Ett geni

- Pappa, lägg inte på...

Det är den repliken han levererar. Ett fåtal till.

Jag kan inte hålla mig. Känner att det här blir ytterst pinsamt. En mamma som följer sin son på ett speaker-uppdrag för Barncancerfonden och Ronald McDonald House - som börjar lipa i studion.

Så hör jag en annan kvinna snörvla. Strax följt av en annan. Någon av männen harklar sig.

En av produktionsledarna får springa ut och hämta servetter till hela uppställningen av representanter från kund, byrå, produktionsbolag.

Idén är brillant, manuset likaså. Och det spelar ju onekligen roll.

Men sonen. Jävlar va bra han gör det.

Efter en stund kommer den kvinnliga regissören in i studion från att ha stått med sonen i inspelningsbåset där hon läst mot honom, regisserat. Hon är en ganska hårdbarkad tjej. Inte precis känd för stora känsloyttringar eller överdrivet lismande.

Hon stänger bestämt dörren och säger.

- Jag hörde redan på röstprovet att han är ett geni.

Och då gråter jag lite till.

Sen går jag och geniet iväg på en solig gata i Stockholm.

Och jag är så glad över att jag får vara hans mamma.