Som att

Som att skriva de sista raderna i ett kapitel i livets bok.
Där bläcket flyter ut av tårar på pappret.
Och där pennan inte mäktar med den sista punkten.

Som att ta avsked av en dröm man levt med sedan barnsben.
Där man visste att meningen med livet fanns.
Och där man trodde att lyckan bodde.

Som att stänga ett album fullt av familjebilder.
Där alla minnen är samlade i vackra perspektiv.
Och där vårt gemensamma liv speglas.

Som att stänga en dörr till ett hem.
Där man firat jul och födelsedagar och vanliga tisdagar.
Och där ingen längre bor.

Som att spela det sista tonen i ett musikstycke.
Där sången varit vacker och sällsam och speciell och unik.
Och där sista ackordet klingar i moll.

Som att lämna det käraste man har i någon annans händer.
Där någon annan får ta vid.
Och där all samhörighet och tillhörighet upphör.

Som att gå i tusen, och åter tusen bitar.
Och veta att man aldrig någonsin blir hel igen.

Så. Just så.
Att mista den man älskat i halva sitt liv.
Att mista det man önskat i hela sitt liv.
Så. Just så.

Imorron fyller jag år

Imorron fyller jag år.
Och jag minns hur det var för precis ett år sedan.

Han hade nyligen givit sig av för första gången. Och var helt försvunnen i den meningen att han flydde och inte höll kontakten med någon av oss.
Det skulle bli några vändor tillbaka men det visste jag inte då.
Jag förstod ingenting. Hade panik.
Nu har jag förstått mer vad som verkligen pågick då. Och ändå förstår jag ingenting. Fortfarande.

Jag minns att jag tänkte att födelsedagen det året kunde få strykas ur kalendern.
Det var inte precis något att fira. Och jag var, precis som nu, bedövande ensam.
Jag tänkte att det skulle bli den första födelsedagen någonsin då jag inte skulle bli uppvaktad på morgonen.

Jag minns också hur mina tre älskade barn tappert klev upp tidigare än väckarklockan bestämt. Fixade frukostbricka och små egenhändiga ihopsnörda paket med alldeles för mycket tejp. Innehållet var teckningar, en halv pärlplatta, fina kort med kärleksfulla budskap samt en klocka som en av pojkarna inte längre ville ha. Och de sjöng för mig. Alldeles själva.

Imorron fyller jag år. Och man kan tycka att mitt liv borde ha gått åt en något bättre riktning på ett helt år. Det har det inte. Om det var mörkt i november förra året så är det mörkare nu.

Själens dunkla natt.

Imorron fyller jag år.
Ett år till har gått.
Och det jag önskar mig mest av allt är känslan av att åter ha mitt liv i mina egna händer.
Det och långsiktig smärtlindring.
Och tre älskade barn som ordnar kaffe på sängen och små paket med alldeles för mycket tejp.

Mitt yttrande

Förresten är vi inte skilda än.
Inte i lagens egentliga mening.
Det kom ett brev häromdagen från Attunda Tingsrätt.

I brevet fanns en kopia på As ansökan om att fullfölja skilsmässan efter de 6 månaders betänketid som passerat. Tingsrätten meddelade mig att jag nu hade möjlighet att yttra mig i ärendet innan dom faller.
Yttra mig.
Domen har ju redan fallit vare sig Tingsrätten är involverad i den eller ej.

Hur skulle det yttrandet lyda för övrigt?
"Nej, kära Tingsrätten. Jag motsätter mig detta å det grövsta. Jag anser inte att alla åtgärder vidtogs för att utgången i ärendet skulle bli något annat än detta - därav kan inte ärendet fullföljas.
Betänketiden om 6 månader har ingalunda bestått i någon betänketid gällande vårt äktenskap utan har istället innefattat inledning av relation med tredje part varför utgången inte kan anses som rättvisande.
Jag yrkar istället på att ärendet avskrivs i väntan på att alla parter som i egentlig mening är målsägande är redo att ta upp det hela för korrekt bedömning igen."

Mitt yttrande skulle ha inkommit till Tingsrätten senast igår.
Jag skickade inget yttrande.
För domen har redan fallit. Som sagt.

