häggen vid garageuppfarten och ta in syrenkvistar på köksbordet.

Jag vill hänga ut lakan på tork så att de luktar lyckorus och barndom när jag tar in dem.

Jag vill spela krocket.

Jag vill cykla med litet barn i barnsadeln.

Imorron är det Valborgsmäss och sen får det tamejtusan vara vår.

Det är liksom hela poängen med Valborgsfirandet - att hälsa våren välkommen.

Vi får låtsas lite i vanlig ordning. En sista gång kränga på sig dunjackan och traska ner till kasen. Varm blir man väl av elden och alla fina vänner man har runtomkring sig.

Nu - lunch.

Nöjd

Man lär sig. Sakta men säkert.

Ytterligare en kväll med ett par hundra Mamma-minglare, föreläsningar, 18 företag och butiker samt en Gospel-kör är avklarad.

Och jag känner mig ganska nöjd.

Utifrån de förutsättningar som gavs så är jag tamejtusan rätt nöjd.

Nu får jag givet bita mig i tunga och hålla fingrarna i styr för att inte komma med invändningar - men jag tänker nog inte göra det den här gången.

Kanske orkar jag inte. Kanske vill jag inte.

Jag vet ett i alla fall. Jag sjöng i torsdags på Mammakvällen och det bidrar till min magkänsla.

Jag och min fina medkompositör och gitarrist Anders Skogh framförde två sånger och det kändes gott. Tillbaks till kärnan på nåt sätt.

Jag drar mig till minnes att jag faktiskt startade Mammakvällarna med syftet att skapa ett sammanhang där min musik passade in. Där jag fick bestämma själv vad jag skulle sjunga. Min egen arena och dit jag bara skulle bjuda in dem jag oftast berör med mina texter och sånger.

Så det är klart att det känns mer på riktigt när jag faktiskt också gör det som jag tänkt från början och inte bara villar bort mig bland alla varumärken, snittar och bubbelglas.

Sen var Gospelkören där. Säga vad man vill men vilken tillställning som helst blir sprakande glädjefylld när man tillsätter lite Gospel. Det är mäktigt med kör på events. Och inte särskilt ofta förekommande får man säga.

Jag fick och har fått så mycket enorm respons på sångerna jag sjöng. De är alldeles nya. Finns inte på skiva men är tänkt att spelas in nu på den kommande.

Det är alltid lite chansning att spela helt okänt material för helt ny publik. Men de grät. Mammorna. Det gjorde de faktiskt. Många av dem och jag hade svårt att hålla mig själv.

Fantastiskt.

Så jag är där igen. Det är ju så tydligt vad det är jag egentligen ska lägga min energi och mitt fokus på.

Nu ska jag skriva färdigt materialet tillsammans med Anders Skogh. Så ska jag planera inspelning och spika datum. Sen blir det skiva. Så det så.

Men däremellan ska jag vara sommar-mamma i träskor och avklippta jeans.

Och 270 goodie-bags - det ska jag inte packa igen på väldigt länge.

Kanske till hösten igen. Om schemat för skivinspelningen tillåter.

Bizz

Jag gör oftast affärer med hjärtat. Så nån hårdnackad buissenes-kvinna blir jag aldrig. Hur sjutton stavas det egentligen?

Nåja, skit samma. Jag blir ju ingen sån i alla fall så jag behöver inte kunna stava till det.

Tyvärr innebär detta att jag gång på gång blir lite överkörd av såna som gör affärer mer med hjärnan - eller snarare plånboken. Enbart plånboken alltså.

Om jag tänker på hur många pengar jag förlorat på att "bara vilja sjunga" under min lilla artistkarriär så förvandlas jag snabbt till en bitter tant.

Nu när jag jobbar med koncept, idéer, events, temakvällar - bland annat - så blir jag alltid lika överrumplad när jag delar med mig av mina erfarenheter, kontakter, idéer för att sedan bli snuvad på desamma.

Jag står där med långt ansikte och tänker alltid samma sak:

- Nämen - sådär gör man väl inte?????

Fast så gör man ju. Och så har många gjort i långa tider.

Problemet är att dem som gör så vill jag ju inte jobba med. Och jag tänker att "När ska jag lära mig?". När ska jag fatta att det kan vara bra att inte vara som en öppen bok mot allt och alla. I alla möten.

Se alla möjligheter, hitta nya vägar och dela med mig av alla min tankar.

Samtidigt VILL jag ju vara sån. För det är bara sådana personer, som är så också, som jag vill jobba med.

Och det är svårt att promota sig själv i olika sammanhang UTAN att berätta om sina tankar och idéer. Det är ju de som är min styrka...liksom.

Så det är ett risktagande.

Och när jag förlorar står jag som sagt alltid där som ett rackarns frågetecken.

Men jag vägrar tro att jag förlorar i längden.

Vägrar.

Ett tag till i alla fall. Vägrar jag.

Idag har vi käkat popcorn och kollat på Talang. Fredagsmys heter det visst.

Eller Fredagsmyz - om man ska piffa till det lite. Fast det låter ju mer som ett dansband. Faktiskt.

Den idén får ni sno. Varsågod.

Och han sjöng

Så fint sjöng han. Såklart.

Med stor inlevelse och ett öppet ansikte sjöng han en massa sånger med krångliga texter om påsktiden och uppståndelsen.

Pappan kunde tyvärr inte komma.

Den 9-åriga storebrodern satt gäspande tillbakalutad i kyrkbänken.

Mamman befann sig längst bak ömsom med lillasyster i famnen, ömsom raskt gående efter densamma. Det är ingen liten stillasittande tjej vi har. Nej antingen skulle hon dansa eller så skulle hon springa omkring. Allra helst ville hon ju fram till brorsan på scen men det lyckades den svettiga mamman ändå avvärja. Alla gånger utom en dvs, när hon samtidigt behövde rycka in som ställföreträdande vaktmästare och sköta den stora projektorn som visar psalmtexterna för församlingen. Den ordinarie satt och såg ut som ett frågetecken och när jag försökte undsätta honom passade naturligtvis den lilla rackarungen på att springa fram och klättra upp på gradängerna till brodern. Brodern blev måttligt road av detta. Gestikulerade ilsket åt mig att jag försummade mina moderliga plikter.

Sen serverades soppa. Och jag hade glömt Stella hakklapp hemma.

Men han sjöng så fint. Det gjorde han. Och mamman tycker att det är superkul att han har hakat på kören.

Idag kommer S och hälsar på. Hon ska lära känna barnen lite för att så småningom vara med dem några timmar då och då. För att avlasta och för att mamman och pappan kanske ska få chans och tid att lära känna varandra igen. På fritiden liksom. Komma på något att prata om som inte nödvändigtvis handlar om barnen eller husrenoveringen.

Har vi tur så är S en räddande ängel. Det skulle vara välkommet.

Bara en liten rapport

Det är vår nu.

Jag har krattat rabatterna, tagit upp alla pelargoner ur källaren. Penséerna står tappra på altanen där temperaturen ibland skiftar från någon minusgrad på morgonkvisten till ca trettio i eftermiddagssolen.

Leo har spelat sin första cup för säsongen och jag hejade mig hes bredvid planen. Som alltid. Oavsett resultat eller väder.

Han var inte säker på att han skulle spela vidare i år. "Jag är liksom ingen sport-kille" sa han förstrött när vi pratade om det för några veckor sedan. Då hade träningarna startat utomhus i full vinter och jag förstår om inte fotbollssuget är starkt i en 9-åring då. I alla fall inte den här 9-åringen så att säga.

Men efter att ha vunnit den allra första matchen med 6-0 så var alla dubier bortblåsta i vårvinden. Så glad. Så sprallig. Och vad spelade det för roll att de flesta andra av matcherna den helgen slutade på motsatt vis.

Nej - det var kul ändå. Och han ska fortsätta.

På söndag startar äntligen Noels träning för säsongen. Och där har vi en som spelat ute precis hela vintern. I en meter snö har han pulsat på skolgården och kämpat för att skapa en bollplan som är någorlunda spelbar. Inget stoppar honom. Inget.

Nu när det äntligen är vår står han timme ut och timme in ute i trädgården och tränar fintar och skott. I gummistövlar eller gympadojor. Eller fotbollsskorna såklart men dem vill han helst spara till den riktiga träningen.

Lilla Stella är frälst i utomhus-livet och blir sannerligen ilsken när vi är tvungna att gå in och stänga ytterdörren.

Äntligen får hon gunga. Gå och skrota på tomten och just så här års är man extra glad över att den är 1500 kvadrat och inhägnad. Livet blir lite enklare då. Både för henne och för mig.

Jag är vårtrött.

Vet att det här är en sån tid för mig.

Jag älskar våren samtidigt som jag besväras av den. Det är ljust och värmen återvänder men likväl blir det tungt över axlarna på något sätt.

Kan inte ens skriva mig ur det här tillståndet och det är lite ovanligt för mig.

Ikväll ska vi gå till kyrkan och titta på Noel när han för första gången uppträder med sin kör.

Det blir nog något att skriva om i alla fall.

Så jag återkommer.

Scenkläder

Jag hittade en låda längst in i förrådet.

SCENKLÄDER stod det på den.

Jag öppnade den inte. Någon gång kommer barnen att öppna den. Och kanske skratta. Förhoppningsvis. Skratta.

Det känns som ett annat liv. En annan kropp.

Smal men ändå stark.

Som stod på osäkra men bestämda ben på små stadshotells-scener i Karlskoga och stora arenor i Tyskland. Bodde på lyx-hotell i Taiwan och Korea, gick på utedass i Polen.

Smakade torkat guppi-snacks på konstig asiatisk marknad (eller gjorde jag det?), gav intervjuer i Prag, spelade in video på Miami Beach. Flydde från den rysska maffian i Moskva.

Shit.

Tänk att jag gjort allt det där. Otroligt. Men sant.

Faktiskt helt sant.

Och ändå helt omedvetet under tiden när det hände. På ett sätt önskar jag att jag fick göra det igen nu när jag är jag. Vuxen. Vet lite mer om vem jag är och vad jag vill. Vad jag tycker om och direkt ogillar.

Det är svårt att vara 19-20 år i en musikindustri som inte bryr sig så mycket om att invänta en personlighet i daning. En dröm och en längtan.

Jag hade oftast halsfluss och feber på turnéerna. Som om kroppen la in en lite begränsning för att få mig att bromsa lite.

Halsfluss har jag knappt haft sen dess. Är inte hes längre när jag ska sjunga.

Jag sjunger bara. Så som jag vill. Så jag behöver ingen halsfluss.

Men jag har gjort allt det där. Det har jag.

Och Backstreet Boys var förband åt oss på turnén i Tyskland.

Om det nu är nån som minns vilka det är nu förtiden.

Kärring utan påsk

Påsk. Har det visst varit.

Jag har inte ätit nån påskmat alls. Känns som om det mesta ändå är en upprepning av julbordet. Är inget stort fan av påskris eller påskpynt heller. Gult är ingen favoritfärg. Mina barn har aldrig gått på tiggarstråt i huckle och förkläde.

Jag har aldrig introducerat det som nån tradition och de har aldrig frågat.

Jag är bara kärring den här helgen. Utan påsk.

Godiset funkar dock. Och det har det blivit en del av ska jag erkänna.

Jag sjöng med gospelkören på midnatssmässan under påskaftonsnatten.

Det är lite speciellt med påskmässa faktiskt.

Allt börjar nedsläckt. Mörkt. Tungt.

Församlingen, prästen, kören - alla går in i procession med endast ett ljus tänt. Alla bär med sig altardukar, blommor, ljus, nattvardstillbehören.

Så tänds kyrkan upp och lovsången startar.

Jag sjöng bland annat "Who knows, but you Lord" och det var mäktigt. Stort. Det finns inte mycket som slår känslan av att stå där i en kyrka och sjunga vackra ord uppbackad av en gospelkör. Det är liksom så nära det jag vill vara. Så hemma. Innerligt.

Nästan som att flyga. För själen i alla fall.

Annars känner jag mig vilsen just nu. Famlar.

Kanske startar min 40-årskris lite tidigare än andras. Sån har jag ju alltid varit.

Det blir ett dystert inlägg det här.

Snön som föll imorse och förmiddags spädde på den tunga, blöta känslan.

Det värker i mina händer. I armarna också. Axlarna.

Jag måste hitta tillbaka till min kärna. Ta kurs och sikte.

Jag måste skriva igen. Åtminstone måste jag det.

Imorron blir det en dag vid pianot.

Så det så.