Sportlov

Vitt, vitt, vitt.

Solen strålar från en klarblå himmel.

Det blåser på toppen.

Men lite längre ner i backarna är det ljuvligt.

Jag står på krönet och försöker locka med 6-åringen ner för den lite brantare delen innan den planar ut i enklare backe.

Han sitter med skidorna på och med armarna i kors. NEJ! JAG GÖR DET INTE! Skriker han.

-Men jag vet att du klarar det, säger jag.

-JAG ÄR RÄDD!!!!

Han är rädd. Jag märker det. Han är inte bara obstinat, bestämd och envis på sitt vanliga Noel-vis. Nej nu är han rädd och framförallt arg för att han är rädd.

Efter ca 15 minuter lyckas jag övertyga honom om att ställa sig framför mig och mellan mina skidor. Vi åker ner tillsammans. Efter halva branten slappnar han av. Jag släpper honom. Och han svänger elegant ner mot liftarna. Leo, han åker som om han aldrig gjort annat. Snökanon.

Sen åker vi alla möjliga backar. Röda, blå, gröna.

Sönerna svischar runt mig, förbi mig, följer efter mig i en enda skön blandning. Vi sticker ner till stora sittliften och stannar till på vägen för en våffla och varm choklad.

Jag njuter.

A och jag byter efter halva dagarna. När han åker med grabbarna är jag med Stella.

Hon är sjuk och krasslig så det blir mest Alfons på datorn. Men det funkar det också.

Det är vår första familjesemester i fjällen. Och det blir alldeles jättebra.

Ger helt klart mersmak.

Bilfärden hem är lång och när vi svänger upp på infarten till huset säger Stella, 20 månader: -HEMMA!

Hemma är skönt. Lätt och avslappnat också. Barnen har sina saker, sina rum. Vi får sova i egna, mjuka sängar. Flera gånger säger barnen att det är så skönt att vara hemma. Fastän de haft kanon-dagar i Sälen. Bra borta. Skönt hemma.

Precis som det ska.