När kampen startade

I sex timmar grät jag utan att veta om mina tårar föll för att jag redan förlorat min son, för att han låg ensam skadad någonstans eller för att han just då dog av sina skador i ensamhet.
Sen fick jag veta att han hölls vid liv. I Trondheim, Norge ungefär 80 mil ifrån mig.
Nästan ett dygn senare fick jag så äntligen komma in till min son. Min ängel. Min kämpe och hjälte.
Och den här bilden säger allt.
För där och då i Trondheim, när jag nästan inte kände igen mitt barn men ändå fick hålla hans hand och luta min panna mot hans kind - där startade kampen om hans överlevnad. Och den kommer att fortsätta så länge jag lever.
Min son, min älskade son. Jag är så glad att du valde att stanna, att kämpa, att överleva.
Vi ger aldrig upp.
Orkar du så orkar jag.
Alltid.

Ingenting

Du vet de där små björkfröna. De som flyger i luften och skräpar ner ända in i soffan och under överkastet. Jag har alltid känt att de är det allra första hösttecknet.
De singlar ner från trädkronorna tillsammans med regn och kyligare nattvindar.
I år har regnet varit knappt. Och temperaturerna varit allt annat än kyliga.
Men idag - idag kunde man känna doften av höst färdas med fläktarna från havet.
Inte mycket. Bara en aning.
Och så de där björkfröna.

Jag är i Roslagens famn med familjen.
Om ett par dagar åker de hem och jag ska vara ensam här och skriva färdigt manuset till min andra bok. Hoppas jag. Det kanske inte blir något skrivet alls nu när man liksom bestämt. Men jag hoppas på några kapitel och goda formuleringar varvat med hundpromenader och brygghäng.

Här ute är det stilla. Lugnt och stillsamt.
Och det tar en stund innan man lyckas varva ner och varar i samma takt som omgivningen.
Men nu är det så.
Jag strunta i björkfröna som fyller stugan. Låter röran omgärda oss och timmarna gå utan att de måste fyllas eller planeras med något särskilt eller nyttigt.

Glad över att jag envisades med denna bokning av vistelse i skärgården och Roslagen i slutet av sommaren.
Vi får se hur många kapitel det blir.
Kanske inga.
Kanske några.
Men det viktigast som blev- det var det där som var "ingenting".

Trött i maj

Egentligen tycker jag att det borde vara automatiskt ledigt för alla från skola och arbete så snart det är 25 grader varmt i Sverige. Ja - och så kunde vi kompensera det med andra dagar då det är regn och rusk. Skulle ändå aldrig någonsin bli fler semesterdagar än jobbdagar. Eller hur?

Maj månad är som tre månader instoppad i en.
Allt ska ske i Maj. Och idag sa jag att om jag får ett enda meddelande till om brännboll och picknick så blir jag tokig. Sen fick jag ett sådant mail.
Och självklart kommer jag att delta i dotterns brännbolls-picknick. Även om jag tycker att brännboll är ett otyg.

Vi är alla trötta nu. Men tröttast är Leo. Han vaknar varje dag och meddelar att han inte orkar mer.
Och det är svårt att veta hur man ska handskas med situationen.
Hade han varit en vuxen i arbetslivet hade han förmodligen varit sjukskriven.
Men nu går han första ring i gymnasiet. Så då förväntas han orka.
Vi tar en dag i taget.
En dag i taget.

Dt är faktiskt lättast att leva så.
En dag i taget, ett andetag i taget, ett ögonblick i taget.
Bara stå i stunden.
Inte värdera. Inte döma.
Bara stå där i stunden och öppet undra - vad kan jag göra med de här förutsättningarna?

Gilla läget. Och undra "Vad gör jag nu?".
Och sen bara göra.
Kör.
Håll ut.
Imorgon är en helt annan dag.

Syren, hägg och spirea

Ibland frågar människor mig om jag är extra tacksam över livet nu efter olyckan.
Och jag brukar svara att visst har mitt perspektiv förändrats - men det är inte så att jag aldrig gnäller på vardagens mödor längre.

Jag undrar om jag svarar så för att inte verka pretentiös.
Kanske.
Hur som helst är det så att när jag går genom villaområdet, kolonilottsområdet och sedermera radhusområdet efter att ha ätit födelsedagsmiddag för dottern hos barnens pappa - då möts jag av bedövande dofter.
Syren, hägg, spirea - och i träden sjunger en den ena koltrasten vackrare och mer utsvävande än den andra.


Jag ler. Drar in djupa andetag. Och tänker att jag är så oändligt tacksam att jag fick uppleva det här.
Jag fick vara med en dag till.
Fick dela en dag till med min familj.
Och fick ynnesten att gå hem igenom en doft-stinn försommarskog och förundras över livet.

Det är inte alla förunnat.
Och när vi häromdagen var innestängda på KS för ny operation och eftervård av Leo så var just detta det enda jag tänkte på. Trots fantastisk vård och det varmaste bemötandet.
Det är i en doft-stinn skog man vill vara. När våren och sommaren gör sitt allra bästa.

Så tack.
Tack för lyckad operation. Smärtfri hemgång.
För höga temperaturer och doft-stinn skog.
Tack för syren, hägg och spirea.

Solpaus

Jag var nära gränsen.
Farligt nära.
Kunde inte sova. Inte koppla av.
Körde bil och glömde plötsligt vart jag var på väg.
Andades långt uppe i bröstet.

Så jag åkte iväg. Tack och lov.
Några dagar i solen.
Värme, sand, hav.
Älskad dotters solvarma hud och porlande skratt.
Mamma, syster och systerdotter därtill.

Långt borta kan man inte vara nån annanstans än där man är.
Och ibland måste man vara precis där och ingen annanstans.
Jag har varvat ner en smula.
Kan inte säga att jag är återhämtad men jag har tagit en liten paus.

Jag ser fram emot nästa paus.
Nu tar vi nästa etapp.
Med sol och hav i minne och sinne.

Mardröm

Imorse fick jag ett meddelande via Facebook från en mamma som sett Storytels film om mig och min bok på sociala medier.
Som rubrik hade Storytel angett:
"En förälders värsta mardröm" och sen följde min berättelse.
Mamman hälsade att det jag upplevt inte kunde vara en förälders värsta mardröm. Den värsta mardrömmen en förälder kunde uppleva var istället att få höra att ens barn blivit mördat. Död.
Dödad av en annan människa.

Och jag svarade att ingen förälder nånsin borde få genomlida det otänkbara att få veta att barnet blivit dödat. Att det vore helt olidligt och fruktansvärt hemskt.

Ikväll fick jag veta att Avici hittats död.
En 28-årig Tim Bergling född den 8e september 1989, vars liv tog slut alldeles för tidigt. Och jag tänker på hans mamma.
Tims mamma som gråter tusen och åter tusen tårar ikväll. Och imorgon. Och många, många dagar framöver.

Och jag undrar vad hon tycker är värst.

Eller nej, det undrar jag egentligen inte.
Jag vet.
För sorg kan inte jämföras.
Sorg är en känslomässig reaktion på hemska, ofrivilliga förändringar i livet som vi inte har kontroll över. Sorg drabbar oss när vi förlorar den eller det vi älskar.
Så som vi älskar - så sörjer vi.

Alldeles oavsett vad vi går igenom så sörjer vi i samma paritet som vi älskar och vi sörjer att livet för oss och de vi älskar inte blev som det var tänkt.
Det är det vi har gemensamt.
Men att jämföra förluster och sorger - nej, det går inte.

För den här föräldern, alltså jag, var det där samtalet jag fick om min sons olycka det värsta jag varit med om. Liksom beskedet några dagar senare om hans hjärntillstånd.

Ikväll tänker jag att för Tims mamma var samtalet om att hennes 28-årige son hittats död hennes värsta mardröm.

Mardrömmar som blir verklighet att förhålla sig till.
Och jag önskar oss alla kärlek och kraft att ta oss igenom en timme, en minut och ett andetag i taget.

Vila ikapp

Min sömn är fladdrig.
I tusentals nätter har den varit det.
I tiotusentals nattliga timmar har jag lyssnat efter avvikande ljud, smärta, sjukdom, inkräktare och mardrömmar.
Sovit lätt och beredd.
Vaktat, avvaktat.

Så min sömn är fladdrig och ytlig.
Jag glider mest mellan slummer och vakenhet.
Vrider och vänder mig mellan dröm och verklighet.

Ibland undrar jag när jag ska sova ikapp.
Om man kan det.
Återhämta igen sig.
Vila sig oberedd.

Jag vet inte.
Men jag längtar efter oskrivna blad.
Obokad tid.
Måstefria dagar.
Och ofladdrig sömn.

Jag längtar efter att vila ikapp mig själv.

En film om boken

https://www.facebook.com/Storytel.se/videos/10155635462717858/

Känner stor ödmjukhet inför det faktum att över 350.000 personer tittat på den här videon om min bok via Storytel. Otroligt. Tack.

Möte

Jag möter honom vid ett café i centrum.
Han står och väntar och jag tänker att han kanske känner igen mig från bilder och TV. Men jag vet inte hur han ser ut. Ändå blir det tydligt att han väntar på någon och jag frågar om han väntar på mig.
Det gör han.

Han ska intervjua mig med anledning av boken och mitt debuterande författarskap.
Han säger att han självfallet bjuder på kaffe och jag beställer en cappuccino. Jag brukar aldrig dricka kaffe mer än till frukost men det känns ändå rätt att beställa kaffe just idag.

Vi sätter oss. Caféet är larmigare än vanligt och vi byter plats efter en kort stund för att söka mer avskildhet. Han vecklar ut ett papper med frågor och anteckningar om sidnummer. Han visar mig sitt recensionsexemplar av boken som är fylld av anteckningar och understrykningar.
Jag säger:
- Du har verkligen läst boken.
Och vi skrattar och småpratar en stund om hur märkligt det är att min förväntan är det motsatta.

Så börjar han fråga. Jag svarar.
Hans frågor är genomtänkta. Djupa. Och jag försöker möta de med likvärdiga svar.
Vid tre tillfällen brister hans röst och hans ögon bli tårfyllda när han framför frågeställningarna. När rösten stockar sig som mest undviker han min blick. Som om det skulle få bägaren att rinna över.
Själv blir jag lika rörd och gråtmild över hans reaktion.
Det känns som om hela syftet med boken, med vårt slit, förkroppsligas i honom där och då.

Vi samtalar länge. Jag flyter ut i bland i resonemanget som man kan göra när man märker att någon verkligen lyssnar. Larmet runtom bekommer oss inte.

Så har han ställt sina frågor men säger att han skulle kunna ställa hundra till. Tackar för att jag skrivit boken och säger att han anser att den är gripande, vacker och oerhört välskriven.
Ställer till sist frågorna till faktarutan om favoritbok, favoritförfattare, ålder och familj.

Sen säger vi tack för idag. Jag kramar honom. Han säger: -Tack för att jag fick träffa dig! och bugar.
Jag säger att det är jag som ska tacka. Och menar det verkligen.
En intervju kan också vara ett samtal. Och ett möte.
Ett mycket värdefullt sådant till och med.

Förkylt och underbart

Det blev påsk. Några lediga dagar.
Och förkylningen kom som ett brev på posten. Det allra bästa sättet för min kropp att få stopp på mig är att sätta in lite förkylning och heshet för då kan jag inte använda rösten och därmed kan jag inte jobba.
Sen är det väl ganska typiskt. När det varit massor och hektiskt och så blir det ledighet - då sjunker man ihop och drar täcket över huvudet.

