På svenska heter det napp.
Och hemma hos oss har den varit oumbärlig.
Jag har aldrig varit avigt inställd till denna tingest. Det kan bero på att jag själv var ett minst sagt utpräglat napp-barn. Jag hade en i munnen, en under näsan och så en i varje hand att tumma på.
Otaliga var de gånger jag försökte sluta men jag lyckades faktiskt inte förrän jag var sju år och började skolan...
Så att mina barn haft napp till 4-årsåldern är som sagt inget jag förfäras över.
Jag har helt enkelt inväntat deras egna åsikt om att nu behöver jag inte nappen längre. Det har kommit av sig själv och därmed har inga konflikter eller sömnlösa nätter behövt uppstå.
Så idag när vår BVC-sköterska kom med förslaget om att lilla 8-månaders dotter ju kunde passa på att sluta med napp nu när hon ändå har fått torsk i munnen (!) så såg jag nog ut som ett stort frågetecken.
Varför då? Undrade jag lite lätt.
"Passa på" att sluta nu? Nu när vi knappt har sovit på över en månad på grund av öroninflammation som inte vill ge sig, torsk i munnen, blöjexem och svullen polyp?
Passa på att sluta just när hon gått in i den mest berömda och känsligaste åldern mellan 8-10 månader då de flesta bebisar blir i större behov av trygghet, närhet och känner att världen därute ter sig enorm?
Passa på att sluta nu när hon själv i egen takt börjat avsluta amningen?
Och när hennes pappa så småningom allt mer ska ta över föräldraledigheten?
Njaaa, jag tror inte riktigt att det är läge.
I min och Stellas värld finns ingen som helst anledning just nu faktiskt.
Och lyckligtvis är det vi som bestämmer.
Mera napp åt folket!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar