En storlek större

Idag har jag gått igenom och rensat barnkläder i garderober och i källaren. 

Barnen har gått upp en storlek allihop.

Eftersom vi nu tycker att vi varit nog så produktiva på barnfronten och inte tänker oss fler familjemedlemmar så betyder det att vi inte längre behöver spara allt i alla storlekar. 

Dessutom har vi ju bara pojkkläder och visst kan jag använda lite grann till Stella. Men när jag håller upp plaggen och rannsakar mig själv så lägger jag dem i alla fall i små högar som ska skänkas till andra små pojkar. Mitt genus-tänk är inte helt utvecklat på klädfronten ska jag villigt erkänna. Och sen har jag längtat så efter att få köpa flickkläder och har bestämt mig för att unna mig den förnöjelsen. 

Det är värre när jag ska packa ner storlekarna som den alldeles nya dottern redan vuxit ur. 

Ingalunda slitna, bedårande små plagg viks ner ett efter ett i blommiga kartonger...(ja, det råkade bara falla sig så att det var just de blommiga kartongerna som var lediga). 

Och det är så sorgset. 

För när man tänker att det är sista gången som man har en bebis i storlek 68 eller 74 så vill man inte att hon ska växa ur den så fort. 

Man vill egentligen inte att någonting ska gå i nån särskild rask takt när jag tänker efter. 

Som förstagångsmamma var det mer "Tänk när han kan krypa", "Åh, va roligt när han kan gå", "Visst blir det spännande när han kan prata mer". 

Man drömde och längtade alltid efter nästa steg i utvecklingen. Mycket av nyfikenhet säkert. 

Nu - när man vet att alla barn så småningom kryper, går, pratar och börjar skolan känns det som om det inte är så bråttom med allt det där. 

Jag ammar fortfarande, drog på att byta ligginsatsen i vagnen till sittinsats in i det sista och idag var vi med största vemod iväg och köpte en bilbarnstol att byta ut det allra första babyskyddet med. Snyft.

Så nu ska jag gå ner för trappan och njuta extra mycket av mina knott av storlek 74, 116 och 134. Snart har de vuxit ur dem också...