Änglatack

Jag har kommit fram till att Noels skyddsängel har ett ganska gediget uppdrag. För även om Noel råkat ut för mycket elände så får man ändå säga att hans ängeln gjort ett excellent jobb om man betänker vad som KUNDE ha hänt varje gång. 

Så tack kära Nonnos skyddsängel för att du är lika snabb som honom i benen, lika bra som honom på att klättra, för att Du är så kvicktänkt och riskmedveten. Jag behöver en sån som Dig att dela mitt uppdrag och ansvar med. Du är sannerligen Gudasänd.

Olyckliga Olycka

Jag visste det redan när jag hörde dunsen. 

Att det var dags att åka till Astrid Lindgrens Barnsjukhus kirurgmottagning. 

En period kändes det som om Noel hade klippkort där. 

Men det var ett tag sen nu - tack och lov. 

Idag föll han emellertid från sin förhöjda säng och slog ansiktet i skrivbordet. 

Blödande stod han sen på hallgolvet och tryckte en handduk som jag lyckats roffa åt mig i farten mot munnen och skrek: Bara de inte tar halsprov på mig!!!!!

- Nej det lovar jag! Sa jag så lugnt jag kunde och tänkte i mitt stilla sinne att om det bara var så enkelt ändå. 

Han skrek hela vägen in men som tur är tar det bara ca 12 minuter till akuten från oss. Men det räcker när man har en ylande 5-åring i baksätet, en 8-månaders i fram med 39 graders feber samt en 8-åring som är apatiskt trött av halsont och snuva. 

Fläskläppen blev betydande och under läppen fanns ett jack på ca 3,5 centimeter. Det hade spruckit rakt igenom. Det skulle sys. 

Noel är rädd för att gå till doktorn och ta prover. Vet inte var det kommer ifrån men låt oss säga att efter idag kommer den rädslan att vara befäst förevigt. 

Han började skrika redan när doktorn sa att det skulle sys och när de sedan visar in oss i "sy-rummet" fick han panik. Därinne fanns en brits, fyra sköterskor och en manlig sköterska med handskar och plastförkläde som stod vid huvudändan redo att hålla fast Noels huvud. 

Han sparkade, slog och kämpade för sitt liv. Han tittade på mig i skräck och skrek "Mamma, ta bort dom! Ta bort dom!"

Och jag gick fullkomligt sönder inombords. Jag försökte lugna, smeka, krama men han var knappt kontaktbar. När de gav honom bedövningen låg han som en spännbåge på britsen medan alla höll honom. Efter ett tag förstod han att han var bedövad och då slappnade han av lite, blöt av svett och tårar och jag borrade in mitt ansikte i hans och viskade till honom medan doktorn sydde. 

Och trots att jag kämpade med all kraft jag kunde uppbringa lyckades jag inte stoppa mina tårar. 

Efteråt fick både Noel och mamma en piggelin. 

Det hjälpte inte. 

Jag känner mig helt bedrövad. 

Och Noel kan bara dricka ur sugrör. 

Jag grämer mig över att jag kanske borde ha sagt STOPP! Nu väntar vi in honom! Han måste få ta det här i sin takt så att han inte får men för livet! Men jag gjorde inte det. Jag tänkte väl att låt det gå fort så det är över nån gång. 

Åh, lilla älskade unge. Tack och lov för att skadorna inte blev värre. 

Förlåt för att jag inte lyckades lugna och trösta dig. 

Eller beskydda och bevara dig från allt ont. Om jag kunde så skulle jag. 

Gode Gud, ta vid där jag inte räcker till. 

HJÄLP

Tre barn är ganska många. Särskilt kombinerat med en speciell typ av man.

Ja, jag ska förklara.

Bebisflickan har torsk och så hemskt blöjeksem till följd av detta att hon skriker rakt ut så fort en lite droppe kiss kommer i blöjan på natten. Och det händer ju ganska ofta. Hon står således för en sisådär 6 uppvaknanden per natt just nu. Visserligen somnar hon om ganska snart, det gör dock inte hennes mamma. 

Sen har vi en 8-åring som har dödstankar på kvällarna och inte kan somna i egen säng. Eftersom han dessutom är lite snuvig snarkar han och sparkar och talar dessutom i sömnen då och då. 

Det innebär minst 3 uppvaknanden. 

5-åringen vaknar ibland av mardrömmar och kommer då till vår säng. Väl där blir han väckt och arg på sin storebror för att han lägger en arm eller ett ben över sin lillebror i sömnen. 

Se där - ett par uppvaknanden till för min del.

Har man sen en man som är allergisk mot minsta friktion i själva sömnsituationen - ja då har man ett par tillfällen till att bryskt bli väckt på när han försöker maka alla ungar över på min sida samt tillslut stormar ner för trappan ilsk över att han blivit störd. Och naturligtvis väcker han bebisflickan genom den sistnämnda bravaden. 

Mina nätter är ingen vila - de är en kamp. 

Ett krig. 

Och inatt ska jag barrikadera dörren till sovrummet. 

Ljuvliga napp

På engelska heter det "pacifier". Det betyder ungefär "den som lugnar". 

På svenska heter det napp. 

Och hemma hos oss har den varit oumbärlig. 

Jag har aldrig varit avigt inställd till denna tingest. Det kan bero på att jag själv var ett minst sagt utpräglat napp-barn. Jag hade en i munnen, en under näsan och så en i varje hand att tumma på. 

Otaliga var de gånger jag försökte sluta men jag lyckades faktiskt inte förrän jag var sju år och började skolan...

Så att mina barn haft napp till 4-årsåldern är som sagt inget jag förfäras över. 

Jag har helt enkelt inväntat deras egna åsikt om att nu behöver jag inte nappen längre. Det har kommit av sig själv och därmed har inga konflikter eller sömnlösa nätter behövt uppstå. 

Så idag när vår BVC-sköterska kom med förslaget om att lilla 8-månaders dotter ju kunde passa på att sluta med napp nu när hon ändå har fått torsk i munnen (!) så såg jag nog ut som ett stort frågetecken. 

Varför då? Undrade jag lite lätt. 

"Passa på" att sluta nu? Nu när vi knappt har sovit på över en månad på grund av öroninflammation som inte vill ge sig, torsk i munnen, blöjexem och svullen polyp?

Passa på att sluta just när hon gått in i den mest berömda och känsligaste åldern mellan 8-10 månader då de flesta bebisar blir i större behov av trygghet, närhet och känner att världen därute ter sig enorm?

Passa på att sluta nu när hon själv i egen takt börjat avsluta amningen?

Och när hennes pappa så småningom allt mer ska ta över föräldraledigheten? 

Njaaa, jag tror inte riktigt att det är läge. 

I min och Stellas värld finns ingen som helst anledning just nu faktiskt. 

Och lyckligtvis är det vi som bestämmer.

Mera napp åt folket!

En storlek större

Idag har jag gått igenom och rensat barnkläder i garderober och i källaren. 

Barnen har gått upp en storlek allihop.

Eftersom vi nu tycker att vi varit nog så produktiva på barnfronten och inte tänker oss fler familjemedlemmar så betyder det att vi inte längre behöver spara allt i alla storlekar. 

Dessutom har vi ju bara pojkkläder och visst kan jag använda lite grann till Stella. Men när jag håller upp plaggen och rannsakar mig själv så lägger jag dem i alla fall i små högar som ska skänkas till andra små pojkar. Mitt genus-tänk är inte helt utvecklat på klädfronten ska jag villigt erkänna. Och sen har jag längtat så efter att få köpa flickkläder och har bestämt mig för att unna mig den förnöjelsen. 

Det är värre när jag ska packa ner storlekarna som den alldeles nya dottern redan vuxit ur. 

Ingalunda slitna, bedårande små plagg viks ner ett efter ett i blommiga kartonger...(ja, det råkade bara falla sig så att det var just de blommiga kartongerna som var lediga). 

Och det är så sorgset. 

För när man tänker att det är sista gången som man har en bebis i storlek 68 eller 74 så vill man inte att hon ska växa ur den så fort. 

Man vill egentligen inte att någonting ska gå i nån särskild rask takt när jag tänker efter. 

Som förstagångsmamma var det mer "Tänk när han kan krypa", "Åh, va roligt när han kan gå", "Visst blir det spännande när han kan prata mer". 

