Det känns fint att någon givit mig ett sådant förtroende, en sådan vänskapsförklaring att de givit mig titeln Gudmor. Två gånger dessutom.
Jag träffar dem alldeles för sällan. Jag hade betydligt högre ambitioner med mitt fadderskap när jag fick uppdraget. Tänkte att vi skulle äta bakelser på deras dopdagar, gå på bio eller hitta på annat skoj - bara de och jag. Nu blir det mest att vi ses när hela våra familjer ses.
Men jag kommer ihåg deras dopdagar och uppvaktar när de fyller år. De finns med mig i mina tankar alltsomoftast - även om jag sällan hinner mer än att just tänka på dem.
Fast det kanske räcker en bit. I alla fall.
Men idag har jag träffat dem båda två. På en och samma dag.
Idag var vi hos mitt ena gudbarn A som fyllt 4 och hade kalas. Släktkalas visserligen men vi fick också komma. Som en lite utökad familj. Han fick ett glittrande riddarsvärd och en fin Riddardräkt av oss. Det var hans första svärd och jag vet egentligen inte om det anstår en gudmor att förläna sin gudson med hans första vapen men så blev det nu.
På kvällen fick vi middagsbesök av mitt andra gudbarn F som är en 6-årig kavat liten tjej.
Hon hängde mest inne hos Noel under kvällen men jag hann smyga åt henne en bok i present och hon visade mig att hon tagit hål i sina öron. Fantastiskt. Jag tyckte nyss att jag fick hålla henne en stund då hon döptes.
När Leo var mindre kallade han sina faddrar för "speciella vuxenkompisar". Det tycker jag är så fint. Och jag önskar att mina gudbarn någon gång i framtiden kan betrakta mig så.
En speciell vuxenkompis.
Jag kommer i alla fall att svara om de ringer. Eller åka och hämta dem från nån fest som spårat ur och de inte vågar ringa till mamma och pappa.
Eller bara låna ut en hundring när månadspengen är slut. Det står det visserligen inget om i Svenska Kyrkans beskrivning av uppdraget som fadder. Nej, där står det att man ska sörja för barnets kristliga uppfostran.
Så jag ska lära dem "Fader vår" också - i den gamla versionen.
För säkerhetsskull.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar