Till minne av min mormor

Hon växte upp i krigets Tyskland. Med allt vad det innebär.

Fattigt var det. Hon har berättat om hur de letade rester efter militärerna.

Hon har berättat att hennes storebror jobbade extra hos en bagare och hur han en jul fick med sig ett helt kilo marsipan hem. Och att storbrodern vägrade dela med sig utan åt alltihop själv. Han blev hemskt sjuk av det kilot marsipan. Och av girigheten kanske.

"Somliga straffar Gud genast" sa hon när hon berättade om den julen.

När hon var 18 år blev hon kär i en engelsk officer. Förmodligen alldeles störtförälskad. I krigets efterdyningar fanns väl åter lite tid för kärlek. Och hopp.

Om det tyckte däremot hennes far illa.

Han hade hört att i Sverige fanns gott om arbete för tyska flickor.

Och hon tänkte att om hon inte fick den engelske officeren så kunde hon väl lika gärna åka till Sverige.

Så hon åkte.

Hamnade i Uppsala och arbetade som sömmerska på fabrik. Hon hette Inge men lärde sig snabbt att i Sverige var det ett manligt namn. Så det fick bli Inger.

Hon hyrde ett rum i Sunnersta av en mörk kvinna från Norrland. Kvinnan hette Hanna och drev café vid Grindstugan där hon samtidigt hyrde ut rum för att få det att gå runt.

Hanna kom från Haparanda där hon blivit änka med 10 barn. Äldste sonen förväntades ta över gården men drömde om flyget och rymde till Luleå och tog arbete som hangarsopare.

Så hon övergav gården i Haparanda för Grindstugan i Sunnersta.

Ibland kom den äldste sonen på besök i Grindstugan och Inger tyckte han var stilig. Tyst, mörk och hemlighetsfull. Sven hette han och låg vid det inne för militärtjänstgöring i Luleå.

Så kärlek uppstod så småningom igen. Kanske inte passion denna gång som då med den engelske officern - men väl kärlek.

Sven och Inger gifte sig. Fick två döttrar och sedermera en lite pojke.

Äldsta dottern döpte hon till Kerstin och sonen till Göran. Efter kärleksparet i filmen "Hon dansade en sommar". Yngsta dottern fick namnet Carin.

De bodde i Uppsala på Gröna Gatan. Senare kom de att flytta till Upplands Väsby. Inger arbetade som dagbarnvårdare och senare på förskola. Sven var länge stationerad på F16 i Uppsala tills han alldeles för tidigt gick bort 1984, bara 55 år gammal.

Inger drömde säkert ibland om hur livet skulle ha blivit med den där engelske officeren. Rädslan som rotades i henne som krigsbarn kom hon aldrig riktigt över. Så när hon låg för döden sa hon att hon önskat att hon levt sitt liv annorlunda. Inte låtit rädslan styra henne så mycket. Hon önskade att hon rest mer. Sett mer.

Sa att hon önskat att hon läst till sjuksköterska.

Jag kände henne inte så väl, min mormor.

Men jag tänker att hennes livs historia låter som en film. Jag ser henne framför mig i svartvitt, med uppsatt hår, i tidigt 50-talsmode med rödmålade läppar.

Jag tycker om att tänka mig henne så.

Och nu när hon är död så har det gått upp för mig att vi nog delar en massa mer än jag tidigare trott. Det känns ju oerhört sorgligt såklart.

Men jag är tacksam över att jag fick se henne och höra henne säga allt det där - ven om det var smärtsamt. För jag ska göra det åt henne.

Jag ska försöka möta och övervinna fler av mina rädslor. Inte låta dem styra mig så mycket.

Jag ska resa istället för henne.

Och det där med sjuksköterska är faktiskt inte heller någon dum idé...

Min mormor Inger dog igår den 24/1 2010. Hon blev 79 år.