Livsviktig musik

Hela mitt liv har innehållit musik. Det har liksom kantats av toner och ord.

Den är en så stor del av mig och min själ att jag inte alls vet vem jag skulle vara utan den. Den har genomsyrat min tillvaro, mitt sätt att uttrycka mig, mitt yrkesval, mina fritidsintressen, min passion och sedermera till och med mitt val av livspartner.

Jag har fått så mycket glädje av musiken. Så mycket kärlek. Och den sorg, ilska eller frustration jag känt har jag kunnat uttrycka på samma sätt.

Musiken är en kanal och en källa som aldrig sinar.

För mig är det dessutom livsviktigt.

Därför kanske det inte är så konstigt att jag önskar att musiken får hitta in i även mina barns liv. Att de får hitta in i musiken. Att den världen får breda ut sig och ligga som en enda stor möjlighet framför deras fötter och hjärtan.

Jag antar att de flesta föräldrar känner så om de själva hittat något liknande.

Vad det än må vara.

Som med allt annat är det en svår balansgång. Inget som känns påprackat och tvunget kan nånsin upplevas som passion eller livslust.

Samtidigt måste man som barn ha någon som visar på vägarna, möjligheterna och ser dörrarna som man kanske måste öppna för att hamna där man vill. Även om man själv inte vet vart man vill hamna.

Just nu brottas vi med skolval och tankar om musikklasser eller ej.

Jag är lika ambivalent som en åsna mellan två hötappar. Som en vilsen i en fyrvägskorsning. Jag vill att sonen ska få möjlighet att hitta sitt sammanhang. Där han kan blomma ut, känna att han passar in och nå sin fulla potential. Men jag är rädd att putta in honom i utanförskap, rotlöshet, ohälsosam konkurrens och ensamhet. Allt det där i sista meningen bottnar naturligtvis i egna erfarenheter av att byta skola och gå musikklasser. Leo är inte jag. På inget sätt är hans liv och hans upplevelser av skolan som mina en gång var. Det är tur. Och det måste jag ständigt påminna mig själv om.

Men jag ser honom där för min inre syn. Det gör jag verkligen.

Bland andra barn som tycker att musik är viktigt och lustfyllt och naturligt. Jag ser honom spela ihop med andra, starta band, sjunga i kör, prova sig fram inom en massa av musikens områden. Han har ju helt klart en fallenhet för sång och musik. Intresse dessutom. Och nyfikenhet. Det är naturligt för honom på ett sätt som annat inte är. Annat som merparten av pojkar sysslar med i hans ålder.

Jag vill så gärna ge honom musiken. Glädjen.

Jag vill så gärna skydda honom från allt det andra. Det jobbiga, tuffa och ensamma.

Och jag ser honom där i musikklasserna - det gör jag sannerligen.

Men vad som blir bäst i längden och slutändan för honom, det har jag ingen aning om.

Man vet vad man har och inte vad man får.

Pest eller kolera.

Guld eller gröna skogar.

Eller så blir det alltihop. Vad man än väljer.