Ett geni

- Pappa, lägg inte på...

Det är den repliken han levererar. Ett fåtal till.

Jag kan inte hålla mig. Känner att det här blir ytterst pinsamt. En mamma som följer sin son på ett speaker-uppdrag för Barncancerfonden och Ronald McDonald House - som börjar lipa i studion.

Så hör jag en annan kvinna snörvla. Strax följt av en annan. Någon av männen harklar sig.

En av produktionsledarna får springa ut och hämta servetter till hela uppställningen av representanter från kund, byrå, produktionsbolag.

Idén är brillant, manuset likaså. Och det spelar ju onekligen roll.

Men sonen. Jävlar va bra han gör det.

Efter en stund kommer den kvinnliga regissören in i studion från att ha stått med sonen i inspelningsbåset där hon läst mot honom, regisserat. Hon är en ganska hårdbarkad tjej. Inte precis känd för stora känsloyttringar eller överdrivet lismande.

Hon stänger bestämt dörren och säger.

- Jag hörde redan på röstprovet att han är ett geni.

Och då gråter jag lite till.

Sen går jag och geniet iväg på en solig gata i Stockholm.

Och jag är så glad över att jag får vara hans mamma.

Konsten att vara nöjd

Konsten att tillåta sig själv att vara nöjd är inget jag behärskar så bra som jag skulle vilja.

Och då menar jag nöjd. Bara nöjd utan men, invändningar eller vidare utläggningar. Åtminstone bara för en dag. En timme. En stund.

Jag tror visserligen att denna egenskap - som alla andra - har både en fram och baksida. Den driver mig vidare, gör mig kreativ. Men ibland skulle det vara skönt att kunna vila i en nöjd känsla innan man tar nästa kliv, tar sats igen.

Jag har avslutat två Mammakvällar på Junibacken. Gud vet hur mycket tid jag lagt ner, energi, ork och engagemang. Jag gillar det här. Tycker nog att jag är bra på det. Eller delar av det i alla fall. Jag lär mig fortfarande massor. För varje kväll, varje event så blir jag massor av erfarenheter rikare. Det är ju så det ska va.

Men att planera, organisera, hitta företag, sponsorer, utöka nätverket, sälja biljetter, planera innehåll, boka föreläsare, packa goodiebags, marknadsföra, skriva, maila med 500 personer samtidigt, hålla koll på matallergier, skriva copy till hemsida, fixa blommor, priser till utlottning, prata, le, möta, fixa och dona - det är inte den stora utmaningen för mig.

Den stora utmaningen för mig är att inse att jag aldrig - aldrig - kan få alla gäster, samtliga deltagande företag och alla övriga inblandade att vara totalt och fantastiskt nöjda och belåtna när de går hem från mina events.

Och det här är jag så dålig på. För att inte säga usel.

Jag möts av så många leenden, får så mycket fina mail, kommentarer, tack, kramar.

Ändå är det ett par personers negativa feedback som sitter längst fram i pannloben. Som var det första jag tänkte på när jag vaknade imorse.

Och jag håller med. Allt var inte Tipp Topp. Det finns förklaringar till det mesta. Man kan inte kontrollera allt. Förutsättningarna var inte precis de jag önskade. Vi trollade med knäna och gjorde det absolut mesta av det vi hade och kunde.

Slog knut på en och annan kroppsdel på vägen.

Och mycket blev toppenbra. För de allra flesta som var där blev nog helhetsintrycket bra.

Trevligt, mysigt, bra, kul och innehållsrikt.

Gav kanske tillochmed mersmak.

Några tyckte det var för lite mat. Och det var det. Men den var god. Ett par tyckte vi pratade för kort stund om ett ämne som de längtat efter att få höra mycket om. Och just igår blev det så. För att vi lät stunden och publiken i rummet styra över förprintade papper och scheman. För vissa blev det mer närvarande och nytt - för andra en besvikelse.

Jag har som sagt fått så mycket fin respons. Tack snälla för det!

Och den kritiska feedbacken tar jag också med mig i utvärderingen inför kommande kvällar. Så att de kan bli bättre, bäst.

Men jag önskar att jag till nästa gång blir lite bättre på att stanna i den nöjda känslan.

Bara för en stund.

En liten, liten stund.

Mittemellan massa mammor

Ville bara säga det.

Att jag just nu är mittemellan en hel massa mingelmammor på Junibacken.

Igår var den första Mammakvällen och ikväll kör vi igen.

Jag har ingen tid att blogga. Inga ord kvar i fingrarna heller. Måste spara dem till mammorna, scenen och alla andra.

Men jag återkommer. Efteråt.

Holland är nya Italien

I många av mina inlägg har jag resonerat runt temat att det aldrig blir som man tänkt sig. Aldrig som man planerat. Kanske inte sämre för det men annorlunda. Annat.

Igår fick jag höra en berättelse som var så otroligt bra.

Livet - det är som att planera en resa till Italien.

Man drömmer om Rom, Florens, Toscana. Om maten, dofterna, musiken, värmen och atmosfären. Man köper guideböcker och lägger upp reserutten. Lär sig några användbara fraser på Italienska. Man packar sin väska och så äntligen kommer dagen då det är dags att resa.

Biljetter och pass.

Några timmars flygresa.

Så landar planet och flygvärdinnan säger:

- Mina damer och herrar, välkomna till .....Holland.

Och man tänker att - Va fan!!! Jag skulle ju till Italien. Jag har ju köpt biljetter till Italien det var ju bestämt! Alla andra åker till Italien och det vill jag också - såklart.

Holland!!!??? Vem vill va i Holland??????!!!

Men i Holland är man. Oavsett vad som stod på biljetten.

Man är förbannad, känner sig lurad. Besviken.

Går där och drömmer om Spanska trappan och Sixtinska Kapellet.

Ingen jävel förstår "Ciao" eller "Arrivederci"

Tillslut får man lov att köpa nya guideböcker, lära sig flamländska.

Se Amsterdam. Och om man slutar att hela tiden längta efter den resa man skulle gjort kanske man upptäcker nåt nytt på den resa som blev. Tulpaner. Väderkvarnar. Som de inte alls har i Italien. Och säkert har de Italienska restauranger i Holland. Alldeles säkert har de det.

Jag skulle ju också till Italien. Nu är jag inte där.

Men jag har tulpaner på köksbordet.

Och så är det med den saken.

Trots till tusen

Lilla S går igenom något stort just nu.

Och av det förstår inte mamma och pappa mycket.

Hon har gått från att vara en ljuv, vän, foglig, lättsam och följsam liten varelse till att i sina värsta stunder vara ett ilsket litet monster. Fast ändå ett sött litet monster.

Hon har helt klart lämnat småtting-tiden bakom sig. Den där man i bästa fall bara glider med och njuter av livet, aldrig behöver hålla sig till några regler och tänker att man helt självklart är universums centrum.

Det har nu gått upp för henne att hon inte alltid får som hon vill. Att det finns andra viljor och att dem - ve och fasa - ibland krockar med hennes!

Detta yttrar sig i diverse härligheter.

Igår när jag kom hem från en timmes extra körövning låg hon i en liten hög på köksmattan och sov. Där hade hon tillslut somnat efter att ha haft ett vredesutbrott om ca 1 timme och en kvart. När jag lyfte upp henne drack hon sin välling och fortsatte att snyfta tyst. Varvat med en och annan protest mot fel napp eller för få nappar eller för varmt täcke. Sen låg hon länge, länge och stirrade ut i mörkret. Kollade att jag satt kvar och somnade inte på en timme.

05.40 följande morgon.

Någon petar mig i ögonen och säger -Mamma, ge uuup!

Stella tycker att det är dags att vakna. Det tycker inte hennes mamma. Inte någon annan heller för den delen. Inte ens Morgon-TV har startat vid den tiden.

Jag drar ut på det till 05.58. Sen är det bara att masa sig upp och göra välling. Och kaffe.

Elle maskinen gör kaffe åt mig. Tur att det inte krävs mer än en knapp-tryckning den här morgonen.

När jag hämtar henne från dagis berättar de att hon somnat vid 9.30 mitt i de andra barnens vilda lek. Sovit två timmar i sträck. Så lagom till att de andra barnen somnade fick hon äta lunch ensam med en av pedagogerna och det tyckte Stella var så trevligt så. Försökte mata Kristina och förde lång lunchkonversation.

Hon är på strålande humör när jag hämtar henne - som alltid.

Berättar vad alla barnen på avdelningen heter. Fastän jag faktiskt redan vet det nu;)

Väl hemma får hon ett nytt utbrott när jag inte vill ge henne 7 kex, omedelbart sätta på Alfons eller låta henne hälla ut alla havregrynen på köksgolvet.

Det är hårt att leva. Mellan varven.

Tycker Stella och trötta mamman.

Gäsp.

Tagen på bar gärning - eller terapi när den är som bäst

Varannan vecka går jag till en smärtterapeut.

Tanken är väl att vi dels ska prata om hur jag ska förhålla mig till min smärta och hur jag ska acceptera mina begränsningar. Gilla läget. Dessutom pratar vi en del om hur det kommit sig att jag hamnat i den här situationen.

Det är ju en rad fysiska faktorer som spelar in men också en del psykiska omständigheter.

Idag pratade vi om hur lätt det är att säga ja till för mycket saker.

Hur svårt det är att bara säga -Nej, tack för att du frågade, men det passar inte just nu.

Utan att ange någon anledning.

Man bokar in saker långt fram i almanackan så känns de inte så verkliga. Fastän man tillochmed från början vet att sannolikheten för att jag ska lyckas med det där är tämligen liten. Om inte obefintlig.

När tidpunkten närmar sig stiger obehaget. Finns en väg ut? Ingen som inte innebär lite mer obehag. Så man bara gör det tillslut för att det ska komma ur världen. Ur ens tankar. Ur ens kropp. Resultatet är att man mår lite dåligt före, under och efter. Det lilla obehaget slukar helt oproportionerliga mängder energi. Jättebra.

Idag drar jag i alla fall ett tillsynes banalt exempel för terapeuten. Tillsynes banalt men stort i mig. Alldeles för stort. Vi resonerar ner det till den storlek det borde ha och jag bestämmer mig för att gå hem, göra slag i saken och säga nej. Avboka. Utan utläggningar eller förklaringar.

När timmen är slut reser jag mig och kommer på att jag måste boka om vår nästa inbokade tid.

- Du, nästa gång krockar vår tid med mina events på Junibacken och jag vet att jag kommer att vara trött och ofokuserad om jag kommer hit. Kan vi boka om den till en annan dag tror du? säger jag glättigt...

- Men kan du inte bara komma en timme tidigare då så hinner du ju gott och väl in till Junibacken sen? Svarar hon snabbt.

En sekunds tvekan.

- Joooo, säger jag lite dröjande, det skulle ju kanske funka...Samtidigt som jag känner hur jag slokar ihop. Blir trött av bara tanken.

Tyst.

- Nämen Linn!!!!! Utropar hon och puttar till mig i sidan, -Nu gjorde du ju det igen!!!!!

Jag blir alldeles röd i ansiktet. Så uppenbart. Så himla typiskt mig.

Jag blir så paff att jag inte riktigt vet vad jag ska säga.

- Klart du inte ska hit den dagen!!! Skrattar hon. - Men det är ju precis det där jag menar.

Man måste våga stå fast vid sin känsla inte bara en gång utan alla gånger som någon kommer med invändningar.

Ojojoj, vad jag har gått och smilat åt det här resten av dagen.

En tydlig och enorm AHA-upplevelse.

Och jag hoppas att det sitter i. Länge.

Glest och fullt upp

Inläggen blir alltid lite glesare så här när det börjar vankas Mammakvällar.

Jag sitter visserligen mer framför skärmen men hinner inte reflektera så mycket över livet - i alla fall inte i skrift. Om ca två veckor är det dags för två kvällar på Junibacken igen.

Det känns kul såklart även om denna omgång är lite omständigare då Junibacken samtidigt bygger om sitt kök. Jag har fullt upp, minst sagt. Leveranser av sponsprodukter, biljettbokningar, listor, planering osv. Kolla mer på www.mammakvall.se.

Kroppen tycker inte om skärmarbete.... Inte alls.

Nu när jag jobbar bärbart har jag också märkt att man ju plötsligt jobbar överallt - hela tiden - bara för att man kan.

Det var ju egentligen inte meningen.

Måste införa stationär plats för min dator hemma. Så att det blir lite krångligare att hela tiden kolla mail. En trappa upp-krångligare.

Igår petade Noel lite på min överläpp och sa:

- Mamma, du har lite, lite päls där....

Ingen kommentar.

Klass-lek

På väg hem från skolan idag berättade 9-årige Leo om leken i skolan under dagen.

Just nu bygger de och leker i "kojor" på rasterna. Av beskrivningen att döma känns det som om de leker en något mer obarnslig version av "mamma, pappa,barn" i kombination med nån typ av klubb. Man är liksom med och bygger på kojan, förbättrar den och förtjänar därmed sin rätt att leka i den. Sen är de där och leker fantasilekar som familjer, kollektiv eller polare.

Idag hade det tydligen skett nån incident med grabbar som kommit och försökt förstöra kojan. Trist såklart men det var inte det som fastnade i mitt huvud.

Nej, det var när han skulle beskriva vad de höll på att leka strax innan det hände.

Leo berättade att I bett honom ta skjortorna till kemtvätten. (På låtsas alltså...)

Kemtvätten. Jag vill påstå att jag under hela min barndom aldrig har lekt att jag gått till kemtvätten. Och det fanns ändå kemtvätt när jag var liten. Inte heller har jag någonsin hört att något barn lekt med ett sådant begrepp.

De flesta i Leos klass bor i tämligen välbärgade områden. Solsidan.

Kanske är det helt naturligt att leka att man går till kemtvätten, släpper in städerskan eller lejer hantverkare där. Man leker ju det de vuxna gör. Så varför inte.

Men om jag blickar bort mot miljonprogrammens hus i det andra väderstrecket så tänker jag att barnen i de husen nog tämligen sällan leker att de lämnar in kemtvätten.

Känns som om jag mest rabblat konstateranden och självklarheter nu. Eller bara en massa ord. Men jag ville bara skriva att det här funderade jag på en liten stund idag. Sen var jag tvungen att plocka ur diskmaskinen. Och något sådant lekte jag inte heller när jag var liten.

Gudbarn

Jag har förärats med två gudbarn.

Det känns fint att någon givit mig ett sådant förtroende, en sådan vänskapsförklaring att de givit mig titeln Gudmor. Två gånger dessutom.

Jag träffar dem alldeles för sällan. Jag hade betydligt högre ambitioner med mitt fadderskap när jag fick uppdraget. Tänkte att vi skulle äta bakelser på deras dopdagar, gå på bio eller hitta på annat skoj - bara de och jag. Nu blir det mest att vi ses när hela våra familjer ses.

Men jag kommer ihåg deras dopdagar och uppvaktar när de fyller år. De finns med mig i mina tankar alltsomoftast - även om jag sällan hinner mer än att just tänka på dem.

Fast det kanske räcker en bit. I alla fall.

Men idag har jag träffat dem båda två. På en och samma dag.

Idag var vi hos mitt ena gudbarn A som fyllt 4 och hade kalas. Släktkalas visserligen men vi fick också komma. Som en lite utökad familj. Han fick ett glittrande riddarsvärd och en fin Riddardräkt av oss. Det var hans första svärd och jag vet egentligen inte om det anstår en gudmor att förläna sin gudson med hans första vapen men så blev det nu.

På kvällen fick vi middagsbesök av mitt andra gudbarn F som är en 6-årig kavat liten tjej.

Hon hängde mest inne hos Noel under kvällen men jag hann smyga åt henne en bok i present och hon visade mig att hon tagit hål i sina öron. Fantastiskt. Jag tyckte nyss att jag fick hålla henne en stund då hon döptes.

När Leo var mindre kallade han sina faddrar för "speciella vuxenkompisar". Det tycker jag är så fint. Och jag önskar att mina gudbarn någon gång i framtiden kan betrakta mig så.

En speciell vuxenkompis.

Jag kommer i alla fall att svara om de ringer. Eller åka och hämta dem från nån fest som spårat ur och de inte vågar ringa till mamma och pappa.

Eller bara låna ut en hundring när månadspengen är slut. Det står det visserligen inget om i Svenska Kyrkans beskrivning av uppdraget som fadder. Nej, där står det att man ska sörja för barnets kristliga uppfostran.

Så jag ska lära dem "Fader vår" också - i den gamla versionen.

För säkerhetsskull.

Sportlov

Vitt, vitt, vitt.

Solen strålar från en klarblå himmel.

Det blåser på toppen.

Men lite längre ner i backarna är det ljuvligt.

Jag står på krönet och försöker locka med 6-åringen ner för den lite brantare delen innan den planar ut i enklare backe.

Han sitter med skidorna på och med armarna i kors. NEJ! JAG GÖR DET INTE! Skriker han.

-Men jag vet att du klarar det, säger jag.

-JAG ÄR RÄDD!!!!

Han är rädd. Jag märker det. Han är inte bara obstinat, bestämd och envis på sitt vanliga Noel-vis. Nej nu är han rädd och framförallt arg för att han är rädd.

Efter ca 15 minuter lyckas jag övertyga honom om att ställa sig framför mig och mellan mina skidor. Vi åker ner tillsammans. Efter halva branten slappnar han av. Jag släpper honom. Och han svänger elegant ner mot liftarna. Leo, han åker som om han aldrig gjort annat. Snökanon.

Sen åker vi alla möjliga backar. Röda, blå, gröna.

Sönerna svischar runt mig, förbi mig, följer efter mig i en enda skön blandning. Vi sticker ner till stora sittliften och stannar till på vägen för en våffla och varm choklad.

Jag njuter.

A och jag byter efter halva dagarna. När han åker med grabbarna är jag med Stella.

Hon är sjuk och krasslig så det blir mest Alfons på datorn. Men det funkar det också.

Det är vår första familjesemester i fjällen. Och det blir alldeles jättebra.

Ger helt klart mersmak.

Bilfärden hem är lång och när vi svänger upp på infarten till huset säger Stella, 20 månader: -HEMMA!

Hemma är skönt. Lätt och avslappnat också. Barnen har sina saker, sina rum. Vi får sova i egna, mjuka sängar. Flera gånger säger barnen att det är så skönt att vara hemma. Fastän de haft kanon-dagar i Sälen. Bra borta. Skönt hemma.

Precis som det ska.