Att arbeta med boken, att läsa in ljudboken och att prata om boken och olyckan och vårt liv därefter i otaliga intervjuer har varit fint och bra. Men det har också varit oerhört krävande. Bilderna av det plågsamma och katastrofala spelas upp inom mig om och om igen. Jag formulerar tankar och känslor om det ofattbara och plågsamma om och om igen.
Jag är som sagt så glad och tacksam över att berättelsen når ut - men det tar på kraften.
Det äter på mig inifrån och sorgen flyter upp till ytan gång på gång.

Så jag tänker att det inte är så konstigt att jag känner mig trött och dämpad. Det är faktiskt helt rimligt. Jag väljer att berömma mig själv för att jag inte trillar i det berömda och bekanta svarta hålet. Där har jag ju varit så många gånger förut.
Numera tar jag bara sorgsamheten i handen och traskar vidare. Den får finnas och jag dömer inte mig själv för att den finns.

Allra mest är jag tacksam för att Leo velat vara med och tyckt det varit värdefullt att prata om det som hänt. Det är nytt. Och det hade aldrig gått för ett år sen. Det är så välsignat att se att han kommit så långt i processen nu. För det hjälper i alla de svåra situationerna som vi tampas med dagligen.
Precis som tiden på samma sätt tagit mig till en plats där jag på ett mycket mer självklart sätt kan bedöma om situationer är bra eller dåliga för Leo. Kan säga ifrån, schemalägga, omstrukturera, planera och kriga för sätt saker.
Det är värdefullt. Både för mig och Leo.

Noel och Stella är stolta. Och det är jag också tacksam för. Så att de inte bara känner sig icke sedda och förfördelade. Nej - de är stolta och glada. Tack och lov för mina underbara ungar.
Tack och lov.
Tack. Och. Lov.

Min familj

Min fina, fina familj. 

För vi är en familj. Alltjämt. 

Kanske inte som det var tänkt. 

Men likväl. 

Vi är en familj förenade av kärlek och minnen. 

Och jag är så stolt över oss alla. 

Bortom miraklet

Intervjuer. Reportage och skildringar.
Sen boken blev verklighet har jag berättat om och om igen. Leo har varit med mig i vissa intervjuer. Han har fått välja vad han vill medverka i och inte. Och jag har glatt mig över hur stor skillnad det är i hans ögon nu när han berättar mot för bara något år sedan. Han är på en annan plats nu mentalt. Vi är på en annan plats. Och denna otåliga författare är tacksam över att utgivningsprocessen tog ett år så att vi alla fick tid att ta oss till den här platsen.

De flesta skildrar miraklet. Det ofattbara i Leos överlevnad. Det fantastiska i livet som ändå blev trots allt. Mycket få ställer de obekväma frågorna om "Hur kunde det hända?" och "borde de inte...?" eller "hur tänkte man här...?".
Alla som läst förstår. Alla som vet bakgrunden skakar på huvudet och tänker att det är fullständigt obegripligt. Det är tragiskt och så onödigt att detta behövde hända.
Dessutom än mer obegripligt hur det hela hanterades av ansvariga parter efter det hemska och otänkbara.

Jag har fortsatt hållit en diplomatisk ton. Tänkt att alla som läser kommer att se det som stå mellan raderna. Men det är svårt.

För det är ett mirakel men det är också katastrof. Och det sticker i ögonen att ingen upprättelse sker.
Fortsatt.

Vi kämpar vidare med konsekvenserna av olyckan varje dag.
Så miraklet - det är sorgkantat.
Tro inget annat.

Jag skrev en bok

Så jag skrev en bok. Om det jobbigaste och svåraste jag någonsin gått igenom. I början var det ju inte ens en bok. Men tillslut blev det det.
I början skrev jag bara för att formulera mina känslor och tankar. För att se dem i skrift så att de skulle bli lättare för mig att förstå. Och för att få dem ur mig. För de var så många att jag ibland kände det som att jag skulle spricka av allt jag kände och tänkte.

Med tiden blev texterna längre och strukturen tydligare. Och så småningom blev det faktiskt en bok.
Någonstans på vägen fick dessutom orden ett annat syfte. De fanns inte längre bara för min egen skull utan också för andras. Eller i alla fall med önskan om att nå fram hos andra.

Nu står jag här med tårar i ögonen och läser de oändligt många hälsningar och kommentarer som strömmar mot mig om hur boken och orden landat hos andra. Trots att boken bara funnits i några veckor och ljudboken ännu kortare tid.
Jag får meddelanden, tårfyllda hälsningar, mail, brev, besök, kort och presenter som alla bär bud om att det var värt ansträngningen. Att det betyder något för andra att jag skrivit den här boken.

Och mitt i allt det meningslösa och hemska uppstår en lysande mening och hägring om att skänka vidare något betydelsefullt sprunget ur det hemska.

Så tack.
Tack och åter tack för att Du berättar om hur boken berört dig.
Det betyder så oerhört mycket mer än du kan föreställa dig.
För både mig och Leo och hela familjen.

Fint reportage

https://tv.aftonbladet.se/abtv/articles/245566

En väldigt fin reportagefilm gjord av Jakob Andersson för Aftonbladet - klicka på länken ovan!

Sagt om boken....

Jag är djupt rörd. Och oerhört tacksam över kommentarer och kärlek som strömmar mot mig i takt med att allt fler läser och lyssnar på boken. Här nedan är några av alla kommentarer: 

”För mig är boken vacker, gripande, smärtsam, hoppfull och framförallt full av kärlek! Jag kramar mina barn och säger hur viktiga de är och hur mycket jag älskar dem ännu mer än vanligt efter att ha läst din/er historia. Så till alla föräldrar - läs! Till alla andra - läs ni också! ”

Mia Olden-Berg

"Provlyssna lite" tänkte jag i morse, och precis vid lunch hade jag hört hela. Shit vilken cool son du har, och vad stark du varit och är.

Helt klart årets hittills bästa lyssning!”
All lycka till dig och resten av familjen”
Fantastiskt beskrivet. All kärlek till dig& familjen”

Markus Eliasson

2018-03-22

Vilken stark bok! Tårarna rinner o jag ryser över hela kroppen...! Tack för en fantastisk bok om en otrolig händelse o vägen tillbaka från den. Ett verkligt Mirakel.

2018-03-22

Tack för en fantastisk bok. Du läser den också så bra. Jag tror att alla som gått igenom en stor kris i livet känner igen sig. Jag gör det fast något helt annat hände mig. Dina dyra erfarenheter kommer att kunna gagna så många. Lycka till med allt.

2018-03-22

En fantastisk bok om en otrolig händelse. Starkt och rörande.

2018-03-21

Tack Linn för en fantastisk bok! Så många tänkvärda formuleringar som även ger mig kraft att gå vidare. Du har en fantastisk förmåga att skriva så att det berör.

2018-03-21

Otroligt välskriven och gripande bok, den förmedlar känslan att vara där mitt i händelsen. Den här boken, händelsen och familjen kommer leva kvar i mig länge. Jag önskar din Linn och dina barn allt gott i livet!

2018-03-21

Jag vill tacka Dej Linn för att Du skrivit denna fantastiska bok

2018-03-20

Så fantastiskt fint och så berörande för en mamma och för en ”gammal” chef på barnIVA på Astrid Lindgren. Jag förstår och känner mig berikad. Stor eloge till dig som skrev och till den sjuksköterska som uppmanade dig att skriva.

”Fantastisk bok! Vilket mod och vilken kärlek till livet!” <3 nbsp="" span=""><3 nbsp="" span="">

Eva Bäcklund

”Har precis lyssnat klart på din bok och torkat tårarna. Din bok är så viktig på så många plan, en bok som jag tror att alla kan relatera till på något plan. Tack för din brutalt ärliga berättelse med sorg, ilska, hopp, glädje och stunderna av total hopplöshet. 

Anna Falk

En fantastisk bok som jag just lyssnat färdigt på. Du berättar och formulerar och öppnar dig så att så många kan relatera till din bok. Den berör så djupt. Tack.

Marianne Arnström

”Just hört klart boken. Kunde inte lägga i från mig utan sträck lyssnade.

Eva Wernersson

”Har precis läst din bok, Linn. Så gripande och väldigt bra skriven. Läste från pärm till pärm, kunde inte sluta.”

Cathrine Bergman

”Jag köpte boken och sträckläste den - gick inte att släppa. Jag berördes starkt och imponerades av hur fint du uttrycker dig och på det sätt du skriver om detta som du allra helst velat slippa. Du är väl värd all framgång med denna bok. ”

Karin Persson

Nu finns den

Så nu finns den. Boken.
"Himlen måste sakna en ängel" finns att köpa i bokhandlar, på nätet, som ljudbok och som e-bok. Och det känns som att jag släpper iväg en liten bäbis ut i världen.
Jag är så oerhört tacksam över möjligheten att berätta. Tacksam för att Håkan på Norstedts läste manuset och förstod varför boken behövde ta form. Tacksam för att redaktörerna John och Elin hjälpt mig förädla berättelsen och för att kära Sara berett väg för boken genom media.

Det är förunderligt. Jag önskar inget hellre än att jag fått debutera som författare med en helt annan historia. Jag firar såklart inte ödet som ledde oss hit utan de mirakel som följde.
Och jag hoppas som sagt att berättelsen kan hjälpa andra. Det är därför jag delar den.

Mest av allt gläds jag åt hur stor skillnad det är för Leo att prata om och relatera till olyckan och vårt liv nu jämfört med för något år sen.
Han är glad, lugn, Engagerar sig i intervjuer och diskussioner om vad som hänt och meddelar att han accepterat det som hänt och lever sitt liv ändå.
Jag gråter av tacksamhet. Över Leo. Över livet.
Över kommentarer och hälsningar som människor skickar efter att sett vår medverkan i media eller efter att ha läst boken.
Gråter av lättnad, ödmjukhet och tacksamhet.
Tack.
Innerligt tack.

Övermäktig skuld

Ibland blir skulden övermäktig.
Sorgen sköljer över mig och skammen greppar om mitt hjärta. Vetskapen om att jag borde lyssnat på Leo och den gnagande rösten inom mig tar över.
Jag skickade min son på lägret som förstörde hans liv.
Jag drev honom till att åka fast kyrkan var MIN tillvaro och inte hans. Jag ifrågasatte inte säkerheten tillräckligt mycket. Jag litade på att han skulle vara omhändertagen. Tillsedd dygnets alla timmar.
Jag förutsatte det och ifrågasatte inte högt nog.
Så ibland blir skulden övermäktig och jag gråter.
Gråter och gråter. Ber om förlåtelse om och om igen.
Då är det han som tröstar. Min son tröstar mig.
Och även om han säger: - Mamma, jag vet att det inte var ditt fel. Du ville bara att jag skulle ha det bra.
Så vet jag att det som hänt ändå har hänt. Och att en del av skulden är min. Ohjälpligt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Men jag kunde inte rädda honom.
Kunde inte skydda honom.
Och för det är jag så oerhört ledsen.

Boken är färdig

Så nu är boken klar.
"Himlen måste sakna en ängel" rymmer alla de ord, tankar och känslor jag formulerat de senaste två åren och är nu skickad till tryckeriet. Om några veckor kommer jag att kunna hålla den i min hand. På riktigt. Det känns alldeles oerhört fantastiskt.
Norstedts förlag bereder väg för boken ut i världen och jag är så tacksam för möjligheten att berätta.

För att få kalla sig författare måste man dock ge ut två böcker. Än så länge är jag bara en mamma som skrivit en bok, enligt sonen Noel som nu hunnit in på sitt 15e år. Men jag tänker att det är inte så illa det heller: "En mamma som skrivit en bok".

Dessutom skriver mamman på sin andra bok.
Under tiden bloggar jag här så att du som vill kan följa mig en bit på vägen.
Välkommen tillbaka!