När man ska skriva reseräkning är man således nödgad att gå igenom kalendern för att se vilka dagar man utfört arbeten där man samtidigt nyttjat bilen.
Det skulle jag inte ha gjort. Eller kanske var det just precis vad jag skulle börja det här året med.
För plötsligt har jag en helt annan förståelse för mig själv och mitt mående de senaste månaderna.
Veckorna i min kalender har varit fullständigt nedkluddade med tider, jobb och ärenden sen Maj månad. Inklämd bland inspelningar, föräldramöten och körrep hittade jag min förlossning i mitten på maj. Därefter var det tomt i .....fem dagar. Sen var det nån klurig själ som tyckte att det var helt okej att åka iväg och göra en röstinspelning.
Jag tänkte att, jo jag vet ju att det var en del i Juni men sommaren var ju ändå ganska lugn...eller? Och den var visserligen lugnare men den enda vecka som jag var helt ledig var vi bortresta. Sen var det igång igen.
Tårögd bläddrade jag vidare in i hösten och när jag kom till november så mådde jag lite lätt illa. Fan. Fan, fan, fan.
Är det så att girigheten orsakat utmattning och total avsaknad av föräldraledighet?
Är det bara en lam ursäkt denna rädsla över att bli bortglömd på en ständigt förnybar arbetsmarknad? Lever jag i nån livslögn om att om jag försvinner från mail och telefon ett tag så är jag raderad förevigt?
Jag vet inte. Men jag känner mig så sorgsen över vad jag gjort mot mig själv och därigenom min omgivning.
Våren blir annorlunda.
Så är det bara.
Till att börja med måste vi bli två föräldrar om allt det som rör hem och barn i kalendern.
För jag räcker inte till.
Kvotering av föräldraledighet känns plötsligt inte så pjåkigt ändå...
Så att arbetsgivare inte har nåt val. Och ingen annan heller.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar