Tagen på bar gärning - eller terapi när den är som bäst

Varannan vecka går jag till en smärtterapeut.

Tanken är väl att vi dels ska prata om hur jag ska förhålla mig till min smärta och hur jag ska acceptera mina begränsningar. Gilla läget. Dessutom pratar vi en del om hur det kommit sig att jag hamnat i den här situationen.

Det är ju en rad fysiska faktorer som spelar in men också en del psykiska omständigheter.

Idag pratade vi om hur lätt det är att säga ja till för mycket saker.

Hur svårt det är att bara säga -Nej, tack för att du frågade, men det passar inte just nu.

Utan att ange någon anledning.

Man bokar in saker långt fram i almanackan så känns de inte så verkliga. Fastän man tillochmed från början vet att sannolikheten för att jag ska lyckas med det där är tämligen liten. Om inte obefintlig.

När tidpunkten närmar sig stiger obehaget. Finns en väg ut? Ingen som inte innebär lite mer obehag. Så man bara gör det tillslut för att det ska komma ur världen. Ur ens tankar. Ur ens kropp. Resultatet är att man mår lite dåligt före, under och efter. Det lilla obehaget slukar helt oproportionerliga mängder energi. Jättebra.

Idag drar jag i alla fall ett tillsynes banalt exempel för terapeuten. Tillsynes banalt men stort i mig. Alldeles för stort. Vi resonerar ner det till den storlek det borde ha och jag bestämmer mig för att gå hem, göra slag i saken och säga nej. Avboka. Utan utläggningar eller förklaringar.

När timmen är slut reser jag mig och kommer på att jag måste boka om vår nästa inbokade tid.

- Du, nästa gång krockar vår tid med mina events på Junibacken och jag vet att jag kommer att vara trött och ofokuserad om jag kommer hit. Kan vi boka om den till en annan dag tror du? säger jag glättigt...

- Men kan du inte bara komma en timme tidigare då så hinner du ju gott och väl in till Junibacken sen? Svarar hon snabbt.

En sekunds tvekan.

- Joooo, säger jag lite dröjande, det skulle ju kanske funka...Samtidigt som jag känner hur jag slokar ihop. Blir trött av bara tanken.

Tyst.

- Nämen Linn!!!!! Utropar hon och puttar till mig i sidan, -Nu gjorde du ju det igen!!!!!

Jag blir alldeles röd i ansiktet. Så uppenbart. Så himla typiskt mig.

Jag blir så paff att jag inte riktigt vet vad jag ska säga.

- Klart du inte ska hit den dagen!!! Skrattar hon. - Men det är ju precis det där jag menar.

Man måste våga stå fast vid sin känsla inte bara en gång utan alla gånger som någon kommer med invändningar.

Ojojoj, vad jag har gått och smilat åt det här resten av dagen.

En tydlig och enorm AHA-upplevelse.

Och jag hoppas att det sitter i. Länge.