Var inte rädd...

Vad säger man till någon som ska dö?

Någon som vet att tiden runnit ut, det är slut nu och inom några dagar finns hon inte mer.

Jag vet inte.

Min mormor handlar det om.

Hon ligger i dödens väntrum och... ja, väntar.

Jag ska åka dit och träffa henne en sista gång. Det är ångestfyllt. Minst sagt.

Jag kan inte påstå att vi haft någon vidare relation i livet. Vi har inte träffats så ofta, inte stått varandra så nära. Och på något sätt är det ju för sent nu. Kanske är det därför som det är så ångestfyllt.

Det är som det är - och någon tid att ändra på det finns inte.

Ändå känns det som en del av min egen historia går om intet. Något som är jag eller i alla fall upprinnelsen till det som är jag. Någon som jag borde ha lärt känna bättre. Och det känns naturligtvis sorgligt.

Jag klarar att åka dit. Ta hennes hand. Se på hennes kropp och ansikte som säkerligen är oerhört tärt av sjukdom vid det här laget.

Men jag vet inte vad jag ska säga när jag går.

Jag vet inte vad jag ska säga när jag går....

"Hejdå! Vi ses..." Känns inte som något alternativ.

Det kommer att vara sista gången jag ser henne.

Och jag vet inte vad jag ska säga.

Astrid Lindgren sa "Lev ditt liv så att du blir vän med döden".

Lev ditt liv så att du blir vän med döden.

Det låter så bra och så rätt.

Och jag önskar att jag klarar av att göra det.

Jag önskar att jag inte är så rädd den dagen jag själv inser att jag bara har en kort stund kvar på jorden. Och att jag inte är ensam.

Det är egentligen det enda jag önskar.

Så jag åker dit men jag vet inte vad jag ska säga när jag går.

"Var inte rädd. Du är inte ensam"...kanske...