Och han sjöng

Så fint sjöng han. Såklart.

Med stor inlevelse och ett öppet ansikte sjöng han en massa sånger med krångliga texter om påsktiden och uppståndelsen.

Pappan kunde tyvärr inte komma.

Den 9-åriga storebrodern satt gäspande tillbakalutad i kyrkbänken.

Mamman befann sig längst bak ömsom med lillasyster i famnen, ömsom raskt gående efter densamma. Det är ingen liten stillasittande tjej vi har. Nej antingen skulle hon dansa eller så skulle hon springa omkring. Allra helst ville hon ju fram till brorsan på scen men det lyckades den svettiga mamman ändå avvärja. Alla gånger utom en dvs, när hon samtidigt behövde rycka in som ställföreträdande vaktmästare och sköta den stora projektorn som visar psalmtexterna för församlingen. Den ordinarie satt och såg ut som ett frågetecken och när jag försökte undsätta honom passade naturligtvis den lilla rackarungen på att springa fram och klättra upp på gradängerna till brodern. Brodern blev måttligt road av detta. Gestikulerade ilsket åt mig att jag försummade mina moderliga plikter.

Sen serverades soppa. Och jag hade glömt Stella hakklapp hemma.

Men han sjöng så fint. Det gjorde han. Och mamman tycker att det är superkul att han har hakat på kören.

Idag kommer S och hälsar på. Hon ska lära känna barnen lite för att så småningom vara med dem några timmar då och då. För att avlasta och för att mamman och pappan kanske ska få chans och tid att lära känna varandra igen. På fritiden liksom. Komma på något att prata om som inte nödvändigtvis handlar om barnen eller husrenoveringen.

Har vi tur så är S en räddande ängel. Det skulle vara välkommet.