I en tillvaro med få fasta punkter var hon tryggheten personifierad.
Hon hade röd kofta med vita knappar, oändligt mjuka kinder och doftade nybakade bullar.
När jag var hos henne låg jag på madrass vid fotändan av hennes och farfars säng på nymanglade lakan och lyssnade på köksklockan som tickade.
Och ändå stod tiden stilla där.
På måndagarna och torsdagarna gick vi till den närliggande bondgården för att köpa mjölk och ibland ägg. Om vintrarna tog vi sparkstöttingen och om somrarna fick mjölkkannan hänga på styret på farmors gamla cykel. Ibland om jag blundar kan jag fortfarande höra det mycket speciella ljud som mjölkkannan gav ifrån sig när den stötte mot cykelramen.
På vägen hem, när kannan var full, fick man gå extra försiktigt så att man inte skvätte ut mjölken.
Äggen fick åka i cykelkorgen.
Jag glömmer aldrig när jag för första gången ansågs stor nog att gå själv efter mjölk. Kavat travade jag iväg med cykeln som var alldeles för stor bredvid mig. I botten av mjölkkannan låg pengarna som Tant Siv skulle ha för mjölken och de rasslade lite när jag drog cykeln på landsvägen mot bondgården.
Farmor hade förmanat mig minst 10 gånger att jag måste gå försiktigt på vägen hem med kannan. Och att jag skulle gå raka vägen hem.
Och jag var pirrig. Och glad.
Det var en varm sommardag och jag hade träskor minns jag.
När Tant Siv fyllt min mjölkkanna och fått pengarna i utbyte visade hon mig de nya kalvarna i den lilla hagen. Jag stoppade in fingrarna i den ena kalvens mun och den sög så hårt att det kittlade och jag måste skratta.
Sen gick jag hem med mjölken. Och jag spillde inte en enda droppe.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar