Hur många underbara släktingar och vänner man än har som ställer upp måste man ändå stå, gå kånka och bära. Ha ett högt tempo. Adrenalinpåslag under en längre period.
Jag var utmattad.
Sakta men säkert återvänder jag till ett mer normalt tillstånd och schema.
Igår hade jag en riktigt bra dag faktiskt. Inte så ont. Inte så trött.
Tog på mig den ljuvliga och helt onödiga vårkappan jag köpte i början av februari.
Njöt av det.
Den har hängt där i garderoben och viskat att det faktiskt kommer en vår och en tid då den kan användas. Igår började den tiden.
Idag tog den paus - igen.
Gummistövlar och Hellyhansen skidjacka på. Den är lysande röd. Så det är okej - men inte alls ljuvligt.
Jag vill sticka in bara fötter i träskor. Ha kjol och bara ben.
Jag vill äta rabarberkräm med mjölk i de vita utemöblerna.
Jag vill flytta ut pelargonerna på altanen.
Jag vill känna doften av häggen vid garageuppfarten och ta in syrenkvistar på köksbordet.
Jag vill hänga ut lakan på tork så att de luktar lyckorus och barndom när jag tar in dem.
Jag vill spela krocket.
Jag vill cykla med litet barn i barnsadeln.
Imorron är det Valborgsmäss och sen får det tamejtusan vara vår.
Det är liksom hela poängen med Valborgsfirandet - att hälsa våren välkommen.
Vi får låtsas lite i vanlig ordning. En sista gång kränga på sig dunjackan och traska ner till kasen. Varm blir man väl av elden och alla fina vänner man har runtomkring sig.
Nu - lunch.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar