Stäng av scannern!

Jag är en ganska ljudkänslig person. Det kan sätta en del käppar i hjulet när man arbetar med sånt som jag gör. Sällan orkar jag lyssna på musik som överstiger 70 bpm. (Bpm är förkortning för "beats per minute" och anger alltså takten.)

Sen får den inte heller innehålla så hårda ljud. Då går det inte. Det är inte för intet som min egen musik kan upplevas som lite sövande stundom.

Denna ljudkänslighet gör det också svårt för mig ibland när de egna barnen har kompisar hemma och plötsligt är antalet ben, armar och stämband fördubblat.

Min stressnivå ökar helt enkelt i takt med ljudnivån.

Föreställ er då en proppfull simhall. Eller en odämpad gympasal där det pågår innebandyturnerning för 7-åringar. Eller ett nöjesfält. Eller det värsta av allt - en skolmatsal.

Jag kämpar hårt i dessa miljöer för att behålla lugnet och jag lyckas ändå ganska bra tycker jag. Men det sätter sig i mina muskler istället och efteråt får jag ont och är spänd som en fiolsträng.

Den senaste tiden har jag funderat över om det inte är så att de flesta av mina sinnen är lite överretade. Jag kanske har lite ADHD. Overload på stimuli liksom.

Förr när jag till exempel skulle på middag eller fest och gick in i ett rum med männsikor scannade jag automatiskt av stämningen. Kände omedelbart in vem som hade en avvaktande attityd, vem som var avslappnad, vem som inte sa det han eller hon egentligen tyckte osv. Framförallt kollade jag av vem i rummet som kände sig ensam i sällskapet eller lite obekväm - och sen satte jag mig bredvid den eller de personerna för att hjälpa balansen på traven.

Som om det var mitt ansvar.

Jag gör prick samma sak fortfarande. Det blir så utan att jag vill eller försöker. Men jag agerar inte alltid på det. Jag försöker säga till mig själv att jag inte behöver eller ens kan skapa balans i alla sammanhang. Rädda nån. Täppa till nån vulkan som håller på att explodera. Skyla elefanten som står mitt i vardagsrummet.

Så jag är mer avvaktande. Försöker värja mig för intrycken. Lyckas inte så bra. Och så sätter sig även detta i mina muskler och sen begriper jag inte varför jag har så ont överallt efter middagen eller festen.

Jag förstår nu att det här är en av anledningarna till att jag är ensamföretagare.

Jag är så hyperkänslig för gruppdynamik och processer som pågår i sådana att jag skulle ha svårt att få nåt uträttat på en normal arbetsplats. Hälften av min tid skulle gå åt till att känna in hur andra människor har det, känner och tänker.

Jag förstår också att det här är anledningen till att jag är så dålig på att klura ut vad jag själv vill, orkar, känner, tänker, tycker när andra människor är runtomkring mig. Jag hinner helt enkelt inte känna efter för alla andras behov och känslor låter starkare i min hjärna och mitt hjärta.

Särskilt då när det kommer till min familj. När alla andra är hemma serverar jag mat - inte för att jag är hungrig - utan för att de andra är det - och jag äter utan att känna efter om jag egentligen är lika hungrig som de är.

Jag scannar hela tiden av vilka behov barnen och maken kan tänkas ha för att de ska vara glada och bekväma. Och i bruset hinner jag inte höra mina egna.

Jag säger absolut inte att inte mina behov eller min vilja är desamma som barnens och min mans ibland- så är det givetvis inte. Ibland vill vi prick samma saker. Men om du skulle fråga mig vems behov det är jag tillfredsställer just för tillfället - skulle jag ha svårt att utröna det.

Det måste alltså vara ganska tyst runt mig för att jag ska hinna känna efter. Och inte ens då är det säkert att jag hör. Mina egna känslor. Jag låter så mycket annat överrösta.

Nu låter det som om jag går omkring med en offerkofta men det gör jag inte. Inte jämt i alla fall;) Det här är bara en reflektion för att försöka komma till insikt och ändra ett beteende.

Så det här blir en ny övning för mig:

Varje dag ska jag komma på något som jag vill göra eller säga eller strunta i att göra eller strunta i att säga - bara för min egen skull.

Så ska jag planera in det i kalendern. Skriva in det även om det är en så liten sak som att "ta en promenad" eller "lösa korsord" eller "äta lakrits".

MEN trixet är att ingens annans behov, känsla eller tyckande får ligga till grund för beslutet.

I 15 minuter om dagen, på förmiddagen när alla har gått, ska jag sitta helt tyst och stirra rakt framför mig och komma på den här saken. Får jag tid över ska jag sitta kvar ändå.

Du kanske tycker att det låter helt vansinnigt. Både det beteende som föregått denna förändringstes och själva förändringsförsöket.

Men så får det bli

Jag ska stänga av min scanner 15 minuter om dagen.

Återkommer med en rapport.