måndag 18 november 2013

Är det här botten?



Gud,
Är det här botten?
Är det som allra mörkast nu?
Vänder det snart?
För om det inte vänder snart vet jag inte vad jag ska ta mig till.
På riktigt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag gör bara som jag måste.
Gör.
Ställer mig upp, reser mig upp. Finns för barnen.
Brer smörgåsar sakta, sakta. Klär på stövlar och påminner om läxor. Nycklar.
Åker och lämnar in barn-glasögon på lagning.

Går in hos uppdragsgivaren där Han och Hon båda jobbar och försöker att andas lugnt så att inte knivarna som river i min mage får mig att tappa andan.

Så att inte känslan av förnedring får mig att kräkas mitt på golvet inför kunderna.
Och sen säger jag några meningar i en mikrofon om någon produkt som någon ska köpa.
Med min allra bästa röst.
Sen ler jag, säger något jättetrevligt, går snabbt ut och undviker allas blickar.
De vet.
Det nya är att jag också vet nu.
Och de vet att jag vet att de vet.

I bilen ute på gatan andas jag för fort. Håller hårt i ratten så knogarna vitnar och svettdropparna tränger fram i pannan.
Sen kör jag bilen till förorten, köper falukorv på ICA och hämtar en lerig unge på dagis.

Som i en film.
En grå film.

Är det här botten, Gud?
Är det som allra mörkast nu?
Vänder det snart?
För gör det inte det så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
På riktigt.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till.


1 kommentar:

Sophia sa...

Det gör så ont i mig att läsa dina ord, ord då måste det göra så ofantligt mer ont i dig... Vill bara hålla om dig och hålla ihop dig.Fast att jag inte ens känner dig... Kan inte lova dig att ett ljus kommer, för vem är jag att lova det, men jag tror och hoppas att så kommer det att bli! Din stora kärlek till dina barn kommer att ta dig igenom det här! För deras skull och ännu mer för din egen skull!