Så nästa vecka kommer väl meddelande om dom i målet.
Att vårt äktenskap är upplöst.
Således är jag inom ett par dagar även i lagens mening skild.
Genom ett meddelande av dom från Tingsrätten.

Och så var ett femtonårigt äktenskap och juridiskt partnerskap till ända.
Vi är inte längre närmast anhöriga.
Inte anhöriga alls.

Bara ett avskrivet och avslutat mål i Tingsrätten.

Trött

Jag är så trött nu.
Varenda cell i min kropp är utamattad av all sorg och att kämpa emot när ångesten rullar in som en tsunami med jämna mellanrum. Täta, jämna mellanrum.

Hur sjutton är det tänkt att man ska klara sånt här? Hur ska man liksom göra?

Jag berättade att det här var vägs ände. Att vi måste bryta helt nu.
Och ändå är det lättare sagt än gjort. Eller nej - det är lika svårt att göra som det är att säga.

För vi har så mycket praktiskt kvar som binder oss samman.
Förutom det allra största, barnen, såklart.

Processen och resan och uppdelningen och skilsmässan - den är liksom inte i hamn än.
Jag är kvar i det här ingemanslandet och väntar ut den sista månaden i huset, i vårt liv.
Limbo.
Inget.
Och ändå måste allt ordnas.

Han är ju redan någon annanstans.
Och varenda gång jag måste skicka ett sms om en torktumlare som är trasig eller en ny tandläkartid för barnen så blir det verkligt. Varenda gång det plingar till i telefonen eller i mailboxen till svar så rivs det upp och bilderna av att han gått vidare blir så plågsamt tydliga.

Han är någon annanstans. Med någon annan än mig.
För jag, jag är här. I huset som var vårt.
Ensamstående.
Det är min nya civilstatus. Ensamstående.
Skild.
Klingar inte lyckligt eller lyckat alls.

Jag är så trött nu. I varenda cell är jag trött.
Fast sömnen är orolig och flyktig.

Men om jag lägger mig här tätt, tätt intill min älskade dotter.
Hör hennes lugna andetag och känner hennes värme.
Då kanske jag kan slumra en stund. Bort från bilderna. Bort från smärtan.
Bort från den ensamstående verkligheten.

Gonatt.

Farväl

Så slog det mig att jag måste ta farväl.
Jag måste ta avsked en gång för alla.

Så länge har jag kämpat. Alldeles för länge.
Och alldeles för länge har jag hoppats.

Först kämpade jag för vårt äktenskap.
Hoppades att han ändå någon gång skulle ångra sig.
När jag förstod att det inte skulle hända så ändrade min kamp och mitt hopp fokus.

Då kämpade jag för en bibehållen relation. Trots allt. En vänskap. En omsorg. Ett "vi".
För vår egen och barnens skull.
Och alldeles för länge hoppades jag.
Jag hoppades att jag ändå skulle fortsätta att vara viktig.
Kanske tillochmed viktigast. Om så bara för ett tag till.
Tills vi kommit ut på andra sidan. Gått igenom alla tuffa vägskäl och livsavgörande förändringar.
En stund till ville jag vara viktigast för honom. Eller åtminstone viktig. En stund till ville jag behålla honom. Jag ville att vårt "vi" skulle få fortsätta att existera om så bara på ett annat sätt. Att ingen utomstående skulle tränga in i det förrän vi alla hade landat.

Så jag kämpade. Med förklaringar. Kämpade för att stå där. Ta hand om allt. Finnas till för honom och hoppades att han därmed skulle finnas för mig. Att vårt "vi" skulle fortsätta att vara viktigt. Kanske tillochmed viktigast.

Trodde naivt att vi kanske skulle sörja vårt äktenskap tillsammans.

Det finns ju inget "tillsammans" eller "vi" längre.

Så nu måste jag ta avsked av den där tanken. Det där hoppet om ett "vi" på ett eller annat sätt.
För jag kan inte stå kvar vid sidan och se på när någon annan relation är viktigast.
Kan inte rätta mig i det ledet eller ta min plats längre ner på stegen.
Det gör för ont. Smärtan är obeskrivlig och fysisk och oerhörd.

