Scenkläder

Jag hittade en låda längst in i förrådet.

SCENKLÄDER stod det på den.

Jag öppnade den inte. Någon gång kommer barnen att öppna den. Och kanske skratta. Förhoppningsvis. Skratta.

Det känns som ett annat liv. En annan kropp.

Smal men ändå stark.

Som stod på osäkra men bestämda ben på små stadshotells-scener i Karlskoga och stora arenor i Tyskland. Bodde på lyx-hotell i Taiwan och Korea, gick på utedass i Polen.

Smakade torkat guppi-snacks på konstig asiatisk marknad (eller gjorde jag det?), gav intervjuer i Prag, spelade in video på Miami Beach. Flydde från den rysska maffian i Moskva.

Shit.

Tänk att jag gjort allt det där. Otroligt. Men sant.

Faktiskt helt sant.

Och ändå helt omedvetet under tiden när det hände. På ett sätt önskar jag att jag fick göra det igen nu när jag är jag. Vuxen. Vet lite mer om vem jag är och vad jag vill. Vad jag tycker om och direkt ogillar.

Det är svårt att vara 19-20 år i en musikindustri som inte bryr sig så mycket om att invänta en personlighet i daning. En dröm och en längtan.

Jag hade oftast halsfluss och feber på turnéerna. Som om kroppen la in en lite begränsning för att få mig att bromsa lite.

Halsfluss har jag knappt haft sen dess. Är inte hes längre när jag ska sjunga.

Jag sjunger bara. Så som jag vill. Så jag behöver ingen halsfluss.

Men jag har gjort allt det där. Det har jag.

Och Backstreet Boys var förband åt oss på turnén i Tyskland.

Om det nu är nån som minns vilka det är nu förtiden.