2009 - på gott och ont

Året som gick.

Ett helt år. Tänk.

Jag har alltid lite svårare att bena ut minnen i närtid.

Det har varit ett år på berg-och-dal-bana känns det som. Kärlek, ljus, glädje, familj, samvaro, värk, sorg, förtvivlan, orkeslöshet, ilska, frustration, lycka, tårar, skratt, pussar, piller, vattengympa, sjukgymnastik, nuvunnen skrivlust, inspirerande möten, oro, organiserat kaos, städad oreda. Trasselsudd i huvudet.

2009 var det första hela året som vi var fem i familjen. Året då Stella blev 1, Noel blev 6 och Leo blev 9. Jag blev 34 och Anders 43. Vi firade 11-årig bröllopsdag och 16 år tillsammans. Ett helt, halvt liv.

2009 fick jag diagnosen fibromyalgi. Utan att riktigt acceptera det.

Det kantades av läkarbesök, sjukgymnastik, provtagningar och jagande efter borttappade remisser. Samtidigt var det finanskris och dålig omsättning på jobb. Det var ingen bra omständighet i sammanhanget.

2009 var Anders pappaledig för första gången. I alla fall för en längre period. Således blev det ett år med mycket familjetid. Det var tur. Så mycket som vi varit tillsammans det här året har vi aldrig varit förut. Och det var tur. Som sagt.

Vi hade en härlig sommar. Lång.

Under året som gått har jag fått avstå från mycket. För att orka det jag måste och det jag behöver. Jag har inte träffat så många som jag skulle velat, inte ridit, sjungit, sprungit eller skuttat så mycket som jag önskat.

Jag antar att var sak har sin tid. Men jag saknar mig själv en aning. Saknar den jag brukade vara och önskar att jag vore.

Saknar vänner, scenen, kraften, orken, lusten, fnissen.

Men jag har så mycket. Är så välsignad mitt i det elände som kroppen ställer till med.

Jag har mina barn, min man, min penna, min röst, mina vänner, min familj - och mitt liv.

Så mycket kärlek.

2009 var ett gott år - också - på så många sätt.

Men 2010 blir ännu bättre.

Det har jag beställt.