Man behöver inte mycket

Det har varit jul.
Få tillställningar och högtider gör sprickorna så uppenbara och det trasiga så synligt som julen. Så är det nog i de allra flesta familjer. För ju starkare man sätter gemenskapen, samvaron och kärleken i fokus - desto tydligare blir det som inte fungerar, som inte är.

Jul brukade vara min paradgren. Det var tiden på året då jag triumferade i familj och mys och engagemang och kärlek och omtänksamhet och pynt och mat och allt.
Så försvinner en person - och hela poängen. Det är ju konstigt ändå. För kvar finns flera andra små personer ändå. Men i mig har lusten till julen försvunnit. Ändå gör jag jul. Oförtrutet.
Inte lika mycket som förr. Men jag gör.

Det enda jag tänker på den här julen är att jag är så oändligt tacksam över att jag även denna jul får fira med TRE barn. Det var så nära, så nära att detta kunde varit den första julen med bara två barn i livet. Första julen utan honom. Utan min förstfödde.
Men så blev det inte.
Istället blev det den första julen efter olyckan.

Mitt i julklappsutdelningen reste han sig och sa - "jag måste gå upp och lägga mig, jag orkar inte mer"
Och man tänker att han är här men ändå inte.
Han är inte densamma. Det är ingen av oss. Allra minst han såklart. Och jag gråter och gråter över det.
Det finns ett före och ett efter. Oavsett.

Och jag gläds över att jag har kunnat sitta mittemot honom en lördagsmorgon i december då han klarade av att äta sin frukost på egen hand. Men gråter över att han minst måste gå om nian och över allt som förändrat och begränsat honom.
Över nervskador, muskelskador och hjärnskador.
Och inom mig ekar det hela tiden "Varför".

Jag saknar att dela glädjen över frukostens framsteg och att dela sorgen och oron över skador och förändringar med barnens pappa. Vi är längre ifrån varandra än någonsin. Inte ens detta kunde förena oss och då kan väl inget göra det. Och jag drömmer mardrömmar varje natt och undrar varje dag hur i hela friden det kunde gå så illa.

Man behöver inte mycket. De där veckorna och månaderna på intensiven i somras lärde mig verkligen det. Egentligen behöver man inte mycket. När döden hotar är det så lite av det man fyller sitt liv med som verkligen är viktigt. Man behöver lite mat, lite kläder och en trygg plats att vara på med de man älskar. Få saker är så åtråvärda som falukorv och makaroner med snuviga barn en helt vanlig tisdag i november. Få saker är så åtråvärt som vardag. Att allt är som vanligt.
Man behöver så lite.

Men man behöver kärlek. I dåliga och bra tider. Alltid. Behöver man kärlek.
Man behöver kärlek. Och på det kommer man oerhört långt.
Kärlek.
Lite mat, lite kläder, nånstans att känna sig trygg  - och kärlek.

Och inför 2016 önskar jag mig inget mer än precis just det.
Kärlek.

Jo, han lever

Så, jo - han lever.
Jag har fått en del frågor om det sen det sista inlägget.
Han lever.
Och jag önskar att historien kunde vara så enkelt som att säga just detta.
Så är det dock inte.

Jag ska berätta.
Kanske inte allt här. Resten i en bok. Annat i en annan skrift-form.
Men jag ska berätta här också.

Måste bara ta det i portioner och doser som mitt inre orkar med. Det blir så mycket och så verkligt igen när jag sätter det på pränt. Och dagen och nuet har liksom nog med sitt lidande om ni förstår vad jag menar.

Om två dagar når jag 40 år av liv på jorden.
Det är en milstolpe.
I lördags firade jag den lite i förväg med barnen, släkten och en väldig massa vänner. Noel och Stella sjöng. De höll tal. Noel började gråta under sitt tal när han skulle berätta för mig hur betydelsefull jag var.
Och tillsammans med Manskören från Sollentuna Gosskör som jag bjudit in för kvällen sjöng min Leo.
Oj, va han sjöng.
Han lämna de rullstolen för en stund och stod med sina körvänner och sjöng med hela sin kropp, själ och hjärta.
När man sjunger glömmer man kroppens begränsningar. Man glömmer att man knappt kan gå, knappt orkar stå, inte kan röra sina händer, har tappat all vikt, all styrka, har ont, har en hjärna som inte orkar. Man glömmer sina yttre och inre ärr.
Och sjunger.
Oj, vad han sjöng.

Och i mitt 40-åriga liv finns inte så mycket som jag varit så glad och tacksam för.

Mellan då och nu finns så mycket gråt. Så mycket kamp och så många ord. Dessutom fortsätter de under lång tid framöver. Orden om kampen.
De ska jag skriva.
Både här och där.

Kampen för överlevnad

Vid midnatt lyckas vi lokalisera vår son.
Han har flugits i helikopter till Trondheim och vi får tala med thoraxläkaren som är ansvarig.
5 timmar har förlupit sen samtalet.
I 5 timmar har jag legat på golvet i mitt hus och krälat. Ömsom klagat, ömsom skrikit, ömsom stirrat tyst och apatiskt rakt framför mig.
Upprepat att "Om det här händer mitt barn så finns det ingen Gud".
Inte vetat om mina tårar är för att jag just förlorat ett barn eller för att min äldste son skadats men överlevt eller om han just nu dör av sina skador.

Det är för mycket för en människa att ta in. För mycket att bära. Och känslan av overklighet och att någon snart måste komma och säga att detta inte händer på riktigt fortsätter att nagla sig fast i rummet. I mig.

När vi så äntligen får tala med läkaren som vet något om vår son är han tack och lov svensk. Jag säger tack och lov för jag tror inte att jag hade lyckats tyda den norska dialekt man talar i Trondheim just vid det tillfället.

Han säger att "- Leo är här. Vi har just fått igång hans hjärta efter nästan 5 timmars HLR. Han står under en så kallad ECMO-behandling, en avancerad Hjärt-lungmaskin och det är den som håller honom vid liv".
Jag hör Leos pappa fråga: "-Så du säger att han har överlevt?".
Och läkaren svarar: "-Jag säger att han hålls vid liv".

Vi sitter upp i soffan de sex timmar som återstår innan vi kan bege oss ut till Arlanda för att ta första bästa flyg till Norge och Trondheim.
Flygresan är lika overklig som allt annat. Jag gråter oupphörligen. Ändå fortsätter folkmyllret runt oss på flygplatserna, flygvärdinnorna på planet frågar om vi vill ha te eller kaffe och jag tittar på dem oförstående.
Tänker att "Te eller kaffe? Hur menar du då? Vad betyder det"

Vi färdas i taxi från flygplatsen till sjukhuset, en resa som tar ungefär 30 minuter. Jag tittar ut på det vackra landskapet och hinner fundera över att det är ju synd att jag förevigt kommer att förknippa detta vackra med något hemskt. Som om bergen, havet, vyerna förtjänar något annat.

På sjukhuset slussas vi in i ett anhörigrum. Vi får inte komma in till Leo. "Man måste ordna och förbereda" heter det. Vi förstår att det handlar om att vi inte kan se det man just nu gör med honom. Och att läget är så kritiskt att inget får störa.

Tillslut hämtar de oss.
Och jag går till min äldste, förstfödde son. Min ängel. Min Leo.
Som hålls vid liv. Med tusen och åter tusen slangar, sladdar, tuber och maskiner. Blodpåsar, drän, vätska, medicinpumpar. Det är som att kliva in i ett rymdskepp.
Och där ligger han. Fast ändå inte. För det är nästan så att vi inte känner igen honom. Så svullen är han. Så full av vätska och tryck att tinningarna buktar utåt.
Men där och då när jag får nudda hans hand, när jag får luta mig fram och kyssa hans panna är det ändå något som händer inom mig. Han är ändå där.
Något i mig tar en ny riktning. En kamp startar. En beredskap på att göra vad som helst för att slåss för hans överlevnad. Vad som helst för att hjälpa honom att orka överleva.
Vad som helst.
Och den känslan - den har ännu inte lämnat mitt inre.
Den styr mig varje dag.
Den driver mig ur sängen varje morgon, den håller mig uppe, den får mig att fortsätta och den får mig att överleva.
Jag gör vad som helst för att hjälpa honom att orka och att fortsätta leva. Överleva.
Det började där den 17e juni 2015  i Trondheim.
Och det kommer att fortsätta så länge jag lever.

Samtalet

- Sitter du ner?
Jag står i en korridor på en idrottsanläggning när telefonen ringer. Jag har en väst på mig där det står "funktionär" på ryggen och utanför på planen ska precis en ungdomslandskamp i fotboll starta där min yngste son är bollkalle.
- Va??! säger jag och håller för andra örat för att höra rösten på andra sidan tydligare.
- Linn, jag vill att du sätter dig ner för jag har ganska allvarliga saker att berätta...

Det går en il genom kroppen. Jag hinner tänka att han kanske har brutit benet. Eller båda. Min äldste son, Leo. Min ängel. Som jag, något motvilligt, skickat iväg på konfirmationsläger. Hinner fundera på hur många timmars bilresa det är upp till Åre medan jag hör rösten på andra sidan ta sats och börja prata igen.
- I eftermiddags gav sig ett antal konfirmander ut för att paddla på Ånnsjön...
Jag stoppar henne.
- Vet du, stopp! Säg inget mer just nu. Säg bara att han lever...
 Jag hör mig själv skratta till. Som för att fly från allvaret.
Det är tyst.
- Anna, säg bara att han lever....
Tystnad.

Jag drar efter andan. Mitt synfält smalnar av. Vänder mig om och tittar ut mot utgången. Konturerna är suddiga.
Så kommer det. Avgrundsvrålet.
- Neeeeeeeej! Nej, nej, nej, nej. Nej - det går inte. Sluta!!! Neeeeeeeeej!!!!......
Telefonen glider ur min hand. Jag sjunker ner mot golvet. Håller armarna hårt om mig själv och skriker.

Det är som om jag skiljs från omvärlden. Jag hör mig själv skrika. Klaga, ropa. Men det är liksom på avstånd. Inuti tänker jag att snart kommer nån och säger att allt är okej. Snart kommer någon och talar om att jag inte behöver skrika. Att det ordnar sig. Att jag missuppfattat.
Om jag bara skriker tillräckligt högt så kommer någon. Väl? För det här kan inte hända. Det kan det inte. Det händer inte mig. Inte min son. Inte min.

Någon håller mig. Någon frågar vad som hänt.
Jag bara fortsätter att skrika.
Fortsätter att ropa.
- Säg bara att han lever!!! Säg bara att han lever!! Säg bara att han lever!!!
Men ingen säger att han lever.
För just i den stunden gör han inte det.
Min son har just dött i en kall sjö 60 mil ifrån mig. Men om det vet jag inget. Jag vet bara att ingen kommer och säger till mig att han lever. Eller att han är död.

Där och då dör jag också.
Jag rasar, faller och går sönder.
Dör.
För ingen säger att han lever.
Och det ska ta nästan 6 timmar innan någon säger till mig om han lever eller är död.
Och inte ens när beskedet kommer är det särskilt definitivt.

Samtalet som förändrade mitt liv. Som tog mitt liv.
Samtalet som kom den 16e juni klockan 18.45.
Dagen då min son dog. Då jag dog.
Dagen då våra liv förändrades för alltid.
Och egentligen visste jag det redan vid "-Sitter du ner..."

Jag börjar med en myt

Det där med att man inte får mer än man orkar bära, det är en myt.
Något man säger till människor i kris och sorg för att på något sätt försäkra sig själv och den drabbade om att personen kommer att klara det här. Oftast sagt i välmening. Men man ställer också den sörjande och den som drabbats av något alldeles för tungt väldigt ensam - och man avsäger sig lite ansvar samtidigt.

Jag har fått mer än jag orkar bära de senaste åren av mitt liv. Särskilt de senaste månaderna. Mycket mer. Och när människor säger till mig "Va stark du är som klarar det här" så tänker jag - Vad har jag för val?

Jag har inget val. För det gäller mitt barn. Mina barn.

Det har hänt så mycket. Olycka, sorg och kris. Söndring, ofrivillig förändring, enorma förluster, hemska orättvisor och oerhört mycket lidande. Så mycket att jag knappt vet var jag ska börja. Men likväl ska jag det.

Det kommer inte att bli enkelt att läsa alla gånger. Men livet är långt ifrån enkelt.
Det tar bara en sekund så förändras allt. En minut så blir livet aldrig sig likt igen. Några beslut leder till en trasig familj och förlust av ett helt liv. Andra beslut leder till katastrof och olycka som får de tidigare förlusterna att blekna i sammanhanget - och samtidigt blir splittringen mer smärtsam än nånsin. För allt man behöver är att förenas för att orka med olyckans konsekvenser.

Jag har fått mer än jag orkar bära. Mycket mer. Men jag har inget val.
Så om det ska jag skriva.
För mig är skriva ett sätt att bära.
Och jag måste bara överleva.
För det gäller mitt barn. Mina barn.

Sportlov utan barn

Idag skiner solen . I alla fall lite då och då tittar den fram mellan molnen.
Denna dag har vi alltid varit på väg till fjällen. Familjen. För att åka skidor.
Men inte i år. Såklart.
I år blir det inte som det var tänkt eller önskat.
Det blir ju inget längre.
I år ska barnen istället åka skidor med sin pappa och pappas flickvän.
Och hur det känns i mig kan jag knappt börja att beskriva.
Men meningslösheten är överhängande.

Det är ju min familj. Mina barn. Jag är deras mamma och är den som borde åka skidor med dem.
Jag har inte välsignats med tre barn för att avstå dem till förmån för någon som dessutom är en stor del till söndringen. Sveket.

Jag missar halva deras liv. Och får inte vara med.
Får maktlös stå bredvid och vinka, packa och säga - ha det så kul!
Och inuti undra vad som sägs denna gång om mig inför barnen.  Eller vad som inte sägs.

Det är min familj. Mina barn.
Och det borde vara jag som åker skidor med dem.

Ibland

Ibland när jag vaknar tänker jag att det kanske ändå bara varit en mardröm alltihop.
Ibland när jag somnar tänker jag att det är som att slippa undan ett tag.
Ibland önskar jag bara att någon skulle ta min hand, krama mig hårt och säga att allt kommer att ordna sig.
Stryka min kind och viska att det kommer att bli bra. Och stanna vid min sida tills jag tror att det är sant.

Att göra i ensamhet

Man tänker att det ska avta.
Att intensiteten och topparna i smärtan ska dämpas. Bara tiden får gå.
Jag väntar fortfarande på det. Väntar och väntar.
Här har inget avklingat eller dämpats.
Och av allt det som gör ont inuti har det blivit ont utanpå. Kroppen tycker att det räcker nu. På så många sätt strejkar den att det börjar bli skrattretande.
Skilsmässan, ensamheten och övergivenheten och stressen och pressen som blivit konsekvensen av den har gjort mig sjuk. Inuti och utanpå.

Och jag fortsätter. Gör. För vad ska jag annars göra?

Så många gånger varje dag tänker jag att "Fasen, också - det här är inte okej".
Den här tillvaron med tre barn skapades inte för att det var tänkt att jag skulle göra det ensam. Bli lämnad. Livet som ensamstående trebarnsmamma med försörjningsansvar, boendes i en av Sveriges dyraste kommuner och dessutom ensamföretagare - det var aldrig tänkt att jag skulle klara det ensam. Vi lovade varandra i nöd och lust. .
Vi lovade ju.
Jag sov inte på 12 år, tog alldeles för stort ansvar. Och blev sjuk redan då. Jag tog hand om våra tre barn, skapade och kämpade för det där huset, det där livet som vi båda sagt att vi ville ha.

Och vi skulle ju ta hand om varandra. Finnas för varandra. Badda pannor, erbjuda en arm som stöd, bära kassar, fixa krångliga telefonsamtal, laga värmepumpar, köpa nya skor till barnen, ordna skolplatser, julklappar, planera kalas, byta till vinterdäck, ordna datorerna, nätverksanslutningarna, köpa nya jeans, plantera blommor, laga mat, måla om en vägg, trösta vid motgångar, plåstra om sår, massera ömma fötter, fixa matlistor, sitta bredvid hos läkaren när man får jobbiga besked, säga att - det här klarar vi. Tillsammans.
Vi lovade ju.
Tills vi blev gamla.
Vi skulle vara de som skulle hålla varandra i handen när vi blev gamla. Vi lovade ju. Du lovade.
Vi skulle vara farmor och farfar, Mormor och morfar. Mamma och pappa. Tillsammans.

Jag grejar det inte ensam. Jag vill inte vara ensam.
Och ändå har jag inget val.
Så vad ska jag göra? Bara göra.
Fast jag inte orkar och inte kan.

Göra i ensamhet.
Jag gör mig inte så bra i ensamhet. Inte bra alls.

Till Arne

Arne,

Tack.
Oändligt tack för att du skrev ditt brev till mig som kommentar till mitt inlägg häromdagen. Vi känner inte alls varandra och varför du hittade min blogg just den där dagen och sedan kände dig manad att skriva ditt svar och faktiskt gjorde det hade förmodligen en djupare mening och innebörd för oss båda än vad vi förstår.
Jag behövde verkligen mer än någonsin ett vittnesbörd om att det trots allt nånstans kommer något annat än hemskheter ur detta. Att det finns mening med lidande, kriser och jobbiga livserfarenheter på andra sidan. Om man bara vågar dela dem. Vi människor är så olika men ändå så lika och det är i vår brustenhet som vi kommer varandra som närmast och kan relatera till andra på ett ärligt sätt.

Tack vare ditt brev och all uppmuntran som följde av det från så många andra människor så känner jag nyvunnen kraft att orka skriva. Fortsätta skriva.
Det räcker med tanken på att jag berört en enda människa på det sätt som du beskriver för att förstå varför.

Så ett varmt och innerligt tack.
Och lycka till. Som sagt - förändring utan söndring är ändå en möjlighet och så länge det är det bör vi ta alla chanser till den möjligheten.
Kärlek är ett val vi gör varje dag. Ibland i varje stund.
Tankar kan vi alltid förändra och känslorna kommer att rätta sig efter de så småningom.
Så är det.

Jag önskar dig allt gott.

Linn

Jag börjar igen

Jag har bestämt mig för att börja blogga igen.
Länge har det legat i träda. Mycket för att jag tagit hänsyn till människor i min närhet. Eller människor som tidigare varit i min närhet men som nu inte är det längre.
Jag har också känt att jag knappt orkat skriva om verkligheten som den faktiskt är och har varit. Det har nästan varit för plågsamt att se den i konkret skrift. Det har räckt att ständigt vara i den.

Men skrivandet har alltid varit mitt sätt. Min väg att nå fram och att känna nån slags lättnad.
Jag är en ärlig och öppen person. Jag tycker om det hos mig själv och jag vet att jag genom att vara just så har berikats med så mycket mer än jag nånsin trott var möjligt.
Jag möter människor dagligen som intygar det. Jag har bara varit så dålig på att lyssna och ta in det fina de säger. Jag har lyssnat på annat och andra som sagt mer nedslående saker om mig. Lyssnat på det som gjort mig mer illa än gott.

Jag ska börja blogga igen. Som ett parallellt underlag till boken.
Den jag aldrig skrev klart sist. Och som nu under det här året har skrivit om sig själv inom mig.
Så jag ska skriva den också.

Den senaste inlägget jag gjorde har av nån anledning fallit bort.
Jag skrev det för några månader sen och lägger in det här nedan. Det hette "Att skiljas är att dö".
Och så är det.

Att skiljas är att dö

Det brukar heta "Att skiljas är att dö en smula"...Vet inte var det uttrycket kommer ifrån egentligen. Ska kolla upp det. Men i min värld är det fånigt inlindat.Att skiljas är att dö. Punkt. 

Vi lever i förhållanden som blir till familjer. Och i den där kretsen bildas den enda tillhörighet som i sanning betyder något. I slutändan är värd något. 
Tänk efter, om du var svårt sjuk idag, om du låg för döden - vad skulle vara viktigt?
Någonstans på vägen kan det hända att vi känner oss vilsna. Inget konstigt alls. Det är så mycket som kommer i vägen. Så många behov som ska tillgodoses i första hand. Så det är klart att det blir oerhört tufft i perioder. 

Jag vet. Prova att föda tre barn och inte sova på 12 år så får du se hur spontant förhållandet blir. Hur sexlivet blir lidande. Hur parrelationen får stå tillbaka för allt annat.
Lägg till lite smärtsyndrom, utmattningsdepression på det där så kommer du att förstå att man inte alltid är den mest sprudlande, positiva, bekräftande och förstående. Tillåtande, ständigt tindrande med ögonen. Take a walk in my shoes. I dare you. Och framför allt. Gör det INNAN du dömer mig. 

Så vi lever där i familjen. I relationen som får stå tillbaka. Ständigt älskande ändå. För herregud vad jag älskade. Alla. Hela tiden. Ibland alldeles för mycket för att kunna sätta gränser. Ibland alldeles för mycket för att förstå att jag behövde tänka på mig själv också. 

Och vi sliter och kämpar för att allt ska bli bra. Skapar ett liv, ett hem och en tillvaro där alla ska få finnas, rymmas. Det är bra. Där ÄR bra så många gånger. Så många stunder är det bra. Är det tryggt. Är det kärlek.

Och andra stunder är det inte det. Precis som livet är i stort. Så är det att vara människa. 
Ändå är så många villiga att lägga ner. Splittra, söndra. I jakten på egen tid, sig själv, frihet, känslan man hade innan man hade ansvar för ett, två eller tre barn. Känslan man hade när man var 23, odödlig och inte hade någon att ta hänsyn till.
Känslan av att kunna fullständigt ge sig hän i en förälskelse, passion. Där inga tider eller plikter pockar på. Inget ansvar tynger. Där bara bekräftelse är drivkraften. Där man äntligen ska få känna sig som sig själv. Igen. Eller bara äntligen. Där man duger som man är. Får känna sig tillräcklig. Respekterad. 

Problemet är att det ju aldrig går att backa bandet. Efter en skilsmässa och flykt hamnar vi oundvikligen i en tudelad värld. Har du tur hittar du bekräftelsen, passionen, ögonen som tindrar. Har du tur får du snudda vid frihetskänslan i flyktiga ögonblick. Men det kommer aldrig gå att få ihop de där två världarna med varandra. Du är dömd till att evigt leva två parallella och separata liv. Visst, du kommer säkert att fläta ihop vissa dagar och upplevelser mer längre fram än i början. Men det kommer aldrig att bli ett enda.

Dina förpliktelser kommer för alltid att strida mot varandra. Friheten du längtade efter och trodde du skulle få kommer att framstå som trängre än den du hade innan. Du kommer att få balansera på en skör tråd. Tassa på ett minerat fält där behoven hos de personer du älskar mest alltid kommer att stå i motsats till varandra. 
Där du i viljan att ta hänsyn till alla för att ytterst inte bli ensam igen - återigen kommer att helt tappa bort dig själv. Du har en evinnerlig rad av ångestfyllda jular att se fram emot. Jular där det aldrig kan bli riktigt bra för någon igen. 
Du har en evighet av medlande framför dig och en aldrig sinande känsla av att aldrig vara fullständigt komplett och närvarande och i ditt sammanhang. Du har ett resten av ditt liv framför dig där allt blir en kompromiss, antingen-eller och där du har tur om du kommer ihåg vad det var du egentligen längtade så oerhört efter. 

Kanhända kommer du känna dig oerhört älskad. Men aldrig samtidigt. Inte hela tiden. Och en del av kärleken i ditt liv kommer du aldrig kunna dela fullt ut med den andra kärleken i ditt liv. För det går inte.
Det kommer att vara splittrat, trasigt och svårt och krångligt på så många sätt resten av våra liv.Så är det bara. Så att skiljas är att dö. För du blir aldrig densamma igen. Och det är synd på ett sätt. 

Förmodligen kommer du stundom att längta tillbaka. Då när du förstår att många av de önskningar och längtor du hade inom familjen faktiskt hade kunnat förverkligas även där.
Men dit kanske det är långt. 

Så jag säger till dig som går i de där tankarna.
Gör det inte.
Än.

Tänk på att du redan har allt inom dig och att du kan förändra utan att söndra. 
Att skiljas är att dö. Punkt.
Du kan återuppstå. Men förlusten är ändå total. Och livslång.
Så tänk efter.Om det verkligen, verkligen är värt det. 

Att skiljas är att dö. Punkt.