Man drömde och längtade alltid efter nästa steg i utvecklingen. Mycket av nyfikenhet säkert. 

Nu - när man vet att alla barn så småningom kryper, går, pratar och börjar skolan känns det som om det inte är så bråttom med allt det där. 

Jag ammar fortfarande, drog på att byta ligginsatsen i vagnen till sittinsats in i det sista och idag var vi med största vemod iväg och köpte en bilbarnstol att byta ut det allra första babyskyddet med. Snyft.

Så nu ska jag gå ner för trappan och njuta extra mycket av mina knott av storlek 74, 116 och 134. Snart har de vuxit ur dem också...

Öppna förskolan

Det är så himla bra med Öppna Förskolan. 

Där kan man prata med de andra föräldrarna om puréer, blöjor, förskoleplatser, kö-platser, simskola, scouterna, bvc, längd, vikt, huvudomfång, torsk i munnen, exem och ergo rapido-dammsugaren utan att nån tycker att det är enkelspårigt eller trist. 

Sen kan man gå därifrån och strunta i att prata om sånt med alla andra man träffar. 

Och just ja - så är det ju roligt för barnen att träffas och leka bredvid varandra också ;)

Gäsp

Det är nu det är som värst. 

Runt 16-tiden på eftermiddagen rullar tröttheten över mig som en ångvält. 

I natt sov vi inte många minuter i sträck. Stella har fortfarande örvärk och polypen bakom näsan är så svullen att hon inte kan andas så fort hon somnar, vilket gör att hon omedelbart vaknar igen. Natten innehöll således ingen regelrätt sömn utan mer en dvala. Inte särskilt uppiggande alls faktiskt. Ungefär som vädret. 

Fast det är ju iochförsig lika bra att stämningen utanför fönstret är likadan som innanför...

Det är kämpigt att vara som tröttast just när de stora barnen kommer hem och man egentligen vill ägna dem sin tid och energi. 

Helst vill jag bara lägga mig i fosterställning i soffan och flyta bort. 

Men det går inte. Jag ska snart laga spaghetti och köttfärssås. Och Noel har E med sig hem idag, en av hans favvistjejer. 

Har man ansvar för fler barn än sina egna måste man faktiskt vara vaken. 

Så är det bara. 

Får nog leta upp nåt som innehåller socker att stoppa i mig. Illa kvickt. Gäsp.

Ljudet av en mjölkkanna

När jag var liten var jag ofta hos min farmor. 

I en tillvaro med få fasta punkter var hon tryggheten personifierad. 

Hon hade röd kofta med vita knappar, oändligt mjuka kinder och doftade nybakade bullar.

När jag var hos henne låg jag på madrass vid fotändan av hennes och farfars säng på nymanglade lakan och lyssnade på köksklockan som tickade. 

Och ändå stod tiden stilla där. 

På måndagarna och torsdagarna gick vi till den närliggande bondgården för att köpa mjölk och ibland ägg. Om vintrarna tog vi sparkstöttingen och om somrarna fick mjölkkannan hänga på styret på farmors gamla cykel. Ibland om jag blundar kan jag fortfarande höra det mycket speciella ljud som mjölkkannan gav ifrån sig när den stötte mot cykelramen. 

På vägen hem, när kannan var full, fick man gå extra försiktigt så att man inte skvätte ut mjölken.

Äggen fick åka i cykelkorgen. 

Jag glömmer aldrig när jag för första gången ansågs stor nog att gå själv efter mjölk. Kavat travade jag iväg med cykeln som var alldeles för stor bredvid mig. I botten av mjölkkannan låg pengarna som Tant Siv skulle ha för mjölken och de rasslade lite när jag drog cykeln på landsvägen mot bondgården.

Farmor hade förmanat mig minst 10 gånger att jag måste gå försiktigt på vägen hem med kannan. Och att jag skulle gå raka vägen hem. 

Och jag var pirrig. Och glad.

Det var en varm sommardag och jag hade träskor minns jag. 

När Tant Siv fyllt min mjölkkanna och fått pengarna i utbyte visade hon mig de nya kalvarna i den lilla hagen. Jag stoppade in fingrarna i den ena kalvens mun och den sög så hårt att det kittlade och jag måste skratta. 

Sen gick jag hem med mjölken. Och jag spillde inte en enda droppe. 

Första vårtecknet...

-Mamma! Nu är det dags att plocka fram studsmattan - det är fågelkvitter ute!

Noel, 5 år en solig lördag i januari.

Bibblan och pappa

Jo jag tänkte jag skulle berätta om mina egna barndomsminnen från biblioteket. 

Varannan helg träffade jag min pappa. 

Det var inte mycket men det var som det var. På den tiden.

När vi sågs åt vi blodpudding och jag låg i extrasäng som hade väldigt mjuka fjädrar. 

På lördagarna åkte vi till Gottsundabadet. Jag fick följa med in på herrarnas. 

Pappa lärde mig simma och jag hoppade i den djupa bassängen när jag bara var några år gammal. Jag var glad där i vattnet. Det minns jag. 

Efteråt var vi alltid hungriga som vargar. 

-Man blir väldigt hungrig av att bada, sa pappa.

Vissa extra lyckliga dagar gick vi till hamburgerian som låg längre bort i centrumet. Då fanns inte så många sådana ställen och att äta hamburgare var ren lyx. Sen, efter maten, det var då det kunde hända. 

Pappa tittade på mig och sa: 

-Ska vi ta en sväng in på biblioteket...?

Och så kom det sig att vi låg där, pappa och jag, i en hög av plyschkuddar och läste otaliga sagor och berättelser. Omgivna av orden, lukten av böcker och dämpade viskningar.

Och vi hade aldrig bråttom. Aldrig någonsin. 

Jag vet att det inte var särskilt många gånger som vi var där. 

Ändå är minnena krispigt tydliga. Och väldigt mysiga.

Bibblan och vi

Det är något alldeles särskilt med bibliotek. 

Det är nästan som att kliva in i en varm, tyst skattkammare. Känslan av att tusen sagor, berättelser och historier väntar på att bli upptäckta slår emot en när dörrarna öppnas. 

En vinterdag kan man kliva in på bibblan och krypa upp i den mjukaste läshörnan och försvinna bort i en annan värld. 

Man får det på biblioteket. Hur länge som helst kan man sitta där för på något sätt är bibblan den sista stress- och springfria zonen i samhället. 

Här är allt stilla och dämpat. Men ingalunda dystert utan mer förväntansfullt. 

Det doftar av böckernas bokstäver och ord. Det luktar liksom äventyr fast utan skrämmande inslag. Tryggt. Härligt. 

Alfons, Pippi, Findus & Pettson, Megakillen och Nelly Rapp trängs i famnen och vill följa med hem. Fast vi har inte bråttom. Vi stannar en extra stund, läser lite till och sen går vi in på fiket och äter chokladmuffins. Och i sonens ögon lyser det. Inte bara av chokladen utan av böckerna och allt runtomkring. 

Ge ditt barn eller barnbarn bibliotekets magiska värld i present. 

Det finns knappt nåt finare att få.

Allt han inte gör...

När jag klagar på min makes tjat om allt han måste köpa, all teknik vi bara måste ha och alla pryttlar vi inte kan leva utan då kommer han med detta fiffiga argument: 

- Vet du hur mycket jag AVSTÅR från att köpa...?

Och det är klart att tänk ändå vad mycket pengar vi sparar på att han går omkring och inte köper saker hela dagarna...

Jag med för den delen. Idag till exempel, har jag sparat minst 9-10.000:- på att inte köpa en LV-väska som man egentligen inte borde behöva leva utan. 

Hela eftermiddagen tjänade jag pengar på att jobba lite istället för att shoppa kjolar, mat, inredning eller husgeråd, m.m, m.m, m.m.

Herregud - jag är ju stenrik när jag tänker efter.

Glad

Idag är jag glad för att Stella ska få leka extra mycket med sin hemma-pappa hela våren och sommaren. 

Tänk att det ibland blir precis som man tänkt sig i alla fall...

Tillvaron tar bara lite omvägar. Men målet blir vid vissa utvalda tillfällen ändå detsamma, eller kanske ännu bättre.

För man uppskattar resultatet lite extra om man för en tid trott att det gått förlorat. 

Ungefär som när man fått en bukett tulpaner och tar fram den fina, vita vasen för att sätta dem i. Så tappar man vasen på köksgolvet och hinner för sitt inre se den gå i tusen bitar.

Men den landar på köksmattan, gör en kullerbytta och håller ihop ändå.

Efter det känns det extra fint med tulpaner i en vit vas på köksbordet.

Om ni förstår...vad jag menar... 

Söndagsångest

"Söndagsångest" är ett begrepp jag önskar jag kunde utrota ur mitt liv.

Egentligen är det ett melankoliskt tillstånd som inte nödvändigtvis behöver anknyta just till en söndag. Det ger snarare uttryck för en ledsamhet över att något glädjefyllt tar slut och något förpliktigande tar vid.

Hur man nu än vill beskriva det så har jag i alla händelser en släng av detta tillstånd idag. 

Jag har av min mentor fått lära mig att man måste bryta tankemönster och med konkreta handlingar få hjärnan att förknippa tex söndagar med något bra för att så småningom känna söndagsglädje istället för att per automatik koppla på melankolin på söndagseftermiddagen. 

33 gånger måste man återkommande göra något för att det ska bli ett behov och en vana för kropp och hjärna. (Tänk på det ni som försöker komma igång med träning tex...)

Jag borde alltså med denna tes som grund boka in kuliga saker i 33 söndagar framöver. Och jag vet ju precis hur en drömsöndag i januari ser ut. 

Idag tex. skulle jag ha vaknat utvilad efter en god natts oavbruten sömn. Vi hade alla samlats runt frukostbordet med tända ljus och varsitt glas Tropicana apelsinjuice. 

Sen hade vi packat matsäck med varm choklad och äggsmörgåsar, klätt på oss varma kläder och gett oss ut i solen på långfärdsskridskor nere vid Norrviken. 

Efter det hade vi härligt trötta och glada i kroppen åkt hem och sovit middag en timme allihop. 

Vaknat, druckit lite kaffe, spelat ett parti Uno och sedan avslutat dagen med att gå på Kina-restaurang. Och där hade jag tagit friterade bananer med glass till efterrätt. 

Sen hade vi återvänt hem igen, barnen somnat fort i sina sängar och jag och maken masserat varandras fötter i soffan medan en Beck-film spelat i bakgrunden. 

Fast idag sken inte solen och inte blev det några skridskoturer eller äggmackor...

Nej, usch nu måste jag råda bor på det här och boka en resa eller nåt så man har något att se fram emot. 

Eller åtminstone en söndagsutflykt. 

Överstruket

Idag har jag antagit en ny strategi i kampen om tiden. 

Jag har strukit ett snett streck över vissa dagar i kalendern. Det betyder att de är obokbara. 

På det viset kan jag sanningsenligt svara "Dessvärre är nästa vecka fullbokad" om någon ringer om jobb på andra dagar än de jag lämnat öppna. 

Jag kom plötsligt på tricket när jag erinrade mig min frisörs bokningskalender. 

Låter det som ett simpelt knep?

Det enkla är oftast det svåraste att genomföra...

Mamma är hos dig

Min äldste son som nu är drygt 8 går igenom en fas. 

Tror att han dessvärre ärvt sin mammas lite grubblande och smått depressiva läggning. Man kan väl också kalla den sensitiv för att låta lite mer positiv om man är av den sorten. 

Det yttrar sig just nu så att dagarna är ganska negativa och på kvällarna kan han inte somna. 

Han säger att han får "de där hemska tankarna igen". 

Tankarna är olika scenarior men går alla ut på att han är rädd för att jag ska dö. 

Så kommer han snyftande upp och sätter sig i mitt knä. Och jag vaggar honom, stryker hans hår och säger...

Ja, vad säger man?

Jag skulle så innerligt gärna bara vilja säga: Jag kommer aldrig att dö! Jag kommer alltid att leva här tillsammans med Dig, ändå tills jag blir tusen år gammal minst och du inte längre vill att jag ska bo hemma hos dig...

Men det kan jag ju inte. 

Det har ju fullt ut gått upp för honom hur livet verkligen är och hur det så småningom för oss alla slutar. Och det är näst intill outhärdligt att se hans sorgsna ögon när han tänker på det. 

Det är heller ingen höjdare för min egen ångest om livets slut och jag kämpar hårt för att inte visa honom min ängslan. Fast det lyckas jag ju säkert inte riktigt med. 

Så jag kramar honom hårt och säger det enda jag kan säga med säkerhet: 

Jag är här hos dig. Mamma är här hos dig. 

Ut med julen

Nu är den borta. 

Minsta spår av röda luvor, kransar och barr är undanstädade. 

Så skönt. 

Hemmet blir lite naket och ljust och vitt igen. Enda problemet är att källaren blir till bredden fylld av kartonger, tomma presentförpackning, och annat nytillkommet skräp som får ligga därnere i väntan på nästa tripp till tippen. 

Annars har tösen hosta och öroninflammation, äldste sonens fingrar glöder på Guitar Hero och minsta storebrorsan ligger i sin nya loftsäng och säger att han är så glad för den så att han vill gråta. 

Dagens evenemangstips: 

Gospelkonsert i Kummelby Kyrka på lördag den 10/1 kl. 15.00. 80:- per person i entrén.

Mammakväll på Scandic Star 19/2 kl. 18.30. Biljetter och mer info på www.mammakvall.se.

Ha det gott slickepott!

Wake up call

Idag har jag pysslat med min bokföring. Ja, alltså inte själva redovisningen eftersom jag kan noll och intet om sådana företeelser, utan helt enkelt sammanställningen av alla papper och kvitton som ska få åka till "Kontorsråttan" och bli uträknade.

När man ska skriva reseräkning är man således nödgad att gå igenom kalendern för att se vilka dagar man utfört arbeten där man samtidigt nyttjat bilen. 

Det skulle jag inte ha gjort. Eller kanske var det just precis vad jag skulle börja det här året med. 

För plötsligt har jag en helt annan förståelse för mig själv och mitt mående de senaste månaderna. 

Veckorna i min kalender har varit fullständigt nedkluddade med tider, jobb och ärenden sen Maj månad. Inklämd bland inspelningar, föräldramöten och körrep hittade jag min förlossning i mitten på maj. Därefter var det tomt i .....fem dagar. Sen var det nån klurig själ som tyckte att det var helt okej att åka iväg och göra en röstinspelning.

Jag tänkte att, jo jag vet ju att det var en del i Juni men sommaren var ju ändå ganska lugn...eller? Och den var visserligen lugnare men den enda vecka som jag var helt ledig var vi bortresta. Sen var det igång igen. 

Tårögd bläddrade jag vidare in i hösten och när jag kom till november så mådde jag lite lätt illa. Fan. Fan, fan, fan.

Är det så att girigheten orsakat utmattning och total avsaknad av föräldraledighet?

Är det bara en lam ursäkt denna rädsla över att bli bortglömd på en ständigt förnybar arbetsmarknad? Lever jag i nån livslögn om att om jag försvinner från mail och telefon ett tag så är jag raderad förevigt?

Jag vet inte. Men jag känner mig så sorgsen över vad jag gjort mot mig själv och därigenom min omgivning. 

Våren blir annorlunda. 

Så är det bara. 

Till att börja med måste vi bli två föräldrar om allt det som rör hem och barn i kalendern. 

För jag räcker inte till.

Kvotering av föräldraledighet känns plötsligt inte så pjåkigt ändå... 

Så att arbetsgivare inte har nåt val. Och ingen annan heller.

Det är nog tänderna...

Under ditt barns första levnadsår kan det hända att det någon gång blir kinkigare än vanligt, kanske får lite feber, blir en aning lös i magen eller bara verkar lite allmänt missnöjd med tillvaron. 

Då kan man allt som oftast härleda dessa symptom till tandsprickning. 

"Det är nog tänderna..." Kan man säga till omgivningen och de kommer att le och nicka igenkännande. 

Att barnet sen inte får en enda tand under det första året är av mindre betydelse. 

Det är liksom ett samlingsbegrepp för obestämbara bebis-besvär. 

Jag håller förövrigt fortfarande på med min tandsprickning eftersom mina visdomständer inte tittat ut helt än. 

Aha, det är därför jag är lite extra kinkig just nu...