När man är egenföretagare jobbar man när andra säger åt en att jobba. Ibland är det ofta, ibland är det mer sällan. Aldrig någonsin är man bekväm med att det är mer sällan. Även om det föregåtts av långa perioder av väldigt, väldigt ofta.
I tanken jobbar man alltid.
Blir man väckt mitt i natten vandrar tankarna iväg till att göra-listor, strategier och saker-man-absolut-inte-bör-glömma. I huvudet finns alltid en reservplan utarbetad liksom en utformning av eventuell krishantering.
En buffert på banken för månader av sinande intäkter.
Ändå är känslan av att styra sin egen tid och sin tillvaro det som räddar ensam-företagaren.
Känslan - säger jag för det egentligen inte är någon praktiskt sanning.
Som sagt - om någon säger åt mig att hoppa så gör jag det. Oftast i alla fall.
Men möjligheten att gå till frisören en tisdagsförmiddag utan att behöva rapportera till någon om var jag befinner mig - det är vinsten.
Att kunna vara med på alla utvecklingssamtal utan skuldkänslor, kunna släppa allt för att undsätta en trött 10-åring vid en vintrig busshållplats utan att behöva stämpla ut.
Att vara hemma med sin febriga 2-åring för tredje dagen i rad utan att känna panik - det är vinsten.
Sömnlösa nätter och ständig beredskap - det är förlusten.
Årets äventyr är tillsynes oändliga, fantastiska, utmanande och mycket, mycket lovande. Men jag tror inte att jag kommer att sova så himla bra.
Fast herregud - jag har inte sovit på över 10 år - varför börja nu?
Jag kan ju alltid ta en tupplur på jobbet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar