Skynda, skynda

De senaste dagarna har jag funderat kring begreppet "skynda" eller "att ha bråttom".

Mer specifikt har jag klurat på varför det ter sig alldeles omöjligt för ett barn i 6 eller 9-årsåldern att fullt förstå detta koncept.

Exempel:

Onsdagmorgon. Barnen har faktiskt sovmorgon och det tycks till en början finnas oändligt med tid att spendera vid frukostbordet eller framför Bollis.

Trots att jag i god tid börjar påminna pojkarna så smått om vad som behöver göras innan det är dags att gå så börjar minutvisarna plötsligt röra sig likt sekundvisare. Vips så återstår hälften så många minuter som det brukar göra till allt det som måste göras innan det är dags att gå.

Och då börjar jag.

-Nu måste du skynda dig, Leo!

- Mmmmm, svarar han och leker lasso med badrocksskärpet.

-Noel, om fem minuter måste ni gå och du är inte påklädd än. Nu är det bråttom!

-Okej, mamma! säger han och skuttar in på sitt rum och gör en kullerbytta i kalsongerna.

Det hela slutar med att jag är tillbaka i min arga röst. Häxan surtant som står och blänger i hallen och föser ut dem genom dörren.

När de sen stannar lite längre bort på trädgårdsgången för att plocka ekollon öppnar jag dörren och fräser: - Men skynda er nu då för sjutton gubbar!

- Absolut! säger de och vinkar.

Och ändå vet jag att de förmodligen kommer att klänga lite i skolgårdens lianer innan de går in till sina klassrum.

Tänk att det kanske fanns en tid då jag också var oförmögen att skynda mig. Då jag inte förstod begreppet bråttom. En tid då min inre klocka inte snurrade snabbt utan allt fick ta sin egen tid.

Eller har jag nånsin varit sån? Jag har väldigt svårt att tro det faktiskt.

Det kan vara en gen som kommer från ett helt annat håll i släktträdet.

Jo, så är det nog.

Barnens pappa är expert på att inte skynda sig. Hatar att stressa.

Så ibland känns det som som jag springer med fyra rep framför familjen och drar i varenda en.

Och ju mer jag drar - ju mer stretar de emot.

Aha - kan va en ledtråd till all muskelvärk...

Tror jag ska lägga mig och surfa i bakvattnet ett tag.

Små, små steg

Första versen på ett helt år... Och till detta en halv refräng.

Voilla! Jag är ute ur min icke-text-och-musik-skrivar-grotta.

Kom plötsligt på att där fanns en hel timme av ingenting framför mig så då satte jag mig vid pianot. Fantastiskt.

Och lyssna nu på detta mina vänner:

Jag startade dagen med att stretcha. Musklerna fullkomligt garvade åt mig när jag försökte dra och bända i dem så tidigt på morgonen. Men jag ihärdade. Lite grann i alla fall.

Efter frukost och vagnrull till dagis med en lycklig Stella tog jag en timmes sol-promenad ner till vattnet med C. Hon var lika stel och orörlig som jag. Skillnaden var att hon faktiskt både spelat fotboll och badmintonturnering i helgen.

Själv kunde jag bara skylla på vår senaste promenad i fredags...

Men vi tog oss runt i alla fall likt vandrande pinnar.

Sen jobbade jag ett par timmar framför datorn. Det måste man även om man har ont. Såna är tiderna nu.

Sen kära ni, SOV JAG I CA EN HALVTIMME!!! Jo, det är sant. Jag tog en lunch-nap.

Trodde inte att det var sant när jag vaknade med ett ryck i soffan. Jag fick fysiskt hålla i mig i en av soffkuddarna för att ligga kvar och slappna av nämligen. Kom naturligtvis på minst hundra saker jag borde göra så snart jag slöt ögonen.

Men det gick. Tillslut.

Som kronan på verket tog jag sen mina tre barn till biblioteket på eftermiddagen.

Denna ljuvliga plats som har den mest lugnande och rogivande inverkan på mig.

Doften av böcker, ord. Kuddhörna i plysch och fina kasperdockor i dockvrån.

Bibliotekarier som rör sig ljudlöst och möter en med ett tyst leende. Snoriga barn som är på biblioteket istället för på förskolan eftersom de hostar för mycket för att gå på dagis...

Ja, det där sista försökte jag naturligtvis undvika.

Men i övrigt var det en trevlig vistelse.

Kärleksmums och festis i bibblan-fiket och sen hem till en alldeles problem- och stressfri stund av matlagning och middagsstök.

Hade det inte varit för ett tjockt lager värk så hade denna dagen känts lika solig på insidan som på utsidan.

Men den hjälpte lite trots allt. Som en Ipren eller två. Ungefär.

Diagnos

Så nu har jag en diagnos.

Eller i alla fall ett namn på ett antal diffusa samt ett antal högst märkbara symptom.

Förr kallades det i folkmun för "kärring-sjukan" eller nåt i stil med "pip, svid och bränn-sjukan". Det känns ju upplyftande att höra.

Det var inte ens en sjukdom eller diagnos för ett tiotal år sedan förresten. Det ansågs vara nåt som gnälliga tanter råkade ut för.

Sedan började män få samma typ av symptom - och då blev det genast klassat som "på riktigt".

Naturligtvis.

Fibromyalgi. Heter det.

Och detta har jag lite svårt att acceptera just nu.

Men läkaren sa att vi behöver inte kalla det för nåt alls om jag inte vill - läget är ju ändå detsamma. Och det är ju sant.

Skillnaden just nu blir att jag går från att passivt och oroligt vänta på besked till att börja behandla värk och symptom. Det är ju bra.

Idag har jag till exempel startat arbetsdagen med en rask promenad tillsammans med C.

Latte och pain chokolat på Gateau gjorde promenaden lite trevligare dessutom.

Nästa vecka blir det rehab i varm bassäng. Bland annat.

Det kunde varit värre. Och det kunde varit bättre.

Men det kunde helt klart varit värre.

Också.

Utveckling

Nu gjorde hon det igen.

I den digra ålderna av ett år och fyra friska månader kröp hon in i sin storebrors myskoja, tog fjärrkontrollen och satte på barnkanalen. Sen satte hon sig tillrätta mot saccosäcken och kollade på Nicke Nyfiken.

Hallå! Hon kan ju inte ens prata - men hon kan sätta på TVn...

Hon är lillasyster till två teknik-grabbar och dotter till en TEKNIK-PAPPA, det är väl förklaringen antar jag.

Hon har dock andra små färdigheter också. Hon älskar att plocka figurer ur sångpåsen vi har och hänger med i rörelserna på Imse Vimse, I ett hus i skogens slut, Rock-Bä bä och Lilla Snigel. Sjunger gör hon också även om det inte är med några ord utan mer ljud.

Så något har hon väl fått efter sin mor också ;)

Jag vabbar. Eller jobbar med sjukt barn snarare.

Hon har feber och snarkar som en hel karl på nätterna på grund av trång hals och svullen nos.

Allmäntillståndet är det dock inget större fel på så jag får inte mycket gjort. Alls.

Förutom de där fem minuterna hon såg på Nicke Nyfiken eller när hon roar sig med att plocka ut alla mina skor ur garderoben och prova varje par ett par varv på sovrumsgolvet.

Då hinner jag skriva några rader. På sin höjd. Innan det är dags att plocka in alla skor igen för femtioelfte gången.

Hon har en hang-up på skor helt klart trots sin ringa ålder. Och var det karaktärsdraget kommer från har jag ingen aning om. Ingen aning alls...

Nu måste jag dock sluta och gå och plocka in alla 40 paren igen.

Det krävs en hel by

Det finns ett talesätt som säger "Det krävs en hel by för att uppfostra ett barn".

Ungefär så.

Jag antar att det i modern tappning skulle kunna formuleras som att ett barn behöver inte enbart sina föräldrar omkring sig för att hamna rätt här i livet. Det krävs ett helt band av andra vuxna, yngre och äldre för att ta det lilla barnet in i vuxenåldern på ett bra sätt. Dessutom behöver mamman (och pappan) ett stort eget nätverk med goda råd och extra händer för att klara av föräldrarollen.

Jag har många gånger funderat över att vi som mammor idag är rätt ensamma i vår uppgift.

Särskilt här i storstadsregionen där många av oss är inflyttade och har familj och släkt på annat håll. Man förväntas klara sig själv. Och man tror att det är så det ska vara.

Men jag tror att det är helt fel. Och jag tror att bakom detta ligger hur många diagnoser om utmattningsdepressioner, sömnsvårigheter och andra stressymptom som helst.

Förr levde man tätt ihop med andra mammor, äldre kvinnor som var hemmavarande, närvarande. Man kunde turas om, avlasta varandra och det fanns alltid någon klok med mer erfarenhet än vad man själv hade som man kunde rådfråga. Som redan gått igenom örvärk, skriknätter och amningsproblem.

Nu ska vi alltid klara av allt själva. Vi förväntas alltid veta vad som är bäst för just mitt barn. Känna i märgen när något är fel. Eller rätt. Och i orden "beroende av andra" eller "hjälp" finns en liten underliggande skam. Som om man inte var kapabel.

Som nybliven förälder vet man faktiskt inte alltid automatiskt vad som är bäst. Och trots att man hunnit föda tre barn dyker alltid nya förbryllande situationer upp som man kan behöva vägledning i. Ibland vill man att någon man litar på säger: Gör så här! Konkret och handfast. Inte så mycket: -gör det som känns bäst för dig och ditt barn...

För ibland känns inget särskilt bra alls.

Vi mammor behöver också varandra. Vi behöver sluta lite avtal i samförstånd och hjälpas åt att skjutsa till träningar, hämta från dagis och kanske ta hem en drös andra barn på köttbullar lite då och då. För att skapa andrum och känslan av att om jag inte orkar just idag så går inte världen under. Jag har ett skyddsnät omkring mig och när de kan ställer de upp på mig liksom jag ställer upp på dem när jag kan och har möjlighet.

Jag läste en artikel en gång om några familjer i Danmark som turades om att åka hem till varandra och gemensamt utföra olika sysslor. Varje familj fick en helg med de andra familjerna. Någon underhöll barnen, någon lagade mat till hela kompaniet medan de andra vuxna hjälptes åt att kratta löv, måla om, snickra eller renovera något som just den familjen hade behov av hjälp runt. På det viset blev arbetet lätt, de hade roligt ihop och fick massor gjort.

Och barnen älskade det.

En skön tanke tycker jag - eller hur?

Jag lovat mig själv att bli bättre på att be om hjälp.

Det kommer att vara bra för mig. Och för mina barn.

Livet är inget man klarar på egen hand.

En svärmors tankar

I helgen var jag på Paradise-kryssning med Leo samt en väninna och hennes dotter V.

Dottern är en tidigare klasskompis till Leo men eftersom den familjen nu flyttat till skärgården så ses vi inte dagligen längre som förut.

Det var mysigt att ge sig iväg med enbart den äldsta sonen. Han är så stor nu. Så klok och rolig att umgås med. Det har han iochförsig alltid varit.

Jag hade verkligen sett fram emot lite "egen-tid" med Leo. Liksom att bada, basta, äta gott och mysa med hela vårt lila gäng.

Vi hade verkligen ett härligt dygn tillsammans. Men Leos uppmärksamhet var onekligen svår att få ta del av. Han hade bara ögon för söta V och de var otroligt gulliga med varandra. Dessutom var de spralliga som två kalvar på grönbete och hade utomordentligt kul.

Så att gosa med mamma, hålla mammas hand, sitta i mammas knä - det var liksom uteslutet. Här fanns ju andra händer att hålla.

Jag fnissade lite åt mig själv där jag längtansfullt såg honom kurtisera på avstånd. Och tänkte att så här känns det nog att bli "svärmor".

När vi efter bad och bubbelpool skulle in och basta allihop tog jag för givet att Leo skulle gå in med oss på damernas. Så han slapp vara ensam i herrarnas omklädningsrum. Det har han ju liksom alltid gjort förut.

Men efter att ha klivit innanför dörrarna till omklädningsrummet och sett en hel hord tanter i full färd med att byta om stannade han bestämt och sa:

- Mamma, det här funkar inte för mig längre. Pinsamt. Jag går in på herrarnas istället.

Pinsamt...Där kom det. Ordet som förmodligen kommer att upprepas några gånger de kommande åren i olika sammanhang. Jag har väntat och tänkt att det ändå har dröjt ganska länge. Men nu är det här och det är bara att gilla läget. Dagarna då vi byter om tillsammans i simhallen är över. Och antagligen är det som det ska vara med den saken.

I shoppen valde han sedan omsorgsfullt och hemlighetsfullt ut ett halsband till V. I säkert 20 minuter stod han och resonerade och valde. V undrade otaliga gånger vem halsbandet var till men Leo sa att det tänkte han inte berätta. I alla fall inte just då.

När vi alla sen skulle ta adjö på perrongen på centralen fäste han halsbandet runt halsen på henne och kramade henne.

Och jag fick en tår i ögonvrån.

Lyckliga den som får honom och hans kärlek.

Och jag, jag lovar att bli världens bästa svärmor.

Reima-jakt

Första gången Leo skulle ekiperas för vinter på dagis-gården minns jag att jag glad i hågen begav mig ut på stan för att inhandla en Reima-overall. Jag hade hört på Öppna Förskolan att det var det absolut bästa man kunde ha. Och jag tänkte att här sparas inte på krutet!

Jag vadrade runt ganska länge och på den stora välsorterade barnbutiken undrade jag tillslut om de fått in några Remia i storlek 86.

- De är slut. Sa expediten torrt.

-Slut, skrattade jag, men det är ju knappt början av oktober...?

- De tog slut andra veckan i september. I alla fall i de mindre storlekarna. Du vet att när det gäller bra vinterplagg för barnen får man va lite på hugget...

Jag gick slokande från affären. Och Leo blev utan Reima det året.

Men aldrig efter det.

Sanna mina ord så hängde jag på låset året efter bär de fick leveranserna i slutet av Augusti och sommaren fortfarande var ljuvligt varm och vi gick i sandaler och shorts. Leo tultade runt i 25-gradig värme och provade en alldeles lagomt för stor overall.

Och om det tyckte han - sådär.

Men han var torr och varm den vintern.

Att planera klädinköp för höst och vinter för sina tre barn är en halvtidsyssla faktiskt.

Och det gör dessutom anspråk på en anständig halvtidslön.

I år blir det Reima för Stella också. Noel däremot får ärva Polarn-jacka av storebror men måste kompletteras med byxor eftersom de som en gång hörde till slets ut i backarna på nolltid.

Och Leo, ja jag jagar fortfarande i hopp om att komma över bra, vattentäta, varma och snygga vinterkläder till honom som inte kostar lika mycket som en avsmakningmeny på Edsbacka krog. Eller en sista-minuten till Grekland. Sen är det skor... vantar, mössor, handskar, fleecar....

Skidhjälmar, skridskor...

Äh, va sa jag att en sista-minuten t Medelhavet kostade...?

Måste räkna på det där tror jag...

Evig kärlek

Från det att han steg in i förskoleklassen för första gången så har det varit hon.

De såg på varandra, sa hej och sen tog de varandras händer.

Första åren höll de i varandra på nästan alla samlingar. På musiken när de satt i ring. På skolgården när de inte sprang åt varsitt håll. På väg till matsalen.

De har haft en tyst överenskommelse om kärlek på något sätt. Oskyldigt men på största allvar.

I Maj planerade hon bröllop för dem. En av de andra tjejerna i klassen skulle baka tårtor och det hela skulle ta plats i trädgården hemma hos henne. Leo fick veta att han skulle bjuda släkt och vänner. Nu blev det tillslut inget. Jag tror att det föll på kompisen som inte längre hade lust att baka. Synd. Det hade varit trevligt annars med ett trädgårdsbröllop. I Maj.

Bästisen B är också kär i I. Och Leo tycker att det ändå är okej att dela med sig lite.

I alla fall lite av drömmen om henne.

Han har dock berättat att B och I aldrig håller handen eller pussas. Men B kan ändå få en kram ibland av I när han är snäll och hämtar hennes böcker eller vässar hennes pennor.

I är ganska bra på att dela ut små arbetsuppgifter till de två kärlekskranka gossarna. Och de ställer gladeligen upp.

Annars är I en mycket söt, vän och oerhört tyst liten varelse. Ja, eller liten och liten. Sanningen är att hon faktiskt växt om Leo och säkert är en 6 centimeter längre än honom. Så nu får han häva sig upp på tå en aning när han ska krama henne adjö. Vilket han gör. Varje dag.

Jag önskar du kunde se dem när han gör det.

Man blir alldeles varm i hjärtat.

Alldeles, alldeles varm.

Han har liksom bestämt sig. Det är han och I.

I evighet.

Så det så.

Prins Noel 6 år

Så blev det lugnt och stilla.

Kaoset som nyligen omgivit mig, smärtan som rivit i min djupaste märg, ångesten som hotat att kväva mig - allt var borta.

Som genom ett trollslag var världen ny.

En evighet och ett ögonblick möttes där i rummet - och där var du.

Där fanns du.

Späd och liten. Så liten att jag först knappt vågade lyfta dig.

Du låg sen varm och lite fuktig på mitt bröst.

Blinkade upp mot mig, mot ljuset.

Vinkade lite med fingrarna.

- Hej... Sa jag trevande. - Här är du....

Där var du. Och runtomkring oss stod änglarna tätt, tätt.

Min fina, fina son. Min Noel. Min Prins Noel.

Du är en alldeles strålande och fantastisk liten pojke.

Ingen kan, vill och klarar så mycket som du. Din energi är stark och full av kraft. Din vilja och målmedvetenhet kommer att ta dig ända fram. Så långt du vill.

Ditt mod är beundransvärt och långt mycket större än mitt någonsin varit.

Ditt hjärta är gott och fyllt till bredden av kärlek.

Du är så mycket som jag inte är och livet med dig är i sanning ett äventyr.

Jag lär mig nya saker om dig, med dig och om mig själv - varje dag.

Grattis min älskade 6-åring på födelsedagen!

I kärlek - för alltid.

Din Mamma

Lugnare läge

Det har lugnat sig lite nu.

Alla huvuden verkar ha hållit någorlunda efter krascherna. Leo ser däremot ut som en liten brottare med blått och svullet öga.

Noel är det full fart på - som vanligt. Han sover nästan med fotbollsskorna på och spenderar varje ledig stund i skolan på just fotbollsplanen.

Stella är (peppar, peppar) frisk och har gjort sin första hela vecka på dagis. Hon är skriklessen när jag lämnar henne dock eftersom hon nu klurat ut sammanhanget och innebörden av vistelse på förskola. Den innebörden att vi inte är där samtidigt som henne.

Annars går det tydligen ändå ganska bra även om humöret kanske är lite skört under dagarna.

Jag hämtar henne så tidigt jag kan och det är skönt att hon inte behöver vara där så långa dagar.

Igår var jag runt i affärer för att inhandla samt skriva ner tips på presenter till Noel som blir sex år på söndag. Svårt. Han har som sagt en passion - och det är fotboll. Men man kan inte köpa oändligt mycket saker som har med fotboll att göra.

Ibland när barn kommer hem till oss konstaterar de att "Oj, va lite leksaker ni har".

Då rycker jag naturligtvis till och säger att "Nejdå, det stämmer inte riktigt" och så drar sporadiskt jag fram lite lådor med nån flexitracksbana eller lego i.

Ändå kan jag reflektera över detta när jag gör besök hos andra barnfamiljer. Det kan nog stämma ändå. Vi har inte våldsamt mycket leksaker hemma hos oss.

Dels köper vi faktiskt inte så mycket leksaker och sen rensar vi ut det som ingen leker med.

Det blir mest inköp till födelsedag och jul.

Barnen får mycket utegrejer dock. Och gudarna ska veta att jag på intet sätt påstår att detta hem inte är materialistiskt. Nej - tvärtom - men just leksaker är det lite ont om.

Skärmar har vi dock i alla rum. Datorer och TV-apparater. Wii, PS3, Gamecube och Nintendo DS. Ute i trädgården finns studsmatta, gungor, vattenleksaker, sällskapsspel, skateboardar, fotbollar, mål, cyklar, rullskor, tennisracket - ja en massa grejer.

Det är icke-elektroniska inneleksaker som fattas.

Men jag vet inte. Det kanske inte behövs.

Det kanske är lika bra att de har lite tråkigt inomhus så att de hellre går ut och leker när kompisarna kommer.

Aha! En plan. Så god som någon;)

Huvudsaken är huvudsaken

Okej - jag fattar.

Den där personen jag pratade med i förra veckan om att vara en engagerad mamma med hög orosnivå, hon sa också så här:

- Om man är väldigt engagerad och orolig av sig så är det självklart att ångestgraden ökar ju fler barn man skaffar... Det spelar ingen roll att du tycker det är helt fantastiskt med tre barn. Ju fler du älskar - desto fler oroar du dig också för.

Såklart.

De senaste dygnen har jag förstått det med all önskvärd tydlighet.

Har man tre barn så har man tre små liv som kan drabbas av skoskav, förkylning och svininfluensa. Man har sex små fötter som kan stukas, 60 fingrar som kan klämmas och tre magar som kan få knip.

På dessa tre små kroppar sitter också tre ömtåliga huvuden...

Om man slår i dem hårt i olämpligt underlag eller efter längre fall så får man lättare hjärnskakningar i dem....

I söndags kom pojkarna hem efter en eftermiddag på Grönan med mormor.

Glada, lagom trötta.

Vid tandborstningen utförde de något slags experiment i handfatet som tydligen krävde att man satt på huk uppflugen på handfatskanten. Naturligtvis.

Där var det emellertid ganska vått och den blivande lilla sex-åringen föll handlöst ner och slog huvudet i klinkergolvet. Naturligtvis.

Nu har jag suttit ett antal gånger med samma sexåring på AL's barnakut med misstänkt hjärnskakning. Även hans storebror har varit där för observation några gånger av samma anledning. Dessutom - och det här är helt galet, jag vet - så agerade jag nyligen sjuksköterska vid inspelning av informationsfilmer om vårdguiden. Ett av scenariona var just fallolycka med slag mot huvudet så jag vet att det är dessa frågor som ska besvaras:

- Var patienten avsvimmad efter fallet?

- Är han omtöcknad?

- Mår han illa, har han kräkts?

- Har han ont i huvudet eller någon annanstans?

- Kommer han ihåg hela händelseförloppet?

Sedan följer ca 6 timmars observation för att upptäcka eventuella blödningar. Då kollar man mest att ovan nämnda symptom inte uppstår eller förvärras samt att patienten är vaken, medveten och inte omtöcknad.

Så det gjorde jag natten mellan söndag och måndag. Väckte honom med jämna mellanrum.

Igår fick den lille patienten vara hemma för vila och vidare observation.

Idag hann jag knappt börja jobba förrän de ringde från skolan och sa att storebror ramlat ner från ett träd och nu låg lessen och omtöcknad i klassrummet.

Så jag sprang dit, frågade samma frågor igen. Samlade ihop min lilla pojk och hans pinaler för att återigen gå hem och observera.

Bägge två lyckades slå sig hårt i tinningen. Båda två på vänster sida.

Ja, det är fantastiskt med tre barn. Jag älskar att vara trebarnsmamma.

Men från och med nu får de ha hjälm i skolan.