Min röst

Det sägs att en kvinnas röst förändras ständigt genom hela livet.

En mans röst går från pojke till karl över en besvärlig ( eller mindre besvärlig ) målbrottsperiod.

Jo, kvinnor hamnar faktiskt också i målbrottet men det märks inte så tydligt som hos män. Det är en mer utdragen process. Kvinnors röst blir också sen mörkare och mörkare ju äldre de blir.

Medan mäns förblir ganska lika och samma.

Det sägs också att ju fler barn en kvinna föder, desto mörkare blir rösten.

Min röst är jättemörk nu.

Ibland lyssnar jag på skivorna från förr. Då när jag var popsnöre och sjöng eurodancedängor.

Jag har en så ljus röst. Det är vad som slår mig. Jag sjunger högt uppe i struphuvudet. Ivrigt, energifyllt men lite ytligt.

Skillnaden mot den nya skivan "Mamma Bland Annat" är så påtaglig att jag ibland undrar om det verkligen är samma person. Samma människa och samma liv?

Två oktaver och tre barn senare. Liksom.

Men den är också mer innerlig, eftertänksam och förankrad i mig. Djupt inne i mig på något sätt som jag inte kan förklara.

Som om sången bara är ett sätt att berätta. Inte att det först och främst är sången som är viktig. Just därför känns det bra att lyssna. Kanske.

Jag minns när Anders Nunstedt skrev att jag hade röst som en snuvig talgoxe.

Oj, vad jag inte kunde skratta åt det då. Det kan jag iochförsig inte jättemycket nu heller för jag tycker synd om den där ivriga 19-åringen som bara vill sjunga och stå på scen och som inte visste så mycket om världen utanför Björklinge eller Uppsala. Hon som var jag.

Fast även om jag då rakt inte lät som nån snuvig talgoxe då - så lät jag i alla fall lite mer snuvig. Det får jag väl tillstå.

Idag är jag glad över att distributionen verkar vara i hamn.

Skönt. Sen är jag glad över bokade tidningsintervjuer, bokade internetkampanjer och att planeringen för gigen i Sthlm och Uppsala flyter på.

Idag är jag glad för det mesta - utan nackspärren...