Olyckliga Olycka

Jag visste det redan när jag hörde dunsen. 

Att det var dags att åka till Astrid Lindgrens Barnsjukhus kirurgmottagning. 

En period kändes det som om Noel hade klippkort där. 

Men det var ett tag sen nu - tack och lov. 

Idag föll han emellertid från sin förhöjda säng och slog ansiktet i skrivbordet. 

Blödande stod han sen på hallgolvet och tryckte en handduk som jag lyckats roffa åt mig i farten mot munnen och skrek: Bara de inte tar halsprov på mig!!!!!

- Nej det lovar jag! Sa jag så lugnt jag kunde och tänkte i mitt stilla sinne att om det bara var så enkelt ändå. 

Han skrek hela vägen in men som tur är tar det bara ca 12 minuter till akuten från oss. Men det räcker när man har en ylande 5-åring i baksätet, en 8-månaders i fram med 39 graders feber samt en 8-åring som är apatiskt trött av halsont och snuva. 

Fläskläppen blev betydande och under läppen fanns ett jack på ca 3,5 centimeter. Det hade spruckit rakt igenom. Det skulle sys. 

Noel är rädd för att gå till doktorn och ta prover. Vet inte var det kommer ifrån men låt oss säga att efter idag kommer den rädslan att vara befäst förevigt. 

Han började skrika redan när doktorn sa att det skulle sys och när de sedan visar in oss i "sy-rummet" fick han panik. Därinne fanns en brits, fyra sköterskor och en manlig sköterska med handskar och plastförkläde som stod vid huvudändan redo att hålla fast Noels huvud. 

Han sparkade, slog och kämpade för sitt liv. Han tittade på mig i skräck och skrek "Mamma, ta bort dom! Ta bort dom!"

Och jag gick fullkomligt sönder inombords. Jag försökte lugna, smeka, krama men han var knappt kontaktbar. När de gav honom bedövningen låg han som en spännbåge på britsen medan alla höll honom. Efter ett tag förstod han att han var bedövad och då slappnade han av lite, blöt av svett och tårar och jag borrade in mitt ansikte i hans och viskade till honom medan doktorn sydde. 

Och trots att jag kämpade med all kraft jag kunde uppbringa lyckades jag inte stoppa mina tårar. 

Efteråt fick både Noel och mamma en piggelin. 

Det hjälpte inte. 

Jag känner mig helt bedrövad. 

Och Noel kan bara dricka ur sugrör. 

Jag grämer mig över att jag kanske borde ha sagt STOPP! Nu väntar vi in honom! Han måste få ta det här i sin takt så att han inte får men för livet! Men jag gjorde inte det. Jag tänkte väl att låt det gå fort så det är över nån gång. 

Åh, lilla älskade unge. Tack och lov för att skadorna inte blev värre. 

Förlåt för att jag inte lyckades lugna och trösta dig. 

Eller beskydda och bevara dig från allt ont. Om jag kunde så skulle jag. 

Gode Gud, ta vid där jag inte räcker till.