fredag 26 mars 2010

Konsten att vara nöjd

Konsten att tillåta sig själv att vara nöjd är inget jag behärskar så bra som jag skulle vilja.
Och då menar jag nöjd. Bara nöjd utan men, invändningar eller vidare utläggningar. Åtminstone bara för en dag. En timme. En stund.
Jag tror visserligen att denna egenskap - som alla andra - har både en fram och baksida. Den driver mig vidare, gör mig kreativ. Men ibland skulle det vara skönt att kunna vila i en nöjd känsla innan man tar nästa kliv, tar sats igen.

Jag har avslutat två Mammakvällar på Junibacken. Gud vet hur mycket tid jag lagt ner, energi, ork och engagemang. Jag gillar det här. Tycker nog att jag är bra på det. Eller delar av det i alla fall. Jag lär mig fortfarande massor. För varje kväll, varje event så blir jag massor av erfarenheter rikare. Det är ju så det ska va.

Men att planera, organisera, hitta företag, sponsorer, utöka nätverket, sälja biljetter, planera innehåll, boka föreläsare, packa goodiebags, marknadsföra, skriva, maila med 500 personer samtidigt, hålla koll på matallergier, skriva copy till hemsida, fixa blommor, priser till utlottning, prata, le, möta, fixa och dona - det är inte den stora utmaningen för mig.
Den stora utmaningen för mig är att inse att jag aldrig - aldrig - kan få alla gäster, samtliga deltagande företag och alla övriga inblandade att vara totalt och fantastiskt nöjda och belåtna när de går hem från mina events.
Och det här är jag så dålig på. För att inte säga usel.

Jag möts av så många leenden, får så mycket fina mail, kommentarer, tack, kramar.
Ändå är det ett par personers negativa feedback som sitter längst fram i pannloben. Som var det första jag tänkte på när jag vaknade imorse.
Och jag håller med. Allt var inte Tipp Topp. Det finns förklaringar till det mesta. Man kan inte kontrollera allt. Förutsättningarna var inte precis de jag önskade. Vi trollade med knäna och gjorde det absolut mesta av det vi hade och kunde.
Slog knut på en och annan kroppsdel på vägen.
Och mycket blev toppenbra. För de allra flesta som var där blev nog helhetsintrycket bra.
Trevligt, mysigt, bra, kul och innehållsrikt.
Gav kanske tillochmed mersmak.
Några tyckte det var för lite mat. Och det var det. Men den var god. Ett par tyckte vi pratade för kort stund om ett ämne som de längtat efter att få höra mycket om. Och just igår blev det så. För att vi lät stunden och publiken i rummet styra över förprintade papper och scheman. För vissa blev det mer närvarande och nytt - för andra en besvikelse.

Jag har som sagt fått så mycket fin respons. Tack snälla för det!
Och den kritiska feedbacken tar jag också med mig i utvärderingen inför kommande kvällar. Så att de kan bli bättre, bäst.

Men jag önskar att jag till nästa gång blir lite bättre på att stanna i den nöjda känslan.
Bara för en stund.
En liten, liten stund.



3 kommentarer:

Väninnan sa...

Försök att unna dig att vara glad och stolt över dig själv.
Långa stunder, om och om igen.

Det är du värd!
Kram

Sophia sa...

Känner igen mig så i den känslan... det är väl egentligen bara sonen jag är så där 100% nöjd med av mina "prestationer" och då har jag liksom du mycket positiva saker omkring mig. Men vi har god självinsikt iallafall, det är ju positivt! ;-) Antar att både du och jag är väl värda att vara nöjda oftare och längre, det är vi ju allihop! Kämpa på! :-)

Tack för en fin blogg och underbar musik. Himlen måste sakna en ängel och Underbarn sjöngs av mig som stolt mamma på sonens dop för drygt ett år sedan! <3

Kram på dig!

Lisa Carpevi sa...

Åh, det känns som om det är lite mörkt för dig nu och jag önskar att jag kan få vara en av dem som piggar upp dig i vårljuset.
Du kan så mycket, är så mycket och vill så mycket!
Vi andra som sitter på åskådarbänk och ser dig slita är så imponerade av din energi och ditt engagemang. Fortsätt vara den du är och göra det du gör. Någon gång ska belöningen komma!
Kram Lisa