Jag måste ta farväl.
Av hela relationen och allt hopp.
Jag måste ta avsked av drömmen om försoning, upprättelse och förståelse.
Samförstånd och vänskap.
Jag måste släppa taget och bryta.

Det gör för ont.
Helt enkelt. För ont.

Farväl.

Är det här botten?

Gud,
Är det här botten?
Är det som allra mörkast nu?
Vänder det snart?
För om det inte vänder snart vet jag inte vad jag ska ta mig till.
På riktigt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag gör bara som jag måste.
Gör.
Ställer mig upp, reser mig upp. Finns för barnen.
Brer smörgåsar sakta, sakta. Klär på stövlar och påminner om läxor. Nycklar.
Åker och lämnar in barn-glasögon på lagning.

Går in hos uppdragsgivaren där Han och Hon båda jobbar och försöker att andas lugnt så att inte knivarna som river i min mage får mig att tappa andan.

Så att inte känslan av förnedring får mig att kräkas mitt på golvet inför kunderna.
Och sen säger jag några meningar i en mikrofon om någon produkt som någon ska köpa.
Med min allra bästa röst.
Sen ler jag, säger något jättetrevligt, går snabbt ut och undviker allas blickar.
De vet.
Det nya är att jag också vet nu.
Och de vet att jag vet att de vet.

I bilen ute på gatan andas jag för fort. Håller hårt i ratten så knogarna vitnar och svettdropparna tränger fram i pannan.
Sen kör jag bilen till förorten, köper falukorv på ICA och hämtar en lerig unge på dagis.

Som i en film.
En grå film.

Är det här botten, Gud?
Är det som allra mörkast nu?
Vänder det snart?
För gör det inte det så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
På riktigt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Ingen längtar efter mig

Det är en sak att bli lämnad.
Det är en hemsk sak. Såklart.

Men det är nästan värre att inte vara saknad.
Att efter 20 års samvaro inte vara saknad.
Att inte fattas.

Jag var inte förberedd på att just det skulle göra så ont.
Detta att det var så lätt att komma över mig.

Själv har jag fortfarande svårt att förstå hur man plötsligt slutar älska någon som man har älskat ett helt liv. För även om man inte är förälskad längre, även det händer saker som gör att man inte vill leva ihop längre så kan jag liksom inte förstå hur man bara slutar att känna kärleken för en männsika man nästintill har växt samman med. Jag tror inte ens att min hjärna och mitt hjärta är kapabelt till något sådant.

Men det är tydligen bara jag.

Vi har levt tätt ihop, jag och min före detta man.
Jag tror vi ringde till varandra 7 gånger om dagen. Smsade och mailade därtill.
Vi har varit involverade i nästintill alla områden i varandras liv. Vi har jobbat ihop. Varit privata ihop. Jag har delat allt med honom.

Så jag är så enormt ensam.
Och därtill inte ens saknad.
För det tomrum som jag eventuellt lämnade efter mig är nu fyllt av någon annan.

Jag har så många fina vänner. Jag har min familj. Jag har en mamma och en syster och som lyssnar på min nattliga gråt och mina våndor i timtal. Och utan dem hade jag inte klarat mig alls.

Ändå är jag så fruktansvärt och outhärdligt ensam.
Övergiven.
Och inte ens saknad.

Ingen längtar efter mig.
Och kanske är det det som gör allra mest ont just nu.
Ingen saknar mig.
Ingen säger "Jag älskar dig" till mig.

Ingen längtar efter mig.
För jag är inte saknad.
Bara bortvald.

Meningen med livet

Jag sitter och stirrar framför mig.
Det har varit oerhört jobbiga dagar. Tuffare än nånsin.
Så kommer han.
Böjer sig fram och kramar mig. Pussar mig länge i pannan och sen på kinden.
Tar min hand och säger:
-Det blir bra mamma. Det blir en nystart för oss. Vi kommer att få det bra tillsammans i lägenheten Du, jag, Noel och Stella ska du se.

Så släpper han min hand. Och går in och spelar Minecraft.
Älskade unge. Vad skulle jag ta mig till utan din kärlek?

Och aldrig mer ska jag hålla din hand

Jag ser mig själv i spegeln.
Får kisa för ögonen är så svullna av gråt.
Finns jag kvar där innanför nånstans?
Och hur kan det finnas fler tårar i min kropp?

Jag blundar.
Ser er tillsammans.
Ser din hand ta hennes. Ni skrattar.

Jag gråter.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Ur hennes närvaro har du hämtat kraft för att orka gå.
Var ska jag hämta kraft ifrån?
Hur ska jag orka gå? Vidare?
Orka fylla alla dessa flyttkartonger med minnen, dra upp barnen med rötterna och bege mig någon annanstans?
Hur ska jag orka? Vem ska ge mig den kraften?

Öppnar ögonen igen.
Långt inuti vet jag att ilskan finns men den förlorar hela tiden mot sorgen och vanmakten.
Jag famlar efter den som vore det en flämtande låga i ett djupt mörker.
Lyckas greppa den för korta ögonblick.
Sen dränks den i tårar.

Jag ser mig själv i spegeln.
En skugga.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Aldrig mer ska vi stå med pannorna tätt ihop och känna hur ett barn rycker oss i byxlinningen för att bli upplyft i vår famn. Inneslutas mellan oss i en familjekram.
Aldrig mer.

Den 5-åriga dottern kommer inte ens att minnas att vi en gång var en familj.
Att du och jag älskade varandra.
Och aldrig mer ska jag hålla din hand.

Förlorat sammanhang

Mina största önskningar i livet var barn och man. En familj. Ett hus som jag tyckte var fint och som vi alla kunde bo i. En självklar familj som skulle bestå livet ut. Alltid. Ett självklart sammanhang. Mitt sammanhang. I kärlek.
Och nu....

Vilse.
Som om jag driver på ett öppet hav och inte ens kan skymta land i vilket väderstreck jag än vänder mig. Jag har förlorat mitt sammanhang.
Min identitet. Min familj.
Jo, jag fattar. Barnen finns här. Jag och barnen är en familj. Fortsatt. Ännu. Och vore det inte för dem så vore inget.
Men jag kan inte dela dem och allt som är så fantastiskt med dem - med deras pappa längre.
Och glädje i ensamhet blir väldigt - ensamt.

Jag tvingar mig ur sängen varje morgon.
Tvingar mig att sätta mig upp och sen sätta fötterna i golvet. Motståndet är så stort ibland att det känns som om jag går i kvicksand när jag sakta tar mig ner för trappan för att väcka pojkarna.
Sen gör jag dagen.
Gör.
Håller tillbaka känslor av sorg, vanmakt, meningslöshet och förtvivlan. Biter ihop käkarna för att inte gripas av panik när jag i huvudet går igenom listor av allt som ska göras inför flytt och packning.

Jag kan inte lyssna på musik. Det går inte.
Vad än musiken handlar om eller låter så blir det för känslomässigt.
Kan inte koncentrera mig på Tv-program heller. Kan inte behålla fokus tillräckligt länge för att förstå handlingen.

Om kvällarna somnar jag ändå till just TVn i soffan. För jag kan inte gå upp i det som var vårt sovrum och grubbla i tystnaden. Då kommer ingen befriande sömn alls.
Istället slumrar jag i soffan tills småtimmarna är här och jag är så bedövad att jag kan ta mig upp i sängen utan att riktigt vakna.

Jag plågas av bilderna av att vara ersatt av någon annan. Att någon annan tagit min plats i hans famn. Tagit min plats som närmast. Och kvar står jag med hela sorgen i min famn. I min kropp. Den omsluter mig så kompakt att det ibland är svårt att andas.
Kvar står jag. Och undrar vad som är meningen att jag ska lära av det här?

En vän sa åt mig att jag bara behövde skaffa mig en ny affärsidé. Skrota den gamla. Se det som att jag sålt ett företag med ett dåligt fungerande lager och personalkonflikter och att jag nu får möjlighet att starta ett helt nytt - fungerande företag.

Jag ville aldrig ha nåt annat företag. Min affärsidé är halverad nu och ingen marknadsplan i världen kan sälja in något som jag inte tror på.
Jag vill bara sjukskriva mig tills allt är över. Tills det inte gör så ont mer.

Tills jag vet vem jag är när jag inte är den jag alltid velat vara.