Gäsp

Det är nu det är som värst. 

Runt 16-tiden på eftermiddagen rullar tröttheten över mig som en ångvält. 

I natt sov vi inte många minuter i sträck. Stella har fortfarande örvärk och polypen bakom näsan är så svullen att hon inte kan andas så fort hon somnar, vilket gör att hon omedelbart vaknar igen. Natten innehöll således ingen regelrätt sömn utan mer en dvala. Inte särskilt uppiggande alls faktiskt. Ungefär som vädret. 

Fast det är ju iochförsig lika bra att stämningen utanför fönstret är likadan som innanför...

Det är kämpigt att vara som tröttast just när de stora barnen kommer hem och man egentligen vill ägna dem sin tid och energi. 

Helst vill jag bara lägga mig i fosterställning i soffan och flyta bort. 

Men det går inte. Jag ska snart laga spaghetti och köttfärssås. Och Noel har E med sig hem idag, en av hans favvistjejer. 

Har man ansvar för fler barn än sina egna måste man faktiskt vara vaken. 

Så är det bara. 

Får nog leta upp nåt som innehåller socker att stoppa i mig. Illa kvickt. Gäsp.