Jag har inte ätit nån påskmat alls. Känns som om det mesta ändå är en upprepning av julbordet. Är inget stort fan av påskris eller påskpynt heller. Gult är ingen favoritfärg. Mina barn har aldrig gått på tiggarstråt i huckle och förkläde.
Jag har aldrig introducerat det som nån tradition och de har aldrig frågat.
Jag är bara kärring den här helgen. Utan påsk.
Godiset funkar dock. Och det har det blivit en del av ska jag erkänna.
Jag sjöng med gospelkören på midnatssmässan under påskaftonsnatten.
Det är lite speciellt med påskmässa faktiskt.
Allt börjar nedsläckt. Mörkt. Tungt.
Församlingen, prästen, kören - alla går in i procession med endast ett ljus tänt. Alla bär med sig altardukar, blommor, ljus, nattvardstillbehören.
Så tänds kyrkan upp och lovsången startar.
Jag sjöng bland annat "Who knows, but you Lord" och det var mäktigt. Stort. Det finns inte mycket som slår känslan av att stå där i en kyrka och sjunga vackra ord uppbackad av en gospelkör. Det är liksom så nära det jag vill vara. Så hemma. Innerligt.
Nästan som att flyga. För själen i alla fall.
Annars känner jag mig vilsen just nu. Famlar.
Kanske startar min 40-årskris lite tidigare än andras. Sån har jag ju alltid varit.
Det blir ett dystert inlägg det här.
Snön som föll imorse och förmiddags spädde på den tunga, blöta känslan.
Det värker i mina händer. I armarna också. Axlarna.
Jag måste hitta tillbaka till min kärna. Ta kurs och sikte.
Jag måste skriva igen. Åtminstone måste jag det.
Imorron blir det en dag vid pianot.
Så det så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar